Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/19
| ← Träffningen vid Danziger-Haupt |
|
Träffningarna vid Dirschau → |
NITTONDE KAPITLET.
ÅKE TOTT VID GREBIN.
Någon tid efter denna olycka tilldrog sig en händelse, hvari Åke Tott inlade serdeles ära.
Gustaf Adolf hade nemligen skickat honom och Alexander Lesslie med 200 ryttare och 500 knektar att utforska polackarnas rörelser på Klein Werder. Vid Grebin befann han sig helt hastigt lockad uti ett bakhåll och på alla sidor omgifven af en öfverlägsen fiende; det var sjelfva Konicpolskcys förtroppar. Men Åke Tott var aldrig den man som fruktade hugg och slag. Han ropade till sina ryttare, att de skulle gå på som ärliga svenskar, hvarefter han sjelf med svärdet i handen sprängde mot fienden, troget följd af de sina. Striden blef kort, men blodig. Polackarna kunde ej motstå det utomordentligt häftiga anfallet. Svenskarna bröto sig igenom och redo bort, med fyra eröfrade fanor. Etthundrafemtio polackar lågo efter dem qvar på valplatsen.
Gustaf Adolf fägnade sig högeligen öfver denna sina troppars tapperhet och lycka. Hela hären uppställdes och midt framför densamma Tott och hans bussar. I korta, men kraftiga ord omtalade konungen deras tapperhet och tilldömde soldaterna åtskilliga belöningar. Tott dubbade han inför hela hären till riddare och fäste vid hans sida med egen hand den gyllene värjan.