Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/35

←  Gustaf Adolfs förbättringar i krigskonsten

Berättelser ur svenska historien Gustaf II Adolf av Anders Fryxell Gustaf Adolfs härförare och troppar

Trettioåra krigets början  →

TRETTIONDEFEMTE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS HÄRFÖRARE OCH TROPPAR.

Uti första åren af Gustaf Adolfs regering voro hans utmärktaste krigare de redan under Karl den niondes tid pröfvade Jakob De la Gardie, Ewert Horn, Herman Wrangel, Nils Stiernsköld, Jesper Mattsson, Cruus, Peder Hammarsköld, m. fl. I samma mån som dessa åldrades eller gingo undan, framstodo i stället konungens samtidiga vänner Gustaf Horn, Nils Brahe, Johan Banér, Lennart Torstensson, hvilka alla redan förut blifvit omtalade. I de sista åren af hans regering började visa sig Johan Lilliehök, Torsten Stålhandske, Karl Gustaf Wrangel, Arvid Wittenberg, Lars Kagg, Axel Lillie, m. fl., ännu för det mesta föga kända ynglingar, stående på de lägre graderna af tjensten, men i kommande tidehvarf Svea rikes ära och försvar. De voro bildade i Gustaf Adolfs skola.

Dessa herrar voro alla genom börd eller lag svenska medborgare. De äldre bland dem äro redan omtalade, de yngre höra egentligen till nästa tidehvarf. Men Gustaf Adolfs älskvärda väsende, stora snille och ovanliga framgång lockade äfven många ryktbara krigare från andra länder, serdeles under trettioåra kriget. Sådana voro för det mesta tyskar eller skottar. Bland de förstnämnda märkas följande.

Rhengrefven Otto Ludvig, tapper, men stundom något för hetlefrad, känd i synnerhet såsom kunnig uti rytteriets förande. Han tjente förut under Danmarks fanor och utmärkte sig i slaget vid Lutter; blef sedan af Kristian den fjerde misstänkt för Kristina Muncks skull och tvungen att lemna tjensten, då han, som förbemäldt är, öfvergick till Gustaf Adolf. För att göra danska konungen till viljes var det en gång fråga om hans afskedstagande, men på det öfriga befälets förbön blef han bibehållen. Han upphöjdes sedermera till general vid rytteriet^[1].

Pfalzgrefven Kristian af Birkenfeld likaledes tapper och duglig samt slutligen utnämnd till general vid rytteriet.

Dodo von Kniephausen var känd som en ganska skicklig och erfaren krigare, serdeles med afseende på fotfolkets ledning. Han hade deltagit uti trettioåra kriget nästan allt från dess utbrott och tjenat under Mansfeld, hertig Kristian af Braunschweig, konungen af Danmark, stundom med olycka, alltid med ära. Vid Gustaf Adolfs öfvergång till Tyskland antog han svensk tjenst. Han var klok, erfaren och försigtig, men någon gång alldeles för långsam, kanske just derföre mindre lycklig. Men der det gällde ihärdighet var Kniephausen på sin rätta plats. Han egde en serdeles förmåga att med orubbligt lugn mottaga fiendens mest rasande anfall.

Maximilian Teuffel, öfvergaf kejsarens och antog Gustaf Adolfs tjenst, och det redan vid den tiden då Riga eröfrades. Han utmärkte sig genom mycken raskhet och tapperhet, samt upphöjdes slutligen till öfverste för konungens lifgarde, eller det så kallade Gula regementet, hvilket just under och genom Teuffel steg till så utomordentligt anseende. I anledning af Kniephausens och Teuffels olika egenskaper plägade Gustaf Adolf kalla den förre Städet och den sednare Hammaren; olycklig den, som kom emellan dem båda! Tyskarna gjorde sig eljest lustiga öfver Teuffels namn, som på deras språk betyder Djefvul, likasom Tott efter deras uttal Död. Svenska konungen, sade de, må väl segra, då han har både Döden och Djefvulen i sin tjenst.

Båda Thurnarna, fader och son, voro bland de utmärktaste fremlingar i Gustaf Adolfs tjenst. De härstammade från en gammal och rik böhmisk slägt. Fadern Henrik Matthias var en ovanligt skön, stark, tapper, lärd och i allo älskvärd man, länge och troget tjenande österrikiska huset. Men då kejsaren begynte våldföra böhmrarnes fri- och rättigheter, ställde sig Thurn i spetsen för förorättade landsmän och var den, som började det sedan så ryktbara trettioåra kriget. Öfvervunnen, måste han fly sitt fädernesland och reste som landsflyktig omkring uti Ungern, Holland, Venedig, Danmark, uti hvarje land nemligen som stod i fiendtligt förhållande till kejsaren. Slutligen kom han till Sverge. Der hade sonen Frans Bernhard redan flere år förut uppehållit sig, och genom erfarenhet, duglighet och ett berömvärdt uppförande tillvunnit sig Gustaf Adolfs synnerliga gunst och förtroende. Uti preussiska fälttågen lemnades honom ofta högsta befälet näst konungen, och när den unge hoppfulle mannen dog, väckte han allmän och djup saknad. Fadern fortfor ännu några år att deltaga uti statsärendena, men drog sig slutligen undan till lugnet och dog uti Pernau år 1640.

Wolf Kristian Baudis född i Holstein, utomordentligt tapper, erfaren och skicklig, serdeles i rytteritjensten; men tillika hård, egennyttig, skamligt prejande så väl egna soldater som landets innevånare^[2]. Han gick först i dansk, sedan svensk, slutligen saxisk tjenst, beständigt följande den enskilda fördelen.

Bland Skottarna märkes Hepburn, en bland konungens tappraste och pålitligaste öfverstar; men såsom sina landsman öfverdrifvet stolt; derföre också slutligen af missnöje öfvergående till Frankrike. Alexander Lesslie hade redan varit med under De la Gardies ryktbara tåg mot Moskau. Han var tapper, erfaren och Gustaf Adolf troget tillgifven, slutligen på ålderdomen uppstigande till värdigheten af general; ehuru, som det sades, han hvarken kunde läsa eller skrifva. Af ungefär samma halt var hans landsman, den gamle, glade Patrik Ruthwen, hvilken Gustaf Adolf, då dryckeslag någon gång nödvändigt måste hållas, brukade sätta till värd i sitt ställe; en syssla som också stundom förrättades af Johan Banér.

Georg Kristofer v. Taupadel, slutligen öfverste vid dragonerna, var en bland Gustaf Adolfs mest skickliga och nyttjade officerare, och knappt finnes under tyska kriget någon utmärktare bragd, i hvilken icke Taupadel hade mer eller mindre del. Också blef hans regemente på sista året ej mindre än tre serskilda gånger i grund förstördt. Men snart strömmade nya hjeltar till Taupadels kända banér och inom några dagar såg han åter sin tropp fulltalig. Efter Gustaf Adolfs död följde han hertig Bernhard af Weimar till Frankrikes tjenst^[3].

Af de enskilda tropparna var bland fotfolket det så kallade Gula regementet ryktbarast; namnet taget efter färgen på soldaternes rock. Det var egentligen konungens lifgarde och ensamt lika stort som tvenne andra regementer. Under preussiska fälttågen och Teuffels anförande började det utmärka sig såsom det första regemente uti hären, så väl till förtjenst, som rang. Detta anseende bibehölls och ökades under tyska kriget. Konungen kallade det sin hufvudkudde, på hvilken han tryggt kunde hvila. Efter Teuffels död fördes det af Nils Brahe, hvilken tillika med hela lifregementet hjeltemodigt offrade sitt lif på samma fält och dag, som deras älskade konung.

Blåa regementet under öfverste Winckel var en värfvad tropp, redan bekant under Karl den niondes tider. Sitt namn erhöll det af samma orsak som gula regementet. Lika var också dess antal, dess anseende, och dess slutliga öde.

Dessa tvenne regementer voro så stora, att hvart och ett af dem utgjorde en hel brigad. Till de öfriga brigaderna fordrades två, stundom tre regementer. Bland dem märkas

Svenska brigaden, bestod af dalkarlarna under Åke Oxenstierna, karelerna under Klas Hastfer, westgötarna under Karl Hård eller stundom i deras ställe österbottningarna under Axel Lillie^[4]; namnet gifvet derföre, att den utgjordes endast af infödda svenskar. Brigaden hade vanligen sin plats bredvid Blåa regementet, deltagande i dess faror och i dess ära.

Gröna, troligen densamma som Skottska brigaden, bestod af skottska regementer under Hepburn^[5]. Den hade varit med redan uti preussiska kriget. Efter Hepburns afsked fördes den af Wildenstein, dertill bildad som öfverstelöjtnant vid Gula regementet. Enligt några uppgifter bestod Gröna brigaden i slaget vid Lützen af hertig Bernhards tyska regementer.

Hvita brigaden, så kallad af sina fanor, utgjordes af pommerska, till Gustaf Adolf öfvergångna troppar, först under Damitz, sedan under Witzthum, sist under Burth.

Röda brigaden, bestod af regementerna Hohendorf, Erik Hand och Hall. Svarta regementerna voro värfvade af Falkenberg och Sperreuter.

Bland rytteriet stå främst i ordningen likasom i striden Finnnarna, anförde af Torsten Stålhandske. Det var i deras leder, som den tappre Taupadel, som den sedermera så ryktbare Karl Gustaf Wrangel bildade sig. Sedan kommo Westgötarna under Erik Soop, städse försvarande det anseende, som de uti träffningarna vid Dirschau tillkämpat sig. Södermanlänningarna under Zacharias Pauli utmärkte sig uti preussiska fälttågen^[6], men synas sedermera icke förrän i slaget vid Lützen. Ryktbarare blefvo Smålänningarna. Per Brahe var deras öfverste; men som denne beständigt kallades till konungens sida, anfördes de vanligtvis af Fredrik Stenbock, en sonson till Erik Stenbock och Malin Sture. Det var i spetsen för detta regemente som den store konungen slutligen blef skjuten.

---

1. Ridderst. 75 a. Lars Grubbe till Axel Oxenstierna. Berwald d. 8 Jan. 1631.
2. Ridderst. 75 b. Lars Grubbe till Axel Oxenstierna. Frankfurt am Mayn d. 10 Juni 1632. Duderstadt d. 1 Okt. 1632. Duderstadt d. 24 Juli 1632.
3. Denne Taupadel, samt Haubald och Jac. Duvall blifva vanligtvis sammanblandade, stundom gjorda till en och samma person, hvaraf flere misstag blifvit föranledda. Se Harte 1. 277. 2. 18. Gualdo Priorato öfversatt af Francheville p. 191. Mauvillon 213 m. fl. Förhållandet tyckes hafva varit följande. Jakob och hans bror Maurits Mac-Dugald, af skottsk härkomst, voro 1632, den förre öfverkommendant i Schlesien, den sednare öfverste-löjtnant, sedan båda jemnte slägtingen, öfverste Axel Dugald, adlade med namnet Duwall; den äldre hade redan 1618 stått som kapten vid Mansfelds regemente i Liffland. Ridderst. 74 b. Kort mantal på svenska krigsfolket 1618. — Haubald var öfverste-löjtnant vid Blå regementet; hette Kristofer Haubald. Ridderst. 74 c. Haubalds egen underskrift. — Taupadel, Tupadelius, Tubalt, Dewbatel, som han efter olika gissningar och uttal kallas, hette Georg Kristofer von Taupadel och var öfverste för ett regemente dragoner. Se trenne hans egenhändiga bref, Ridderst. 72 b. 73 b. jemnför Böhmes noter till Harte 2. 18 och Theat. Europ. 11. 639. Han tyckes hafva varit af böhmisk eller tysk adel. Se privatleben Wallenstein von Schottky p. 130. — Chemnitz är den ende författare, som icke förblandat dessa tre olika personer.
4. Riddarh. Genealog. för Hård och Hastfer. Lillie säges dersammastädes öfverste för ett värfvadt regemente; men uti general v. Suchtelens samlingar finnes hans fullmakt som öfverstelöjtnant vid Österbottens regemente; och uti Swedish Intelligencer och Lettres et Memoires de Gustave Adolfe m. m. p. 161 säges han öfverste för ett svenskt regemente.
5. Riksark. Riks-Cancellerens bref 1630. Lista på krigsfolket i Preussen förutan rytteri; jemnför Swedish Intelligencer 2, 28.
6. Sack. (Bundt 25) Fullmakt för O. Sack d. 10 Okt. 1627 att vara major och den 14 Maj 1629 att vara öfverstlöjtnant öfver Södermanlands landryttare under Zach. Pauli.