Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/14
| ← Rigas eröfring |
|
Träffningen vid Wallhof → |
FJORTONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF UTANFÖR DANZIG.
Emellan Gustaf Adolf och Sigismund hade ett stillestånd blifvit afslutadt för året 1623. Icke desto mindre visste den sednare att af polska ständerna förskaffa sig understöd för nya rustningar mot Sverge. Man fick tid efter annan veta, att han i och omkring Danzig samlade troppar och skepp, att han sjelf med sin gemål och äldsta son ämnade företaga en resa till samma nejder, hvarförutan polska fartyg började öfva våldsamheter mot svenska sjöfarare. Allt tycktes utvisa, att Sigismund ämnade icke allenast bryta det ingångna stilleståndet, utan äfven föra sin krigshär öfver Östersjön och angripa Sverge inom dess egna gränser. Detta förorsakade mycken oro både hos folket och styrelsen. Enkedrottning Kristina flyttade med vanlig försigtighet både sin person och sina skatter från det vid kusten belägna Nyköping inåt till Gripsholm, och många följde exemplet. Nyköpings och Kalmare fästningsverk förbättrades. Allmogen utskrefs och indelades i rotar, för att vara färdig till sjelfförsvar. I Småland skulle Herman Wrangel och Per Banér, i Finnland Karl Gyllenhielm föra befälet. För att närmare efterse försvarsanstalterna reste Gustaf Adolf sjelf kusten oppföre och utföre, under det att örlogsflottan utrustades vid Waxholmen. Han hade sändt några kunskapare till Preussen, hvilka återkommo med den underrättelsen, att Sigismund med det första väntades till Danzig, hvarest 6000 man och 200 skärgårdsfartyg, oberäknadt flera i beslag tagna handelsskepp, voro församlade. Gustaf Adolf kunde ej längre tvifla om Sigismunds afsigt och beslöt derföre att heldre förekomma, än förekommas. Den 13 Juni afseglade han från Elfsnabben med 20 välrustade och bemannade örlogsskepp och anlände efter tre dagar till redden af Danzig. Här bemägtigade han sig några handelsfartyg och lät fråga staden, huruvida den ville tillåta konung Sigismund att inom dess murar och hamn företaga någon rustning mot Sverge tvärt mot det besvurna stilleståndet. Danzig, såsom en handelsstad, önskade heldst att i fred få drifva sin köpenskap med båda partierna, och sände derföre en skrifvare ut till konungen med undvikande svar. Gustaf Adolf fordrade den förut begärda försäkringen, och det i bestämda ordalag och snart; eljest nödgades han sätta sitt folk i land, uppkasta skansar och angripa saken med mera eftertryck. Tillika sände han sin helsning till Sigismund och dess drottning. Han hade gerna velat bjuda till sig denna sednare; men fruktade att hon skulle finna föga behag uti de solbrända och svarta sjömansansigten som der vankades. Prins Uladislaus var deremot välkommen, som en soldat hos en annan. De kunde då öfverlägga om deras gemensamma ärender och fördelar. Drottningen böd Gustaf Adolf tillbaka in till staden, och Uladislaus lofvade vid ett annat tillfälle komma ut på flottan; men ingendera besöket gick någonsin i fullbordan. Borgerskapet ville emedlertid undandraga sig den äskade förskrifningen, men då lade Gustaf Adolf flottan närmare Weichselmünde och borttog än flera fartyg. Danzigerboerne började blifva oroliga. Skeppens förlust var redan gifven, och framtiden hotade med Rigas öde. De började derföre att hos Sigismund enträget yrka på tillåtelse att afgifva den begärda förskrifningen, och att han tillika sjelf ville inställa sina egna rustningar. Emedlertid hade Gustaf Adolf närmare undersökt dessa sednare och funnit dem efter Sigismunds vana. Fartygen voro små och i dåligt tillstånd. Krigsfolket otillräckligt, och det för resan tillagade munförrådet redan af vanvårdnad förskämdt. Gustaf Adolf sände, vid första underrättelsen härom, befallning till Sverge att inställa alla ytterligare försvarsanstalter och hemförlofva bönderna. Om några dagar seglade han också sjelf med halfva flottan tillbaka. Stiernsköld och Klas Fleming skulle med tio skepp ligga qvar, tills ändtligen den begärda förskrifningen ankommit. Då lössläppte de danzigerboernas fartyg och styrde sjelfva till Sverge igen.