Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/36
| ← Gustaf Adolfs härförare och troppar |
|
De tyska furstarna → |
TRETTIONDESJETTE KAPITLET.
TRETTIOÅRA-KRIGETS BÖRJAN.
Tyskland är sammansatt af flere, dels större, dels mindre stater, hvar för sig oberoende, men på samma gång förenade till en enda rikskropp. Deras gemensamma öfverhufvud är tyska eller, som han då för tiden benämndes, romerska kejsaren, hvilken valdes af de så kallade kur- eller valfurstarna. Ehuru denna värdighet således icke var ärftlig, hade dock österrikiska huset under nära tvåhundrade år densamma innehaft. Denna ätt ägde dessutom Böhmen, Ungern och Österrike, genom hvilka egna besittningar och kejsarkronans glans dess anseende hade stigit så högt, att man flere gånger fruktade, att den skulle göra sig enväldig först och främst öfver Tyskland och sedan öfver hela Europa. Till utförande af åtminstone första delen af denna plan kunde den räkna på hjelp af sina regerande slägtingar i Spanien, och i allmänhet af katolska partiet uti hela Europa. Religionsfriden i Augsburg hade visserligen gjort slut på de första af Luthers och Zwinglii reformation föranledda krigen; men hela Europa fortfor dock att vara deladt uti tvenne stora partier, mellan hvilka, oaktadt det yttre lugnet, rådde en häftig och oförsonlig fiendskap. På ena sidan voro Italien, Frankrike, Spanien, Österrike, Polen, samt den så kallade ligan, bestående af Tysklands katolska furstar; på protestantiska deremot England, Holland, Danmark, Sverge, furstarne i Nord-Tyskland, en otalig mängd anhängare inom södra delarna af detta land samt inom Frankrike och Polen. Katolska partiet fick serdeles vigt genom det mägtiga österrikiska huset, hvars tillgifvenhet för denna lära var allmänt känd. Denna ätt hyste också, fast i hemlighet, det hoppet att vid samma tillfälle kunna uppsvinga sig till herraväldet öfver hela Europa. Det var partiets ärfda och stundom framskymtande plan, att verlden skulle hafva endast tvenne hufvud och styresmän, påfven i andliga och kejsaren i verldsliga ting. Inre oroligheter och yttre krig, serdeles med Turkiet, hade emedlertid hindrat alla försök till förslagets verkställande; hvarförutan på längre tid ingen kejsare haft dertill erforderliga egenskaper.
År 1612 steg Matthias på kejserliga tronen, redan af framlidna år och mångfaldiga oroligheter uttröttad och sökande lugnet. Han hade inga afkomlingar. På sednare åren upptog han derföre till arfvinge sitt syskonebarn, erkehertig Ferdinand, en ihärdig, klok och kraftfull herre, i den mognade ungdomsåldrens förenade värma och kraft. Denne, uppfostrad af jesuiter, var påfviska läran af själ och hjerta tillgifven, och ägde dessutom nog klokhet att inse den enskilda fördel han kunde skörda i egenskap af anförare för hela det katolska partiet. Underrättelsen om hans upptagande till kejsarens arfvinge spridde derföre oro kring hela Europa, och det var endast med möda, som böhmiska och ungerska ständerna kunde förmås att välja honom till efterträdare åt Matthias, serdeles som i båda dessa riken fanns ett stort antal protestanter. Han måste uttryckligen och med ed förbinda sig att noga iakttaga och vårda de privilegier dessa länder erhållit, så väl genom föregående betingningar med egna regenter, som genom religionsfriden i allmänhet. Ferdinand ingick på dessa vilkor utan betänkande, men med fast beslut att bryta dem vid första gynnande tillfälle. Ett sådant uteblef icke länge, ty kejsarens tilltagande ålder och sjuklighet lemnade snart alla ärender uti Ferdinands hand. Denne visade genast den mest uppenbara väld. Enligt Böhmens besvurna privilegier skulle ämbetena delas lika mellan båda bekännelserna och hvars och ens gudstjenst lemnas ostörd. I fullkomlig strid mot dessa medgifvanden började Ferdinand att från alla sysslor utesluta protestanterna och lät endast på svepskäl borttaga tvenne deras kyrkor, den ena i Prag, den andra i Braunau. Folket knotade. Flere bland österrikiska husets bästa vänner rådde till försigtighet, till och med gamle Matthias sjelf; men Ferdinand var och förblef obeveklig.
Böhmiska folket, från ålder fritt och sedan hussitiska krigen vandt vid att försvara sin frihet, kunde icke lida en sådan behandling. Serdeles blef den mägtiga och för det mesta protestantiska adeln uppbragt; äfven dervarande katolikers stolthet kände sig i och med fäderneslandet förfördelad. De samlades af alla bekännelser och till stort antal uti Prag, högljudt klagande öfver Ferdinands våldsamheter i allmänhet, och enskildt öfver hans förnämsta anhängare inom böhmiska rådet, nemligen de tvenne herrarna Martinitz och Slawata, Den 23 Maj 1618 gick grefve Henrik Matthias von Thurn, åtföljd af flere böhmiska ädlingar och krigare samt en stor folkskara, upp till slottet och inträdde i den sal, der de kejserliga rådsherrarna voro församlade. En af böhmiska herrarna framställde folkets missnöje öfver de begångna olagligheterna, och förklarade, att böhmrarna icke utvalt Ferdinand i den afsigt, att han skulle blifva envåldsherre och de sjelfva slafvar. De anhöllo derföre, att Ferdinand måtte ändra regeringssätt; eljest nödgades de sjelfva ändra regent. Rådsherrarne sökte med fogliga svar stilla de oroliga, men dessa vände nu sina beskyllningar mot Martinitz och Slawata enskildt. Då dessa ville försvara sig, utbrast en annan af herrarna: Hvartill behöfs så mycket omständigheter? Låtom oss efter gammalt böhmiskt bruk vräka dem ut genom fönstret. Sagdt och gjordt. Lobkovitz, en af de ifrigaste böhmrarna, sprang rakt på Martinitz och fattade hans händer, några andra fötterna, hvarpå denne rådsherre verkligen kastades ut genom fönstret. Slawata ville smyga undan, men Thurn grep honom i armen och ropade: Se här, ädle herrar, är den andre! Slawata måste resa samma väg, likaledes skrifvaren; åt de andra, såsom mindre hatade, lemnades tillfälle att rädda sig genom flykten. Salen var i tredje våningen; men händelsevis låg en stor gödselhög under fönstret, hvars djupa och mjuka bädd mottog de fallande rådsherrarna, så att ingen af dem led någon betydligare skada. Detta våldsamma företag var liksom tecknet till upprorets utbristande öfver hela landet. Alla böhmare, både katoliker och protestanter grepo till vapen, och fördrefvo allt hvad österrikare hette. Detta var början af det så ryktbara trettioåriga kriget.
Den gamle kejsaren och hans förtrogne rådgifvare, kardinal Klesel, föreslogo att med eftergifvenhet stilla oroligheterna; men Ferdinand ville ej höra talas om annat än stränghet och våld. Han tycktes glädjas åt upproret, som en laglig anledning att återtaga protestanternas privilegier, ja att helt och hållet utrota detta hatade parti. Han fruktade dock motstånd af den mäktige Klesel, och lät derföre hemligt och hastigt från Wien bortrycka och på ett aflägset slott innestänga den gamle mannen. Matthias kunde ej bära dessa olyckor. Sorg och bekymmer lade honom i grafven.
Ferdinands uppenbart visade hårdhet och oförsonlighet retade böhmrarna ännu ytterligare. Under anförande af Thurn och Mansfeld fördrefvo de österrikarne från Böhmen, Schlesien och Mähren. Den förre framträngde ända till Wien, som af honom belägrades, och endast Boucquois tillfälliga ankomst räddade Ferdinand från att midt uti sin egen hufvudstad blifva tvungen att underteckna de upproriskas stolta fordringar. Dessa sednare sammankallade ett riksmöte uti Prag, hvarest till konung utvaldes pfalzgrefven vid Rhen, Fredrik den femte. Denne var måg till konungen af England, och dessutom sjelf en bland de mägtigaste tyska furstarna, så att böhmrarna tyckte sig äga skäl att från båda dessa håll, liksom från de andra protestanterna vänta betydligt understöd. Uti öfra Österrike hade dessutom största delen af bönderna omfattat den nya läran, och stodo färdiga att vid första tillfälle förena sig med böhmrarna, likaså uti Ungern, hvarest dessutom uppstått en för kejsaren farlig fiende uti siebenburgska fursten Betlen Gabor, hvilken mer än en gång höll på att göra sig till herre öfver hela detta land. Onekligen var Ferdinand uti en ganska svår belägenhet.
Å andra sidan hade han många anledningar att hoppas en lycklig utgång. Först och främst Spaniens, Österrikes, Polens och katolska ligans omätliga stridskrafter. Frankrike under en oskicklig förmyndareregering vågade ingenting företaga; icke heller England i anseende till konungens svaga och eftergifvande lynne. Protestanterna voro sins emellan oeniga och lutheranerna ville af afundsjuka icke understödja den nyvalda böhmiska konungen, emedan han antagit reformerta bekännelsen. Kurfursten af Saxen förrådde helt och hållet och öfvergaf sina trosförvandter, emedan den listige Ferdinand förespeglade honom hoppet att med sitt kurfurstendöme få förena Lausitz. Genom ett slugt begagnande af denna sina fienders söndring lyckades det Ferdinand att på riksdagen i Regensburg blifva vald till kejsare efter Matthias. Det skedde den 29 Aug. 1619, två dagar sednare än hans motståndare Fredrik valdes till konung i Böhmen.
Båda partierna rustade till en afgörande strid. Krafterna voro ganska olika. För Ferdinand kämpade 50,000 österrikare, 30,000 spaniorer, 30,000 af ligans troppar, 20,000 saxare, bland hvilka skaror största delen bestod af gamla och härdade krigare, anförda af lika pröfvade fältherrar, Boucquoi, Dampier, Spinola, Tilly, samt de unga efter ära och bragder törstande hjeltarne Wallenstein, Pappenheim, Altringer m. fi. — Konung Fredrik deremot stod öfvergifven af sina trosförvandter, af sjelfva sin konungsliga svärfader. Trettontusen man från de fria riksstäderna samt tiotusen ungrare var den enda hjelp, som han kunde erhålla, och dessa sednare genom plundringslystnad och oordentlighet mera till skada än gagn. Bland hans anförare voro Thurn och Mansfeld de enda utmärkta. Fredrik, ung, liflig och stolt, förlorade dock icke modet. Tärningen är kastad, sade han. Striden må afgöra, om mitt hufvud skall bära kronan eller ej; och han förkastade de obilliga fredsvilkor, som Ferdinand mera för syn skull än på allvar föreslagit. Den 19 Nov. 1620 kom det ändtligen till ett fältslag på det så kallade Hvita berget utanför Prag. Efter en kort strid tog böhmiska hären till flykten, ungrarne först. Thurns regemente försvarade sig till sista man, ensamt i sin undergång och i sin ära. Nederlaget blef fullkomligt. Prag och hela Böhmen eröfrades. Fredrik med sin gemål måste undan den förföljande fienden taga flykten, först till sina arfländer, sedan till Holland, hvarest han, fattig och olycklig, nödgades helt och hållet lefva af främmande makters allmosor.
Ferdinand lät sin jernhand falla tungt öfver de besegrade. Uti hela Böhmen blefvo protestanterna, dels fördrifna, dels tvungna till påfviska bekännelsen; deras kyrkor nedrifna eller öppnade för katolikerna. Trettiotusen hushåll, deribland etthundraåttiofem adeliga ätter med Thurn i spetsen hade gått i landsflykt; bland de qvarblifvande mistade de flesta sina egendomar, och tjugusju de utmärktaste herrarna sina hufvud. Böhmen fick ett sår, hvarefter det ännu icke hunnit hämta sig. Bönderna i Österrike hade genom böhmiska uppviglare låtit förleda sig att gripa till vapen. De förlitade sig än på det stora antalet, än på sin rättmätiga sak och kommande underverk. Deras anförare, som fruktade öfverhetens straffande hand, försäkrade dem om framgång, och gjorde allt för att till ytterlighet uppreta deras mod och deras raseri. Men de oordentliga hoparna blefvo snart och utan möda till flere tusental nedhuggna af Pappenheim, som ankom i spetsen för ordentliga troppar. Ungrarna kufvades af Boucquei, och Betlen Gabor nödgades begära frid. Alla österrikiska länderna böjde sig åter i lydnad och ödmjukhet för Ferdinands segrande makt.
Lika våldsamt och egenmägtigt framfor han uti sjelfva det tyska rikets angelägenheter. Fredrik blef såsom upprorsstiftare förklarad i akt. Den delen af hans arfländer, som låg vid Rhen, intogs och besattes af spanska troppar; den andra, eller det så kallade Öfverpfaltz, lemnades längre fram, och kurfurstliga värdigheten nu straxt åt hertigen af Bäjern till belöning för dess mot Ferdinand visade trohet.
Sistnämnde åtgärd var i fullkomlig strid mot gällande författningar, ty kejsaren hade icke rättighet att på sådant sätt af- och tillsätta riksfurstar utan de andras bifall. Detta väckte också missnöje hos både protestanter och katoliker, hvarjemnte de förstnämnde blefvo ytterst uppbragta öfver det våldsamma förfarandet mot deras böhmiska trosförvandter. Furstarne inlemnade allvarsamma föreställningar, och folken knotade. Åtskilliga härförare, som förklarade sig vilja strida för frihetens sak och i sådant afseende värfvade troppar, fingo stort tillopp. Sådana voro grefve Ernst af Mansfeld och hertig Kristian af Braunschweig. I öppna drabbningar blefvo de alltid af de kejserliga fältherrarna slagna, men sjelfva anförarnes ihärdighet och mod samt folkets öppna och furstarnes hemliga understöd satte dem snart åter i stånd att visa sig i fältet. Hela Tyskland öfversvämmades och förhärjades af dessa oordentliga, nästan röfvarelika svärmar, samt af de föga bättre kejserliga soldaterna. Slutligen började dessa sednare att alldeles få öfverhand. I hopp att derigenom vinna kejsarens tillgift, lät den svage Fredrik förmå sig till en öppen skrifvelse, hvari han uppsade all gemenskap med grefven af Mansfeld och hertigen af Braunschweig, hvilka dock hittills varit hans enda försvarare. Dessa fältherrar, sålunda af Fredrik öfvergifna och af den i alla hänseenden öfverlägsna Tilly förföljda, nödgades slutligen upplösa sina redan förut nära upplösta troppar och sjelfva taga flykten till främmande länder. Hela Tyskland låg alldeles värnlöst i kejsarens hand.
Då nu alla fiender voro fördrifna, väntade man, att kejsaren skulle återskänka fred och lugn åt det utmattade riket. Man bedrog sig. Ferdinand höll sina härar tillsammans, man visste ej mera för hvad ändamål. Bland protestanter och katoliker vaknade derföre den gamla farhågan, att han ämnade göra sig enväldig öfver Tyskland. Danmark och Sverge befarade tillika framtida planer mot deras både tros- och riksfrihet. Konungen i England, bedragen i sitt hopp, att kejsaren på hans föreställningar skulle till nåder upptaga den olycklige Fredrik, förklarade sig ändteligen villig att lemna denne något verksammare biträde. Det saknades endast en anförare att sätta i spetsen för dessa spridda krafter.
Frankrike, af naturen Österrikes motståndare, hade under en svag och oförståndig förmyndare-styrelse understödt i stället för att motarbeta sin medtäflares företag. Detta förhållande ändrades. Genom ränkor, klokhet och kraft hade det lyckats den ryktbara kardinal Richelieu att vinna ett nästan enväldigt inflytande öfver konung Ludvig den trettonde och derigenom också öfver ärendernas gång, så att Frankrike snart helt och hållet styrdes af hans hand. Denne man insåg tydligen, huru fruktansvärd för både Frankrike och Europa österrikiska magten skulle blifva, om den finge tillfälle att göra sig enväldig öfver Tyskland. Det enda sätt att förekomma sådant var att understödja protestanterna. Detta åter föll sig svårt för Richelieu, som sjelf var katolsk kardinal, minister hos en katolsk konung och dertill sysselsatt att inom Frankrike kufva samma protestanter, som i Tyskland borde hjelpas. Richelieu fattade dock och utförde denna djerfva plan. I tal, i skrifter, i gerningar yttrade han alltid innerlig tillgifvenhet för påfviska och bittert hat mot protestantiska läran. Men tillika påstod han öppet, att Ferdinands nit för den förra var endast en förevändning, för att få tillfälle underkufva hela Tyskland, ett förslag, som hvarje redlig fransman borde motarbeta. Richelieu blef snart själen uti de underhandlingar, som mellan ofvannämnde magter mot Österrikes växande välde förehades. Frågan blef blott, hvilken furste man borde välja till ledare af kriget. Valet vägde mellan de båda protestantiska konungarna Gustaf Adolf i Sverge och Kristian den fjerde i Danmark, båda kända för stora personliga egenskaper, och båda fruktande Österrikes framtida planer. Frankrike önskade Gustaf Adolf; England deremot Kristian den fjerde, med hvilken dess konungahus var nära beslägtadt. Båda föreskrefvo sina vilkor. Gustaf Adolf med ett folk, uttröttadt genom flere förutgående och ett ännu fortfarande krig, fordrade betydliga fördelar. Kristian deremot hade under tolf års fred samlat krafter och mod. Det nära grannskapet med Tyskland gjorde det för honom både angelägnare och lättare att understödja protestanternas sak. Äran att blifva så många folkslags befriare lockade hans stolta själ, å andra sidan kanske också en hemlig missundsamhet mot Gustaf Adolf, hvars redan vunna lagrar stucko den ärelystne Kristian i ögonen. Han föreslog derföre vida förmånligare vilkor, och blef vald till öfverste för Neder-Sachsiska kretsen, samt afslutade förbundet med England och tyska furstarna, innan Frankrike hunnit närmare komma öfverens med Gustaf Adolf. Denne sednare drog sig tillbaka och lyckönskade de förbundna till en så värdig anförare och en deraf otvifvelaktigt följande framgång.
Det var om sommaren 1625 som detta krig började. Några protestantiska furstar, deribland hertigarna af Mecklenburg och administratorn af Magdeburg, förenade sig med konung Kristian. Mansfeld och Kristian af Braunschweig, samlade åter sina strödda hopar och ilade till striden. Konungen sjelf med danska styrkan bröt in uti Westfalen. och Neder-Saxen, eröfrade åtskilliga fästningar och framträngde nedemot Hessen. Här mötte honom ligans troppar under anförande af Tilly. Kristian insåg ganska väl omöjligheten att med sina nyss värfvade hopar i öppen slagtning bestå emot Tillys under vapen grånade soldater. Han undvek derföre sorgfälligt hvarje tillfälle till strid. Den sluge Tilly tågade fram och tillbaka och använde alla möjliga krigsknep för att locka konungen ut på fältet, men förgäfves. Kristian förstod att ordna sitt tåg eller välja sina ställningar så fördelaktigt, att Tilly icke utan den ögonskenligaste fara kunde honom angripa. Så fortgick kriget hela 1625 och största delen af 1626. Ändteligen den 27 Aug. sistnämnde år lyckades det Tilly att tvinga konungen till drabbning. Slaget stod vid Lutter am Baremsberg. Danskarna och deras konung uppförde sig med hedrande tapperhet. Tre gånger förde han dem i elden, men Tillys kämpar stodo orubbliga, eller framträngde oemotståndliga. Danskarna blefvo slutligen kastade på flykten efter en förlust af omkring 4000 man, hvarefter de inom kort fördrefvos ur hela Tyskland.
Hitintills hade kriget mot protestanterna blifvit fördt förnämligast med katolska ligans stridskrafter, hvilka mer eller mindre stodo i beroende af bajerska kurfursten Maximilian. För att äfven i detta hänseende ernå en fullkomlig sjelfständighet önskade Ferdinand att ega en af honom ensam beroende krigsstyrka; men han saknade medel till dess värfvande. Den rika och tappra Wallenstein upprättade då på egen bekostnad, men till kejsarens tjenst, en krigshär af 50,000 man. Med denna tågade han hösten 1625 uppåt Nord-Tyskland, slog följande våren Mansfeld vid Dessau och jagade honom genom Schlesien och hela Ungern, hvarest denne sistnämnde härförare insjuknade och dog. Samma öde hade på samma år den andre försvararen af Tysklands frihet, hertig Kristian af Braunschweig; och den tredje, konung Kristian af Danmark, innestängdes i Holstein af både Tilly och den från Ungern återvändande Wallenstein. Men emedan dessa tvenne herrar icke kunde tillsammans förlikas, visste den förre så drilla sakerna; att Tilly fick befallning tåga ned mot holländska gränsen; Wallenstein åter skulle med kejserliga hären utföra kriget mot Danmark. Genom Tillys seger vid Lutter var detta redan i hufvudsaken afgjordt; Wallenstein behöfde blott upphämta de redan mogna frukterna. Han öfversvämmade hela norra Tyskland, Holstein och Jutland, och det var endast Bältets böljor och Kristians förträffliga flotta, som skyddade sjelfva de danska öarna från samma olycka. Det är en sägen, att Wallenstein uti sin vanmägtiga harm lät med glödgade kulor beskjuta det honom hejdande hafvet.
Så slutades fälttåget 1627. Ferdinand hade lyckligt besegrat äfven denna storm. Hans magt och anseende syntes fastare grundade än någonsin, och hela Tyskland afvaktade med bäfvan den stränge segrarens beslut. Med samma egenmägtighet, som fordom mot pfaltzgrefven vid Rhen, dömde han också vid detta tillfälle de båda hertigarna af Mecklenburg i akt, skänkte deras länder samt hertigliga värdighet åt Wallenstein, oaktadt sakens olaglighet och furstarnes högljudda insagor. Dessutom gaf han Wallenstein fullmagt att vara kejserlig storamiral öfver Nordhafven; och sökte genom honom bemägtiga sig sjöstäderna uti Pommern och Mecklenburg och derstädes hopsamla en fruktansvärd flotta. Det hotande olycksmolnet hvälfde sig allt närmare mot norden.
Bland Östersjöhamnarna var Stralsund den tiden en bland de vigtigaste, så väl genom handel och rikedom, som genom sitt serdeles fasta och gynnande läge. Wallenstein sökte derföre bemägtiga sig densamma, först med list, sedan med våld; men den fria riksstaden försvarade sig mot båda. Svenska och danska konungarne, inseende vådan af en kejserlig flotta i Östersjön, beslöto att gemensamt beskydda Stralsund, och skickade i sådan afsigt först danska hjelptroppar under Holk och sedan svenska under Lesslie och Nils Brahe. Wallenstein å sin sida hade ditsändt Arnheim med en betydlig styrka och befallning att, till hvad pris som heldst, intaga staden. Men alla dennes företag blefvo tillbakadrifna. Wallenstein, utom sig af vrede, bedyrade högt, att han skulle hafva Stralsund i sina händer, om det också vore med diamantkedjor fästadt vid himmelen. Han ryckte dit, åtföljd af hela sin här, och angrep vallarne med storm på storm. Men borgerskap och soldater täflade i modigt försvar. Wallenstein måste med oförrättadt ärende öfvergifva staden, sedan han för dess murar förlorat 11,000 man. Vid samma tid hade äfven danska flottan förstört alla de fartyg Wallenstein med otrolig kostnad låtit samla och utrusta. Han befann sig vara amiral utan ett enda skepp.
Kejsaren insåg nu tydligt omöjligheten att mot Sverges och Danmarks flottor och förenade magt någonting hufvudsakligt kunna vinna. Han erbjöd derföre Kristian en ganska fördelaktig förlikning. Denne hade väl lofvat att icke utan Sverges deltagande börja några underhandlingar. Men nöden och frestelsen segrade. Uti Maj 1629 afslöt han med kejsaren en enskild fred, öfvergifvande sina båda bundsförvandter, konungen i Sverge samt hertigen af Mecklenburg. Deremot återfick han alla förlorade länder, mot löfte att icke mera inblanda sig i tyska angelägenheterna.
Nu hade Ferdinand alldeles fria händer att uti sistnämnde rike företaga hvad heldst han ville, serdeles som Gustaf Adolf genom kriget mot Sigismund och dennes från kejsaren erhållna hjelptroppar var helt och hållet sysselsatt uti Preussen. Ferdinand iakttog detta tillfälle att gifva sina motståndare dödshugget. Medelst en sträng förordning hade han redan påbudit, att alla protestanter inom österrikiska staterna skulle antingen utvandra eller öfvergå till katolska läran. Den 6 Mars 1629 utfärdade han det så kallade Restitutions-ediktet. Han befallde nemligen, att alla slags egendomar, som blifvit från katolska kyrkan afsöndrade, skulle till densamma ovilkorligen återställas; och kejserliga sändebud kringskickades att pådrifva verkställigheten. Protestanternas ångest kan icke beskrifvas. Ett oräkneligt antal fredliga innevånarne hade nu öfver hundrade år varit i besittning af mångfaldiga, alltsedan första reformationstiden indragna kyrkogods. Nu skulle de mista sin så länge innehafda egendom och drifvas från hus och hem, eller slafva under stränga herrar af en främmande och fiendtlig tro. Några stater inlemnade väl klagomål emot detta beslut; men Tilly och Wallenstein stodo med sina härar hotande öfver dem, och redan hade det förfärliga ediktet uti flere kretsar blifvit satt i verkställighet. Det tycktes som ingenting mer skulle kunna rädda de tyska protestanterna.