Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-4
| ← Kristina och adeln |
|
Om Kristina och de lärda → |
FJERDE KAPITLET.
OM PRESTERSKAPET.
Under och genom fäderneslandets föregående öden hade lutherska läran blifvit rotfästad i allmänna öfvertygelsen och nästan sammanväxt med Sverge, dess befolkning samt alla offentliga och enskilda förhållanden. Påfliga hofvet ämnade skicka några munkar till Sverge att derstädes arbeta för katolska läran; men Chanut, tillfrågad om förslaget, afrådde. Svenskarna, sade han, vilja ej tillåta en enda bland sina medborgare att bekänna nämnde lära; och bland så många tusen landets innevånare; känner jag blott en, som i detta hänseende hyser fördragsammare tänkesätt. Denna enda var utan tvifvel drottningen tjelf. Hennes myckna umgänge med katoliker blef snart allmänt bekant och uttyddes som bevis på tillgifvenhet för läran. Äfven detta förhållande bidrog i sin mån att reta allmänna tänkesättet bland hennes strängt lutherska landsmän.
Å en annan sida voro svenskarna lika vaksamma mot försöken att sammansmälta lutherska och kalvinska bekännelserna. Vi hafva redan förut omtalat de tvister, som mellan Kristina och Axel Oxenstierna föreföllo om Johannes Matthiæ och hans arbeten. Måhända lockad af ryktet om de tänkesätt, Kristina vid flere tillfällen visat, for irländska erkebiskopen Hamilton till Stockholm i afsigt att arbeta på samma förening; men måste med oförrättadt ärende resa tillbaka. År 1652 kom likaledes den nitiske Duræus än en gång till Sverge; men vid den tiden var Bourdelot allrådande gunstling, och Kristinas tankar genom honom vända på helt andra föremål. Den välmenande försoningspredikanten kunde ingenting uträtta.
Under riksdagen 1647 hade Oxenstierna och rådet försvarat lutherska renlärigheten. Härigenom blef en slags förbindelse knuten mellan presterskapet och det högadliga partiet. Några tro, det Kristinas bemödande att dels väcka, dels underblåsa tvistefrågorna om adelns patronatsrätt och öfriga privilegier, hade bland andra syftemål äfven det att upplösa nämnde förbindelse och sålunda draga presterskapet från den republikanskt sinnade högadeln, och vinna det för konungamagten. Också finner man, att ståndet vid sednare riksdagar fortfarande utgjorde det aristokratiska partiets mägtigaste och farligaste motståndare, allt på samma sätt och af samma skäl, som i berättelsen om Kristinas förmyndare sagdt är.
Presterna ogillade och motarbetade således hvarje försök att på konungamagtens bekostnad vidga adelns frihet. Men när det gällde deras egna friheter, deras egen magt, ådagalade också detta stånd en lika ensidig egennytta. Det fortfor att sätta sig emot Consistorium Generale och dref ihärdigt den lära, att verldsliga magten hade öfver andliga ämnen och förhållanden ingen domsrätt. År 1636, och när tvisten mot Rudbeck var å bana, beslöt man att utarbeta ett förslag till gemensam öfverrätt i andliga mål. Dervid blef likväl under förmyndarestyrelsen ingenting ytterligare gjordt; förmodligen fruktade man å ömse sidor att vidröra det kinkiga ämnet. När Kristina tillträdt regeringen, kom det åter å bana; men presterna äskade betänketid, och att domkapitlen måtte i ämnet höras. Saken vore nämligen af högsta vigt, och kyrkans och statens styrelse borde ej till ömsesidig skada sammanblandas o. s. v. [1]. Nu lät Kristina sjelf utarbeta nytt förslag till en andelig öfverrätt. Den skulle utgöras af lika många presterliga som verldsliga bisittare, med erkebiskopen och hofkansleren skiftevis ordförande [2], och i stället för det redan förhatliga namnet Consistorium generale föreslogs Collegium ecclesiasticum, i likhet med de andra kollegierna. Men när saken föredrogs i rådet, spådde Jakob De la Gardie mycket motstånd; ty sade han, både salig konungen och vi i förmyndarestyrelsen hafva sådant försökt, men fåfängt; emedan presterna icke vilja bero af den verldsliga magten [3] . I början af riksdagen 1649 blef förslaget för ständerna uppläst, och utlåtande deröfver infordradt af så väl samtlige domkapitlen som af riksdagspresterna. De fleste af dessa betänkanden utföllo afstyrkande. Ståndet önskade uppskof och föreslog, att en ny kyrkoordning måtte under tiden utgifvas, hvarigenom det föreslagna Collegium torde befinnas öfverflödigt o. s. v. Saken förföll och blef ej mer under Kristinas regering upptagen; dels ville drottningen icke ådraga sig ståndets ovilja; dels ock, längre fram, blef hela frågan för henne sjelf fullkomligt likgilltig. Detta presterskapets motstånd retade emellertid många sinnen, och den lärde men häftige Verelius uppsatte en afhandling Om Prestväldet i hvilken han med skarpa färger afmålade presternas råhet och okunnighet, biskoparnas slapphet eller egennytta, och huru lutherska presterskapet ville likasom det katolska vara sin egen herre och domare, för att också kunna lefva efter sin egen vilja. Skriften var så bitter, all man först sjuttio år derefter vågade genom trycket lemna den i allmänhetens händer. Presternas uppförande under denna långvariga tvist har dock af några blifvit urskuldadt, till och med försvaradt såsom en följd af deras billiga fruktan för aristokratiens öfvermagt; nämligen, att de verldsliga ledamöterna i den föreslagna öfverrätten troligen skulle komma att för det mesta bestå af adelsmän, hvilkas öfvervägande inflytande borde undvikas o. s. v,
Kristinas strid mot högadeln gjorde henne i någon mån beroende af presterna, och dessa begagnade sin fördel. De hade förut inga andra privilegier, än dem Karl den nionde 1607 utfärdat, och denne herre tillät sig i dylika fall intet slöseri. Också lärer ståndet icke varit synnerligen belåtet med hans privilegier, utan önskat nya. Sådana behöfdes och begärdes till stöd mot de olagliga tillgrepp, hvilka i synnerhet adeln föröfvade mot så väl kyrkor som församlingar och presterskap. Johannes Matthiæ uppsatte derföre omkring 1644 ett privilegieförslag, hvilket blef af Kristina på riksdagen 1647 bekräftadt; dock endast tills vidare. Flere punkter deri väckte adelns missnöje; t. ex inskränkningen i dess rätt att hafva huspredikanter och att tillsätta prestlägenheter; samt löftet att förtjenta prestsöner skulle erhålla befordran till statens högre ämbeten. Vid riksdagen 1649 klagade adeln öfver dessa förhållanden; men erhöll af drottningen de svar, vi redan omtalat. Privilegierna stodo fast och blefvo under riksdagen 1650 en gång för alla bekräftade.
Erkestifiet omfattade vid denna tiden Uppland och hela Norrland och Lappland ända till Enara träsk. Att vårda ett sådant stift var för en ensam biskop alldeles omöjligt. Under en tid af hundrade år hade också de norr- och lappländska församlingarna endast fyra gånger blifvit af sina erkebiskopar besökta, och äfven då endast till ringa del. Redan förmyndarestyrelsen hade derföre ämnat vid nästa ledighet dela stiftet och öfver landskapen norr om Medelpad förordna en serskild superintendent, boende i Hernösand. År 1647 inträffade genom Paulini död det väntade tillfället. Kristina och Axel Oxenstierna voro genast ense om delning [4]. Någon invände, att den nya erkebiskopen, det var Lenæus, borde först derom rådfrågas. Men Kristina svarade: att, om saken vore redan tillräckligen rådgjordt; och församlingarnas bästa mera magtpåliggande än erkebiskopens enskilda fördel [5] Förslaget gick i verkställighet.
Sedan den tiden Karl den nionde var hertig öfver Wermland, hade detta land jemnte Wadsbo och Walla härader af Westergötland utgjort ett eget stift under en superintendent, som bodde i Mariestad. Denna plats var ganska oläglig för vårdandet af den vidsträckta och aflägsna landsorten; hvarföre äfven Axel Oxenstierna yrkat, det superintendenten borde vid nästa ledighet flyttas till Karlstad. Ledigheten inträffade 1646. Biskop Wexionius i Skara sökte få hela superintendentskapet tillbaka under sin biskopsstol, såsom det varit före 1580; men till ett så egennyttigt förslag lyssnade ingen. Mariestadsboarna, understödde af Per Brahe, ville hafva superintendenten qvar i nämnde stad; men äfven detta försök aflopp fruktlöst. Drottningen beslöt, enligt Oxenstiernas råd, att bibehålla Wermland som ett serskildt stift och att flytta dess superintendent till Karlstad [6].
Flere gånger blef det föreslaget och till och med afgjordt, att man skulle utarbeta en ny, för hela riket gällande, kyrkoordning. För sådant ändamål valdes ett serskildt utskott under Axel Oxenstierna, men saken kom ej till verkställighet.