Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/34
| ← Näringarnas tillstånd |
|
Gustaf Adolfs härförare och troppar → |
TRETTIONDEFJERDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS FÖRBÄTTRINGAR I KRIGSKONSTEN.
Krig hade blifvit Gustaf Adolfs mesta sysselsättning, och krigskonsten bär också de flesta spåren af hans ordnande snille. Nästan hvar och en af dess delar undergick en fullkomlig omskapning. Det var egentligen under preussiska fälttågen som dessa förändringar småningom uppfunnos och infördes.
Fotfolkets beväring och fältöfningar voro förut behäftade med många olägenheter. Pikarna voro 18 fot långa och derigenom ganska oviga; musköterna så tunga och afskjutandet så inveckladt och besvärligt, att soldaten icke kunde förrätta det på fri hand, utan måste draga med sig en lång spetsig gaffel, som, nedsatt i jorden, skulle tjena till stöd vid sigtandet; patronerna förvarades uti små mått, som hängde lösa vid ett kring lifvet sittande bälte eller bandtler. Genom alla dessa omständigheter och den tidens serdeles oviga lunttändning voro handgreppen så invecklade, att för gevärets laddande och afskjutning fordrades uti kejserliga hären icke mindre än nittioåtta serskilda tempo. — Lika hinderlig var sjelfva soldaternas uppställning. Kompagnier och regementer voro ganska stora; de förra 300, de sednare 3000 man, hälften pikenerare, hälften musketerare, vanligen uppställda 10 man högt, hvarigenom de eftersta blefvo alldeles overksamma. Uti slagordningar uppställdes de enligt det då gällande nederländska bruket uti stora så kallade Tertier, d. v. s. fyllda fyrkanter af flere tusen man, kraftfulla vid ett anfall, men tunga och snart bragta i oordning. På detta sätt var i allmänhet europeiska fotfolket beskaffadt, då Gustaf Adolf började tyska kriget och derigenom föranledde en fullkomlig omskapning af dittills gällande bruk. Pikarna förkortades från 18 till 11 fot, musköterna gjordes lättare, gaffeln bortlades och soldaten måste vänja sig att skjuta på fri hand, denna sista förändring vidtagen tvärtemot de flesta officerarnes råd. I stället för bandtler infördes patronkök, och låsen förbättrades, hvarigenom handgreppen blefvo vida enklare. Uti hvarje tropp minskades pikenerarne, hvaremot musketerarne ökades till tvåtredjedelar, för att derigenom också öka elden. Kompagnier och regementer minskades, de förra till 144, de sednare till 1008 man, hvarigenom tropparna blefvo rörligare, samt genom ökadt befäl bättre anförda. Linien var blott sex man hög; stundom stodo musketerarne till och med endast på tre leder. I stället för de gamla tertierna uppfann Gustaf Adolf de så kallade brigaderna, der regementets musketerare och pikenerare voro uppställda uti smärre troppar, med mellanliggande luckor, för att dymedelst lättare kunna röra sig och hvarandra bispringa. De voro antingen helbrigader af 2016 eller halfbrigader af 1008 man. Dessa sednare ombildades snart till den i krigskonsten så namnkunniga Gustavianska kolonnen. Svenska hären, sålunda uppställd, liknade en fästning hvarje del inbördes försvarande den andra; de framskjutande kolonnerna svarade mot bastioner, brigadens bas mot courtinen; bakom densamma likasom bakom en vall rörde sig reserven och andra linien, färdige att skynda till hjelp, hvartheldst det påkallades.
Kejserliga rytteriet led af samma olägenheter som fotfolket. Ryttaren från hufvud till fot klädd uti jern samt beväpnad med en tung musköt, var sjelf oförmögen af alla hastigare rörelser och uttröttade snart äfven den starkaste häst. Regementerna utgjorde vid pass 750 man, sqvadronen 144, likaledes uppställda sex eller 10 man högt. Gustaf Adolf borttog största delen af jernklädnaden, bibehållande endast bröstharnesk och hjelm; musköten förvandlades till karbin och regementerna nedsattes till omkring 550, sqvadronerna till 66 hästar, ställda endast på fyra leder. Det nyss uppfunna bruket af dragoner blef betydligen förbättradt och utvidgadt. Kejserliga rytteriet nyttjade den så kallade Caracoln, d. v. s. att sedan ryttarne afskjutit sina gevär, svängde de undan till höger och venster, lemnade sålunda rum för andra ledet och ställde sig sjelfva bakom det sista för att ånyo ladda. Gustaf Adolf deremot befallde sina ryttare att störta i sporrsträck framåt samt först afskjuta gevären, och sedan med värjan i hand kasta sig öfver fienden. Mesta nyttan hade han dock af en honom egen uppfinning, nemligen att mellan hvarje regementes rytteri uppställa smärre troppar af etthundradeåttio musketerare, hvilka med en mördande eld understödde egna och nedsköto fiendens ryttare. Det var denna uppfinning som han hade att tacka för flera af sina segrar.
Uti förskansnings- och fältmätningsvettenskaperna var Gustaf Adolf utan all fråga den störste på sin tid; men ändamålet med denna bok medgifver icke att utveckla hans i detta hänseende vidtagna förbättringar; bland dem uti artilleriet äro de så kallade läderkanonerna ryktbarast. De uppfunnos af M. v. Wurmbrand och användes först i preussiska fälttågen. Namnet läderkanoner är egentligen mindre passande. Sjelfva röret var nemligen af tunn koppar, omgifvet af flera jernband, sedan lindadt med hopkittade tåg, och slutligen alltsammans öfverdraget med läder. Fördelen af dessa fältstycken var deras utomordentliga lätthet; olägenheten åter, att efter några få skott blifva så upphettade, att de sedermera icke på länge kunde åter begagnas. De kommo också derföre ur bruket redan 1631. Mindre ryktbar, men mera användbar är Gustaf Adolfs andra uppfinning, att nemligen förkorta kanonerna. I början trodde man nemligen, att kulans fart rättade sig efter kulloppets längd, och göt derföre alla kanoner så långa som möjligt. Misstaget var redan upptäckt, men missbruket fortfor, tills Gustaf Adolf lät gjuta fältstycken efter bättre mått. Dessa antogos sedan öfver hela Europa, och blefvo i franska hären mer än hundrade år bibehållna under namn af Pièces Suedoises.
Gustaf Adolf införde mera beräkning uti det hela af krigsrörelserna, än förut var brukligt. Han följde beständigt den grundsatsen att aldrig tränga längre framåt, än att sidorna och ryggen kunde mot anfall försäkras. Det var i synnerhet under preussiska kriget som han utbildade denna lära, och första hälften af tyska fälttågen visar det mest noggranna iakttagande deraf. Denna grundsats har sedermera väckt mycken uppmärksamhet. Den kallades af Gustaf Adolf ratio eller status belli; men af sednare vettenskapsmän läran om operationsbasen<./i>
Den hufvudsakligaste och mest välgörande af alla Gustaf Adolfs förändringar var den, som rörde krigstukt och fältordning. Att förskaffa soldaten ordentligt uppehälle och aflöning var förut en sak, hvarom man föga bekymrade sig; deremot lemnades honom också frihet att sjelf förskaffa sig sina behof på bekostnad af det land, som genomtågades. Sjelfsvåldet alstrade rysliga uppträden, och lägren voro en samlingsplats, en fristad för alla utsväfningar och brott. Detta förhållande sökte Gustaf Adolf ställa på en helt och hållet annan fot. Med en faders ömhet sörjde han för sina soldaters helsa och behof, skaffade dem varma kläder, tillräckliga förråder och aldrig uteblifvande sold. Sällan nyttjade han kroppsstraff, såsom förringande den känsla af ära, som borde lefva inom soldatens bröst; deremot hände icke sällan, att han körde bort både enskilda och hela troppar. För att fästa dem vid fanan, var fänriken icke allenast frikallad från allt deltagande uti bestraffningen, utan var just den, som vid sådana tillfällen ägde fälla förböner för den felande. Sjelf var Gustaf Adolf i sitt umgänge med soldaterna städse mild och nedlåtande, derföre också af dem älskad ända till dyrkan, och detta oaktadt hans å andra sidan den tiden oerhörda stränghet. Ty sörjde han för deras behof som en far, så fordrade han också af dem en barnslig lydnad. De minsta brott mot påbudna krigsartiklar blef allvarligt beifradt, och de förut så sjelfsvåldiga soldaterna måste beqväma sig till lydnad. De gjorde det, ty Gustaf Adolfs krigsartiklar andades en oskrymtad vördnad för gudsfruktan, dygd, rättvisa och sanning; och konungens eget exempel föregick hela hären. Den offentliga gudstjensten hölls uti aktning. Vanligtvis afsjöngs dervid Luthers egen psalm: Vår Gud är oss en väldig borg; och vid de orden: Frågar du hvad namn han bär; Jesus Krist det är; beledsagades svaret af en salva från hela det närvarande artilleriet. Vid hvarje regemente fanns en fältpredikant, som inför troppen morgon och afton förrättade den offentliga bönen, och hade vidsträckt fullmagt att dessemellan beifra alla uti lägret insmygande laster. Spel, dryckenskap, utsväfningar och slagsmål voro strängeligen förbjudna, och för att förekomma sysslolöshetens frestelse, användes soldaten till uppförande af fästningsverk, och befälet till andra göromål. Lösa qvinfolk blefvo antingen bortjagade eller hopvigda med sina soldater. Barnen följde trossen och sattes under en serskild läsemästare, som, hvarje dag regementet låg stilla, öppnade sin skola. Då någon förbrytelse skedde, höll sig konungen icke till soldaterna utan till befälet. Det var, mente han, likasom gamle konung Gustaf, den befallandes fel, om den lydande icke lyder.
Gustaf Adolf skördade flere fördelar af denna stränga krigstukt. Hans soldater voro i allmänhet stilla och lydiga; historien vet icke förtälja några betydliga uti hans härar inträffade upplopp: då sådana eljest öfverallt vankades. Genom iakttagen måtta och ordning kunde också hans troppar berga sig ofta länge nog på de tillgångar, som den oordentliga fienden på dubbelt så kort tid förslöste. Han och hans folk möttes också beständigt af innevånarnes förtroende och kärlek, hvarigenom många af hans företag öfver förmodan lyckades. Genom känslan af mot Gud och menniskor iakttagna pligter alstrades slutligen inom soldatens likasom anförarens hjerta ett lugnt men orubbeligt mod, grundadt på förtröstan till sin egen rättvisa sak och till försynens deröfver vakande hand. Det var denna känsla som gjorde svenska soldaterna och deras befälhafvare icke blott till krigare utan till hjeltar, och det ännu många år efter den store konungens död. Det är, plägade han säga, en stor skilnad mellan en marodör och en soldat, mellan en kroat och en hjelte. Man kan visserligen vara en öfverdådig slagskämpe, men icke en god soldat utan att tillika vara en god kristen.