Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/18
| ← Teuffels motgång vid Hammerstein |
|
Åke Tott vid Grebin → |
ADERTONDE KAPITLET.
TRÄFFNINGEN VID DANZIGER-HAUPT.
Uti Maj månad 1627 återkom Gustaf Adolf med nya troppar. Denna gången öppnade han fälttåget med serdeles goda förhoppningar; ty svenska krigshären var vid pass 35,000 man och tillika utmärkt väl rustad. Polackarna deremot hade ännu på långt när icke hunnit komma i ordning. Några olyckliga tillfälligheter hejdade dock svenskarnas framsteg.
Gustaf Adolf ville icke tränga djupare in i landet, förr än han eröfrat Danzig. Han ansåg nemligen vådligt att lemna bakom sig en mägtig fiende, och önskade framför allt att komma i besittning af de betydliga tullinkomster, som danziger-handeln lemnade. Han vände derföre alla sina krafter mot nämnde stad och vann inom kort åtskilliga fördelar. Han hade inbekommit skansen Danziger-Haupt och ämnade derifrån öfvergå till den så kallade Klein Werder. Men polackarna hade på motstående stranden uppfört starka förskansningar, hvarföre han beslöt att verkställa öfvergången i skygd af nattens mörker. Företaget hölls så hemligt, att endast några få kände konungens afsigt. Natten emellan d. 23 och 24 Maj blefvo 1200 man beordrade att stiga ombord och företaga öfvergången. Unga Thurn anförde främsta båten på ena sidan, Johan Banér och under honom Taupadel på den andra, hvardera med 600 musketerare. Efter dem skulle följa Lesslie och Erik Ryning med ytterligare fotfolk, och sist Åke Tott med ryttarne. Gustaf Adolf hade tagit med sig Pehr Brahe, hvilken, väckt midt i natten och okunnig om företaget, kommit utan vapen, hvarföre konungen, till åtminstone något beskydd, satte honom en hjelm på hufvudet. Gustaf Adolf hade befallt iakttagandet af fullkomlig tystnad; men nattens mörker och soldaternas ovana vid sjöväsendet gjorde, att Thurns båtar dels fastnade på grund, dels stötte mot hvarandra, hvarigenom buller förorsakades, så att fiendernas vakter blefvo uppmärksamma och började gifva eld. Svenska båtarne kommo än mera i villervalla, hvarföre konungen med Pehr Brahe och fyra lifknektar sprang ned i en liten farkost och lät ro sig ut på strömmen för att återställa ordningen. Natten och kanonröken förorsakade emedlertid ett sådant mörker, att han icke kunde urskilja folket, utan måste ropa de andra båtarnes anförare vid namn, och på sådant sätt anvisa hvar och en dess plats. Härunder föll hjelmen honom af hufvudet i strömmen; men Brahe påsatte sin i stället. Småningom började folket åter komma i ordning och styra mot fienden; konungen sjelf var knappt ett stenkast från venstra stranden. Polackarna å sin sida sköto förtvifladt och många sprungo ända till medjan uti vattnet för att anfalla de kommande. Just i detta ögonblick träffades konungen i underlifvet så häftigt, att han föll ned i båten och trodde sig vara sårad till döds. Pehr Brahe sprang upp, ställde sig vid styret och befallde roddarne vända om, hvilket de gjorde; men förföljdes derunder så lifligt af polackarnas skott, att emellan Gustaf Adolf och Brahe gingo icke mindre än nio kulor igenom båten. Den sednare tillstoppade hålen med sitt armkläde, på det farkosten icke skulle taga in vatten och sjunka[1]. Roddarne ansträngde sina krafter och kommo lyckligt till förra stranden igen utan att någon enda man ytterligare sårades. De öfriga fartygen vände också om, på samma sätt förföljda af fiendens eld. Nils Brahe, nästan den ende, som hunnit till andra stranden, stötte på grund och kunde ej komma lös förr än fram på morgonen, då han i ljusningen för fiendens kulor förlorade ensamt på sin båt tjugosex man.
Gustaf Adolf trodde, att kulan hade gått igenom hela underlifvet och ofelbart skulle föranleda döden. Han förlorade dock hvarken sansning eller lugn, utan samtalade under återvägen med Brahe och tillstyrkte, att svenskarna i händelse af hans död icke skulle fälla modet eller nedlägga vapnen, förr än de tillkämpat sig en billig fred. Vid undersökningen af såret befanns dock faran ingalunda så hotande. Gustaf Adolf hade nemligen redan den tiden en ganska ansenlig fetma; så att kulan dels mot densamma, dels mot kläderna hade förlorat sin fart och stannat i magen, utan att göra någon väsentlig skada, ehuru hon ännu flere veckor efteråt icke hade kunnat uttagas. Såret var läkt inom kort. Som emedlertid konungens vänner, härigenom varnade, fruktade i framtiden någon större olycka, bådo de honom genom Axel Oxenstierna att hädanefter mindre blottställa sin egen person. Gustaf Adolf svarade med sitt vid sådana tillfällen vanliga ordspråk: Än har ingen konung fallit för en kula. Dessutom, tillade han, följer soldaten anförarens efterdöme, och den fältherre, som håller sig undan, vinner hvarken ära eller segrar. Cæsar visade sig alltid i första ledet och Alexander fuktade med eget blod hvarje valplats.
Konungens sår och deraf följande opasslighet förorsakade emedlertid oro och dröjsmål i svenska hären; så all polackarna hunno samla sig och tåga till Preussen. Danzig var återigen räddadt.
- ↑ Brah. Fol. 84. Falkenb. Ax. Oxenstierna till Gabr. Oxenstierna. Dirschau d. 6 Jan. 1627.