Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/1
| ← Förord |
|
Gustaf Adolf blifver konung → |
BERÄTTELSEN OM KONUNG GUSTAF II ADOLF.
FÖRSTA KAPITLET.
OM GUSTAF ADOLFS UNGDOM.
År 1594 den 9 Dec. kl. half till 8 om morgonen föddes på Stockholms slott hertig Gustaf Adolf, äldsta sonen af konung Karl den nionde och dess sednare gemål, Kristina af Holstein.
Man fästade ännu den tiden ganska mycken uppmärksamhet vid en menniskas födelse-stund. Flere stjerntydare trodde sig i detta hänseende af himlakropparnes ställning kunna förespå den unga hertigen en lysande och lycklig lefnad. Man lämpade äfven på honom en spådom af den ryktbare Tycho Brahe. År 1572 hade nemligen en förut osedd komet framlyst uti stjernbilden Cassiopea. Nämnde forskare hade i anledning deraf förutspått, att uti Finnland skulle födas en prins, hvilken framdeles komme att förorsaka stora förändringar inom tyska riket och befria evangeliska folket från de påfligas förtryck. Man fäste i början mindre vigt vid dessa spådomar, men ryktbarheten steg, ju mera de tycktes gå i fullbordan. Efter vanligheten blef det felande eller oriktiga tillaggdt eller rättadt, och snart ville man i stjernorna finna förutsagda den store konungens minsta lefnadshändelser.
I arf efter föräldrarna hade Gustaf Adolf fått en stark kropp, hvilken än mera härdades genom tarflig och enkel uppfostran. På långa resor, äfven i den strängaste årstid, följde han föräldrarna, hvilka ogerna saknade den hugnande åsynen af sonens tidigt gryende anlag och dygder.
Redan som barn visade Gustaf Adolf ett oförfäradt sinnelag samt mycken böjelse för krig och allt hvad dertill hörer. Vid fem års ålder följde han sin far till Kalmare belägring. Man frågade, hvilket af de många i hamnen liggande fartygen mest behagade honom. Detta, svarade prinsen, och pekade på ett stort örlogsskepp, benämndt Svarta Ryttaren. Då man ville veta orsaken, svarade han: Jo derföre, att det har de flesta kanonerna. — En annan gång spatserade han med sin far på ängen vid Örstigsnäs utanför Nyköping. Vakterskan bad honom icke gå in uti buskarna, ty der kunde finnas ormar. — Gif mig hit en käpp, ropade gossen lifligt, så skall jag slå ihjel dem. — Tro icke, han är rädd! sade gamle konungen, som förnöjd åhört hela samtalet. — Krigiska lekar voro den unga prinsens förnämsta nöje, än med sin bror Karl Filip, än med andra gossar; och då han följde fadren i liffländska fälttågen, såg man honom med största uppmärksamhet betrakta tropparnas rörelser, fästningsverkens uppförande och dylikt. Det är, söngo skalderna om dessa resor, den gamle örnen, som tidigt för den unge ur boet, för att vänja honom vid bragder och strid.
Med detta utmärkta mod förenade Gustaf Adolf en lika utmärkt mildhet i lynnet, hvilket ingalunda kunde anses som arf från föräldrarna. Han var den inom konungahuset, som bemödade sig och stundom lyckades att beveka fadren till miskundsamhet, och redan som barn vann han genom dessa egenskaper mångas hjertan; äfven genom sin tidigt visade frikostighet, hvaraf man berättade flere exempel. En bonde skänkte honom en gång en liten ölännings-häst. Den femåriga prinsen räknade genast upp några ungerska gyllen åt mannen, sägande: Der har du betalning! Du kan väl behöfva penningar, och vill förmodligen icke gifva mig hästen för intet.
Med utmärkt både fattningsgåfva samt ordning och flit skötte Gustaf Adolf sina studier. Tidigt mogen för högre värf, hade han nästan aldrig sysselsatt sig med vanliga barnnöjen. Jagt och krigslekar voro de enda förströelserna; dessemellan arbetade han ifrigt på sin undervisning, eller deltog lyssnande uti äldre personers samtal om statens angelägenheter. Han var, sade man, aldrig barn, utan straxt konung. Till hans hofmästare utnämndes Otto Helmar v. Mörner; lärare voro i historien And. Buræus, men i öfriga ämnen Johan Skytte. Konungen sjelf hade för hans uppfostran lemnat föreskrifter, fulla af gudsfruktan, förstånd och allvar. I samma anda arbetade Skytte sjelf. I kraftiga ordalag förehöll han prinsen nyttan och nödvändigheten af kunskapers inhemtande, af klokhet och redlighet i styrelsen. Han skulle till sina rådgifvare välja gudfruktiga och stadiga män, icke okunniga personer, hvilka likna åsnor uti purpurmantlar; icke sådana, som säga Ja! Ja! och Nej! Nej! efter som deras Herre säger förut; icke heller sådana hofskrytare och trappspringare, hvilka ofta liksom mask och änger pläga krypa och kräla uti hofven. Läsningen fortgick med ifver och framgång ända från 1604 till 1610, då Skytte i statens angelägenheter sändes till Holland. Men äfven derifrån fortfor han att med allvar och kärlek tala till sin förra lärjunge. Huru ifrig, skrifver han, huru brinnande min åstundan varit att genom mångfaldigt kunskapsförråd göra eders höghet skicklig till fosterlandets styrelse, derom vittnar mitt eget samvete, och de många år jag derpå användt. Nu, då jag skulle njuta den rikaste frukten, bortkallas jag från en så ädel sysselsättning, och försändes i statens angelägenheter till främmande land; men frånvarande liksom närvarande, besvär jag eders höghet vid alla de förra årens mödor, vid ryktet af dess eget namn, och vid fosterlandets blifvande sällhet, att icke af tomma och fåfänga nöjen låta locka sig från fortsättningen af den påbegynta banan. Besinna huru stor skada och huru många menniskors förakt eders höghet skall ådraga sig, om han lägger afsides dygd och kunskap, det enda varaktiga i detta lifvet, och öfverlemnar sig åt veklighet och fåfänga nöjen. Då vore jag olycklig, och allt mitt arbete förgäfves. Dessa allvarliga förmaningar, dagligen understödda af lifliga bevis på lärarens nit och tillgifvenhet, frambragte också ovanliga frukter. Prinsen talade med tämlig färdighet latin, tyska, nederländska, fransyska och italienska, samt förstod spanska, engelska, skottska och sedermera också något polska och ryska. Uti historien egde han djupa insigter, i filosofien icke obetydliga. Seneca kände han nästan utantill och förstod att med utmärkt skicklighet använda dess kraftspråk på förefallande händelser; i sednare åren blef Hugo Grotius hans mest älskade författare. Dessa sysselsättningar ingåfvo allvarliga tankar. Man hörde honom framställa än den ena, än den andra af forntidens hjeltar till sin föresyn; icke sällan prins Moritz af Oranien, hvars krigsbragder då allmänt beundrades öfver hela Europa. Vigten och ansvaret af hans framtida kallelse undföll icke den klara blicken, det känsliga hjertat, man såg tårar i hans ögon, då tankar och tal leddes på detta ämne. — Dock tidigt måste han invigas i dess mödor. Redan från 9:de året bevistade han rådets sammankomster; i det 12:te begynte han utföra smärre värf; sexton år gammal var han redan ett oumbärligt biträde för fadren. Han utskref och mönstrade krigsfolk, besörjde förråderna, utförde smärre krigsföretag, underhandlade med främmande sändebud, eller med rikets ständer, tillvinnande sig öfverallt kärlek och beundran. Från rådsherren till bonden blickade hvarje öga med hopp och förtröstan till den unga prinsen, väntade af honom räddning och hjelp för det betryckta fäderneslandet.