Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/24
| ← Träffningen vid Gorzno |
|
Stilleståndet i Stumsdorf → |
TJUGONDEFJERDE KAPITLET.
TRÄFFNINGARNA VID STUM.
Sigismunds envishet att fortsätta kriget grundade sig förnämligast på det understöd, som han hoppades erhålla af främmande makter. Österrike och Spanien hade nemligen nu i flere år lofvat att återförhjelpa honom till Sverges krona, för hvilket ändamål det sednare åtagit sig att utrusta en flotta, det förra en hjelphär af 20,000 man. Hittills hade det stannat vid blotta orden, ty båda makterna voro hvar för sig tillräckligt upptagna af egna angelägenheter. Men vid denna tiden hade Österrike tvungit konungen i Danmark till fred och de flesta tyska staterna till undergifvenhet. En del af de på sådant sätt sysslolösa kejserliga tropparna skulle nu, i följd af det gamla löftet, sändas till Polen för att bidraga till Gustaf Adolfs fördrifvande.
Polackarna hade ända från 1590-talet med misstänksamma blickar betraktat Sigismunds nära förbindelse med Österrike. De fruktade redan då det mäktiga grannriket och vägrade i det längsta att derifrån emottaga några hjelptroppar. Den kännbara förlusten vid Gorzno tvingade dem dock slutligen att lemna sitt bifall. Tiotusen man af kejsarens troppar skulle inkomma, men ställas under Sigismunds öfverbefäl. Underhåll och aflöning borde bekostas af polska kronan, hvaremot hjelptropparne aldrig finge besätta någon by eller stad, undantagande Thorn, som i händelse af nederlag skulle stå dem öppet.
Spaniorerna, serdeles den skicklige fältherren Spinola, insågo tidigt den fara, hvarmed Gustaf Adolfs stora egenskaper hotade kejsarens stora magt. De rådde derföre att sända minst 20,000 man. Men österrikiska hofvet, uppblåst öfver sina många segrar, betraktade med förakt de jemförelsevis ringtaliga svenska tropparna och deras Snökonung; så kallade man Gustaf Adolf. Tiotusen man troddes vara mer än tillräckliga för att jaga honom ur Preussen.
Wallenstein å sin sida önskade fred, för att komma i lugn besittning af det nyss erhållna furstendömet Mecklenburg, och ville derföre så länge som möjligt uppehålla Gustaf Adolf i Preussen. Han utrustade allså med mycken beredvillighet de begärda tropparna och gaf befälet deröfver åt sin förtrogne vän Arnheim. Gå till Preussen, skref han, och jaga bort Snökonungen, och om det icke lyckas, så helsa honom, att jag sjelf snart skall komma efter och göra det. Arnheim ansåg dock saken ingalunda så lätt. Han ville undandraga sig, men vågade icke bryta mot Wallensteins bestämda föreskrift. Han började draga på tiden, i hopp att ett mellankommande stillestånd eller någon annan förändring skulle befria honom från detta kinkiga uppdrag. Men kejsaren och Wallenstein skyndade på honom med bref på bref, och i medlet af Maj 1629 måste han företaga det fruktade tåget. Från Pommern inbröt han uti Pommerellen och förenade sig vid Graudentz med Koniecpolsky. Gustaf Adolf lät fråga Wallenstein, hvarföre kejsaren skickat troppar emot honom, då Gustaf Adolf icke företagit någonting mot kejsaren. Wallenstein svarade helt kallt: Kejsaren har flere troppar, än han behöfver; han har derföre afskedat några regementer och tillåtit dem gå i tjenst hos hans vän, konungen i Polen; kunde således nu mera öfver dem ingenting befalla.
Straxt efter träffningen vid Gorzno afslutade Oxenstierna med polackarna ett stillestånd till den 1 Juni 1629. Redan 8 dagar före dess utgång hade Gustaf Adolf med förstärkningar ankommit till Elbingen. Han ämnade att detta året flytta kriget till Tyskland, och i Preussen endast gå försvarsvis till väga; och hade derföre icke medfört något betydligt antal troppar. Det första som mötte honom var underrättelsen om kejserliga hjelphärens annalkande. Hela dagen efter ankomsten slöt han sig derföre inne med Oxenstierna under gemensamma öfverläggningar, hvarpå följande mått och steg togos. Torstenssons och Ruthwens regemente med några andra troppar lades vid Dirschau, en annan afdelning vid Montauerspitz och hufvudhären under Herman Wrangel vid Marienburg, alla tre uti starkt befästade och sins emellan med broar förenade läger. Härigenom beherskade svenskarna båtfarten på hela Weixeln, kunde underlätta egen och hindra fiendens tillförsel och egde tillfället öppet att när som helst hvarandra bispringa. Derjemnte afsändes befallning till flere i Liffland varande regementer att skynda till undsättning.
Uti medlet af Juni månad begaf sig konungen med rytteriet fram mot Marienwerder. Koniecpolsky och Arnheim, hvilka noga utspejade svenskarnas rörelser, beslöto öfverraska honom. Gustaf Adolf märkte afsigten och började draga sig tillbaka öfver Honigsfelt och Stum. På skogen mellan dessa sistnämnda ställen var ett ganska svårt pass, hvars vigt var kändt af båda fältherrarne. Gustaf Adolf skickade rhengrefven med två regementer ryttare för att besätta platsen; men Koniecpolsky hade förekommit honom och tågat hela natten igenom, så att kroaterna redan några timmar före rhengrefven hunnit fram och börjat förskansa sig. Fotfolket kom straxt efter och stannade vid passet, men rytteriet sändes framåt. Rhengrefven hade Gustaf Adolfs befallning att icke angripa polackarna, derest dessa förut redan hade passet inne. Men vid första åsynen af fienden glömde han i hettan detta förbud och framstörtade till angrepp. Koniecpolsky drog sig tillbaka och lockade honom sålunda till ett i skogen gömdt bakhåll. Striden blef häftig, men kort. Tvåhundra svenskar nedhöggos, fem fanor förlorades; och med möda kunde rhengrefven och de öfverblifna bryta sig ut genom den omgifvande fienden.
I detta ögonblick ankom Gustaf Adolf med det öfriga rytteriet. Å andra sidan hade polska och tyska hästfolket äfven församlat sig till ett öfverlägset antal, hvarföre de också brunno af ifver att angripa. Arnheim ville dock invänta fotfolket; men Koniecpolsky, som förnämligast litade på rytteriet, gaf befallning att börja striden. Den blef ytterst häftig. Svenskarna voro underlägsna i antal, öfning och utrustning. Likväl icke uti mod, hvarföre också utgången länge blef tvifvelaktig. Sjelfva anförarne kastade sig in i handgemänget. Koniecpolsky blef en gång fången, men åter befriad. Gustaf Adolf hade än mera skiftande öden. Uti stridens hetta hade han okänd kommit in bland kroaterna och af dem blifvit tillfångatagen. En svensk ryttare såg det, och räckte honom obemärkt sin pistol, sägande: se der kamrat! Konungen fattade pistolen, jagade kulan genom den ena kroaten, slog den andra med kolfven i ansigtet och gjorde sig med svenskens tillhjelp fri; men blott för ett ögonblick. En annan fiendtlig ryttare fattade tag uti konungens bälte och drog honom med sig, så att Gustaf Adolf icke hade någon annan utväg än att vränga bältet öfver hufvudet, hvarvid han förlorade hatten, men lyckades att komma lös. Ögonblicket derpå blef han likväl angripen af en tredje kroat, hvilken med ena handen höll fast konungens högra hand och med den andra lyfte sabeln till dödshugget; men just i samma ögonblick kom Erik Soop och sköt kroaten genom bröstet. Med Soop följde hans westgötaryttare, under hvilkas betäckning konungen återvände till de sina. Aftonen hindrade stridens afgörande; men Gustaf Adolf fann för godt att under nattens mörker draga sig tillbaka inom Marienburgs murar. Han medförde från fienden nitton fanor; men hade sjelf förlorat elfva och dessutom tio kanoner, jemnte slagfältet, der fienden stannade qvar såsom segrare. Aldrig, sade Gustaf Adolf, har jag varit i ett hetare bad. Dock fägnar det mig, att jag dervid fått göra bekantskap med de kejserliga tropparna.
Efter denna strid tillkallade Gustaf Adolf flere friska regementer, men äfven efter deras ankomst höll han sig stilla inom förskansningarna, nöjd med att försvara sin ställning vid Marienburg, Montauerspitz och Dirschau. Men vid ryktet om den för polackerna fördelaktiga striden vid Stum, hastade konung Sigismund, åtföljd af båda sina prinsar och stora förstärkningar till lägret, i tanka att nu ändteligen kunna fördrifva den fruktade fienden. Han lät också dels Koniecpolsky, dels Arnheim företaga ålskilliga anfall än mot Marienburg, än mot Montauerspitz; men de blefvo alltid och med stor förlust tillbakadrifna af svenskarna. Dessa stundom större, stundom mindre skärmytslingar fortforo en längre tid nästan dagligen, men också med nästan daglig förlust för polackarne, hvilka på sådant sätt förlorade tillsammans öfver fyratusen man. Arnheim, redan från början missnöjd, blef det än mera och begärde afsked. Polackarna misstänkte honom som Brandenburgs hemliga anhängare och påskyndade hans aflägsnande. Hertig Julius Henrik af Saxen Lauenburg mottog befälet, men sakerna förvärrades än mera. Ovilja och stridigheter uppkommo mellan polackar och tyskar. Den stora sammanpackade hären förorsakade brist, fältsjukdomar och slutligen pesten. Sigismund och prinsarna reste bort, och krigshären upplöstes i samma mån som pesten tilltog. Dess härjningar voro förfärliga; hela byar och regementsläger blefvo alldeles ödelaggde.
Svenskarnas friare tillförsel och i städerna varande bättre boningar förminskade i betydlig mån farsotens härjningar inom deras leder. Detta fälttåg, som i sin början hade ett så hotande utseende, slutade med en fullkomlig upplösning af både polska och kejserliga hären, utan att svenskarna hade lidit någon betydligare förlust, annat än den pesten äfven hos dem förorsakade.