←  Om Presterskapet
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Om Kristina och de lärda
Om Undervisningsverken  →


[ 74 ]

FEMTE KAPITLET.
OM KRISTINA OCH DE LÄRDA.

Kristina hade för vittra och vetenskapliga sysselsättningar mycket sinne. Hennes kärlek för dessa yrken och hennes välvilja för deras idkare var derföre i början helt och hållet ren och oegennyttig. Hon hade sjelf en ganska mångsidig bildning samt ovanlig förmåga att så väl följa och bedöma lärda undersökningar, som att njuta af skaldekonstens och vältalighetens mästerverk. Det var henne derföre ett stort nöje att umgås med personer, som i någon mån voro i besittning af samma kunskaper, snille och vetgirighet. Det var också derföre, som hon under de första regeringsåren mer och mer omgaf sig med lärda och snillrika män, så svenskar som främlingar. En längre tid bortåt tillbragte hon hvarje torsdagsafton i sådana herrars sällskap under läsning, samtal och infällen. Hon fröjdade sig mycket åt dessa sammanträden och kallade dem sina Jovialer, med syftning såväl på den der rådande fria glädjen, som på dagens latinska namn. Under dessa snillets högtidsstunder visade den unga drottningen sin mest lysande sida. Såsom vederqvickelse efter tunga och enformiga regeringsärender var det hennes lust att här låta sin ande flyga fri och glad kring vetandets alla rymder; höra lifvets vigtigaste frågor eller vetenskapernas mest invecklade uppgifter behandlas [ 75 ]af tidens kunnigaste och snillrikaste män; och att dessemellan gemensamt med dem njuta af skämtets lekar eller af konstens mästerverk. Hon ådagalade derunder både kunskaper och skarpsinnighet, och ofta till en grad, som förvånade enhvar. Men det, som i synnerhet vann allas hjertan, var det anspråkslösa, det blygsamma sätt, hvarpå hon under de första åren sökte dölja dessa sina företräden. Hennes ungdom, hennes behag, hennes lärdom, hennes snille, hennes nedlåtenhet, allt förenades att till den högsta grad uppdrifva de lärda herrarnas förtjusning.

Hennes gifmildhet bidrog äfven dertill. Vid tillträdet till regeringen fann hon före sig både betydliga och ordnade inkomster samt derjemnte många tusende ännu oafyttrade kronogods, och fick dessförutan snart omhänder den inflytande stora ersättningssumman från Tyskland. Hon tyckte sig ej kunna använda dessa medel till högre och ädlare föremål än till främjandet af vetenskaper och belönandet af dessas idkare. Ett lyckadt skaldestycke, en väl genomförd afhandling, voro i hennes ögon öfver all jemnförelse med verldens och hvardagslifvets göromål; och författaren af ett sådant arbete förtjent af all möjlig belöning. Det var derföre af både böjelse och öfvertygelse, som hon redan tidigt började mot de lärda visa en högst ovanlig frikostighet.

De första åren sysselsatte sig Kristina jemnförelsevis mer uteslutande med regeringsärender; och de lärda, med hvilka hon omgaf sig, voro till största delen landets infödingar. Det var i synnerhet från 1647, som hon började inkalla utländska vetenskapsidkare och på dem slösa tid, guld och ärebetygelser.

Enligt hennes lynne blef detta snart drifvet till ytterlighet. En mängd lärda inkallades eller inkommo sjelfmant, och alla blefvo öfverhopade med hedersbevisningar och gåfvor. Dessa sednare tilltogos någon gång så stora, att de lärda sjelfva rodnade af förlägenhet. För tillegnan af ett vanligt arbele, eller för ett till hennes ära hållet snillrikt tal gaf hon författaren ofta flera tusen [ 76 ]riksdaler. Främlingarna fingo sysslor med höga löner och derjemnte i handom betydliga skänker både vid in- och utresan, samt slutligen ofta anvisningar på lifstidsunderhåll ur svenska statskassan. Vi hafva redan nämnt förhållandet med Boeclerus, Salmasius m. fl.; och på samma sätt belönades ock flere andra herrar. Stora summor gingo på detta sätt ur landet; ty vanligtvis var det åt främlingar, som de största gåfvorna utdelades. Desse herrar å sin sida, med gränslös tacksamhet och förtjusning, upphöjde Kristina öfver skyarna och utbasunade hennes ära kring hela den läsande verlden. Man känner namnet på mer än etthundradefyratio serskilda skrifter, hvilkas innehåll uteslutande bestod af beröm öfver hennes person. Många tro, att detta förhållande ingick i hennes beräkning. Lofsångerna i utrikes tidningar och skrifter skulle öfverrösta och om möjligt nedtysta missnöjets och nödens rop inom fäderneslandet.

Men efter några år begynte välviljan att å ömse sidor aftaga. Lockade af åtelen, samlade sig till Stockholm vetenskaps- och vitterhetsidkare af alla slag, samt i största mängd. De förlorade slutligen nyhetens behag och började trötta drottningen, samt dessutom att med afund tränga och förfölja hvarandra kring det dag för dag minskade rofvet. Ty i samma mån, som främlingarna ökades, hade rikets tillgångar blifvit medtagna, så att drottningen saknade medel till nya belöningar; till och med att åt många äldre gunstlingar utbetala dessas utlofvade årsunderhåll. Äfven tyckte man sig finna, att den uppmärksamhet, drottningen egnade åt inkommande lärda, mer och mer förlorade sin egenskap af ren kärlek för snille och kunskaper, och i dess ställe visade en slags förvandtskap med nyfikenhet och fåfänga. Man anmärkte, att den sist komne blef mest fjäsad och framhafd, ofta med de äldres och utmärktares försummande. Efter några veckor eller månader blef också han i sin ordning skymd af en sednare uppgången stjerna. Drottningen tycktes hasta mot hvarje ankommande, dels för att nyfiket inhämta det hufvudsakligaste af hans [ 77 ]upptäckter och åsigter, dels ock för att till hans beundran visa sig och alla sina ovanliga egenskaper. Sedan dessa mål blifvit uppnådda, svalnade ifvern i betydlig grad.

Det i allmänhet inträdande kallare förhållandet förorsakades troligen också deraf, att läskarlarnas tungrodda umgängesätt samt långsamma och stundom småaktiga undersökningar blefvo mer och mer motbjudande för Kristina, hvilken var van vid hofvets lediga sällskapston, och i vetenskaper liksom i allt annat älskade mera det lysande än det grundliga och sanna.

Dessa frön till ömsesidig kallsinnighet brådmognade genom Bourdelots ankomst och genom det gäckeri, som Kristina tillät honom drifva med hela det lärda sällskapet och dess arbeten. Genom honom och hans tillställningar blef Kristina under någon tid nästan helt och hållet likgilltig för dylika ämnen och personer, en sinnesstämning, som varade hela 1652 och en del af 1653. Efter hans afresa vaknade visserligen den förra lärdomslusten; dock i ringare grad. Pimentelli, hofnöjen och förberedelser till utresan upptogo nästan hela hennes återstående tid.

Kristinas svalnade ifver och minskade gåfvor förorsakade också hos de lärda en svalnad förtjusning och minskade lofsånger; till och med att en hop af de förut beprisande rösterna började föra motsatt språk; så att nu mera blefvo Kristinas besynnerligheter och fel uppsökta och framdragna med samma ensidighet, samma ifver som förut hennes förtjenster.

Vi vilja här nämna något om Kristinas vetenskapliga samlingar. Vid hennes anträde till regeringen funnos i Sverge endast obetydliga bokförråder och nästan inga samlingar af mynt, skådepenningar, taflor eller bildverk. De förra blefvo ökade och de sednare grundlaggda genom byten från Tyskland. År 1647 ankommo till Sverge etthundradefem stora vinfat, fyllda med böcker, af Torstenson tagna i österrikiska staterna, i synnerhet i Olmütz. År 1649 kom från det eröfrade Prag en högst dyrbar samling böcker, skådepenningar, taflor m. m. Uppmanad så väl af denna början som af de lärda [ 78 ]och af sin då brinnande lärdomsifver, vidtog Kristina till samlingarnas fyllande flere kraftfulla och ovanligt kostsamma åtgärder. Ej nog, att hon inköpte en hop enskilda boksamlingar; hon lät äfven flere utmärkta lärda genomströfva Europa för alt upphandla det, som saknades, och slösade för sådant ändamål otroliga summor. Hvad hon gaf för Grotii och Ravii boksamlingar, är ej antecknadt; men för en enda handskrift, tillhörig den förstnämnde, betaltes tretusen riksdaler; för Petavii boksamling 40,000 livres; för Vossii 20,000 gulden; för åtskilliga verk ur Mazarins 10,000 francs. Vossius rådde fransmannen Gaulmin, att åt Kristina förära sin i synnerhet på österländska handskrifter rika samling. Den värderades till 20,000 ecus; Kristinas gengåfva blef 30,000. För en sällsynt romersk bronzpenning skall hon hafva bjudit 30,000 riksdaler (?) och att Vossius lät henne för två österländska handskrifter betala 160,000 ecus, hafva vi redan förut omtalat.

Nämnde exempel äro blott profstycken af Kristinas förfarande vid dylika tillfällen. En mängd andra likartade inköp hafva blifvit för hennes räkning gjorda; men äro till sina belopp okända. Hvad hon betalat för samlingar af mynt, taflor och bildverk, har ej heller blifvit antecknadt; men steg troligen till ofantliga summor. Hennes samlingar voro också bekanta för sin rikedom, i synnerhet bokförrådet. Efter en år 1653 anställd räkning, funnos der omkring 8000 handskrifter; bland annat 700 dylika endast af nya testamentet. En mängd dupletter af böcker skänktes åt högskolorna i Uppsala, Åbo och Dorpt; något äfven till gymnasierna. Sjelfva det kungliga bokförrådet var ordnadt på slottet; de öfriga samlingarna i det af drottningen inköpta de la gardiska palatset.

Alla dessa rikedomar blefvo till betydlig del skingrade och det fortare, än de anskaffades. Sommaren 1653, när Kristina beslutat nedlägga styrelsen, befallte hon, att förnämsta delen af ofvan nämnda samlingar skulle inpackas och sändas till Göteborg för att sedermera [ 79 ]medfölja till Rom. De män, åt hvilka flyttningen anförtroddes, främlingarna Vossius och Ravius, voro, enligt sägen, mindre samvetsgranna och tillegnade sig mycket af det, de hade om händer. Sådant underslef kunde så mycket lättare verkställas, som nedpackandet och afsändningen skulle ske i lönndom, och kunde derföre icke följas med vederbörlig noggrannhet. Kristina var också vid denna tiden så inbegripen i hofnöjen och resetankar, att hon åt ifrågavarande ärende icke egnade tillräcklig uppmärksamhet. Följden blef, att mycket försvann. T. ex. af de 8000 handskrifterna återstodo vid ankomsten till Rom endast 2145. En betydlig del qvarlemnades visserligen i Sverge; men många och dyrbara verk blefvo, sade man, undansnillade.

Dessa samlingar hade till största delen blifvit inköpta för svenska statens penningar eller eröfrade af dess härar. De voro således det allmännas tillhörighet, hvilken borde till svenska folkets nytta och upplysning användas. Kristina medtog och bortförde en stor mängd deraf, likasom det varit hennes enskilda egendom. Sådant var motsatsen af fadrens uppförande. Han hade till främjande af svenska folkets upplysning bortskänkt många af de gustavianska gods, hvilka dock ostridigt voro hans enskilda arf och egendom.

I fordna tider hade plundrande vikingar riktat Sverge med söderns silfver och guld. Detta blodsmynt blef sedermera i form af sankt Peters och aflatspenningar m. m. återlockadt till södern. Under trettioåriga kriget hade svenskarna å nyo hemfört rika byten från den härjade södern. Inom sex års tid hade södern på ett eller annat sätt lockat tillbaka en stor del af också dessa blodade skatter.