Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/33
| ← Gustaf Adolf och ämbetsmännerna |
|
Gustaf Adolfs förbättringar i krigskonsten → |
TRETTIONDETREDJE KAPITLET.
OM NÄRINGARNAS TILLSTÅND.
Under Gustaf Wasas långa och visa regering hade riket vunnit en ansenlig förkofran. Trefnad och välstånd rådde bland alla dess innebyggare. Silverbägare, ringar, och blanka dalrar, gömda i hörnskåpen, vittnade, att bonden både ville och kunde följa öfverhetens exempel af sparsamhet och ordning; han hade sitt Eskils-gemak likaså väl som konungen. Detta förändrades helt och hållet under sönernas yttre och inre fejder, då så väl kronans som undersåtens förmögenhet vandrade ur riket. Gustaf Adolf fann vid sitt anträde till regeringen Sverges krona och Sverges innevånare nästan lika utarmade, samt de fleste näringar i fullkomligt lägervall. Man införde från främmande hamnar vax, honung, öl, hampa, papper, humla, och en mängd dylika varor, hvilka landet kunnat likasåväl sjelft frambringa, och härigenom gick det klingande myntet än fortare till utlänningen. Gustaf Adolf sökte på allt sätt afhjelpa dessa olägenheter. Han gynnade och uppmuntrade den inhemska näringsfliten i alla dess grenar, och under sina resor sökte han samtalsvis fästa innevånarnes uppmärksamhet på åtskilliga nya utvägar att draga mera fördel af deras egendom. Bland allmogen infördes tyska får i stället för de svenska, hvilkas ull var för klädestillverkningen oduglig. Boskapsskötseln förbättrades genom inkallade holländare. Åkerbruket var temligen fördelaktigt; ty riket utskeppade årligen vid pass 7000 läster spannemål; brukningssättet blef dock ytterligare förbättradt genom adeln, som dertill egde både förmåga och insigt. På samma gång uppmuntrades handaslöjderna, skickliga arbetare samt rika förlagsmän inkallades och namnen De Geer, Grill, Geijer och De Besche härleda sig från dessa tider. Af dylika bemödanden förspordes helsosamma verkningar. De första gevärs- och pappersbruk anlades, dessutom en mängd garfverier, bryggerier, likaså väfstolar, för kläde och siden m. m. För att förmånligt kunna afsätta sådana varor och dessutom sjelf behålla fraktvinsten, befordrades handeln. Nya förordningar utgåfvos och en mängd bolag uppkommo under namn af Koppar-kompagniet, Jern-, Ved-, Handels- och Söder-kompagnierna m. fl., hvilka voro ofta snillrikt uttänkta och lemnade betydlig vinst både åt enskilda och kronan. Handeln kom uti ett mera blomstrande tillstånd än allt sedan Gustaf Wasas tid och tullarnas inkomst började blifva betydlig. I och för sig sjelf bar dock Gustaf Adolf misstroende mot de stora handelsmännerna. De hafva, sade han, sitt fädernesland i penningeskrinet, och föra detsamma med sig, hvartheldst största vinsten lockar.
Dessa lofvande utsigter voro egentligen en verkan af Gustaf Adolfs och hans vänners personliga ansträngningar. Tiden var i sig sjelf icke gynnande för dylika företag. Kriget, med dess täta utskrifningar af både penningar och folk, lade betydliga hinder i vägen för näringarna, som behöfde båda. Handelsbolagen och fabrikerna hunno sällan till någon mognad, emedan kronan nödgades tillgripa dess medel, så snart några blefvo samlade. Likaså led åkerbruket af höga, förut ovanliga skatter, såsom Landttågsgerden, Lilla Tullen, Qvarntullen, Boskapsskatten o. s. v. Folket insåg, att dessa ansträngningar icke kunde undvikas, och att konungen icke för eget, utan för landets bästa använde de sålunda samlade medlen. Missnöjet träffade derföre icke honom, utan landet sjelft; många hemman lemnades öde och en mängd bönder ville flytta ut och försöka sin lycka under en blidare sol. I sjelfva verket är det från Gustaf Adolfs tid som flere af de tyngsta skatterna härleda sig. I anseende till landets nödställda belägenhet åtog sig folket dessa utlagor, men blott för tillfället. Under de följande långvariga krigen blefvo de beständiga. Å andra sidan bör också anmärkas, att genom det ökade lif, som konungen visste gifva åt alla näringar, blef det för riket lättare att bära dessa ökade bördor.