Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/48
| ← Träffningarna i Hinter-Pommern |
|
Eröfringen af Greiffenhagen och Gartz → |
FYRATIONDEÅTTONDE KAPITLET.
UNDERHANDLINGAR OM VINTERQVARTER.
Emedlertid nalkades vintern med stora steg, och förebådades redan under Oktober månad af en i dessa trakter alldeles utomordentlig köld. Contis krigshär bestod till en betydlig del af italienare, hvilka naturligtvis voro ömtåliga för sådan väderlek. De öfriga, bortskämda af öfverflöd och vällefnad, hvarken ville eller voro vana att underkasta sig mödorna af ett vinterkrig. De hade väl hört, att Gustaf Adolf ämnade anställa ett dylikt, men ville sjelfva till hvad pris som heldst söka detsamma undvika. De begärde i sådan afsigt ett sammanträde med svenska befälet, hvilket beviljades. Halfvägs mellan Stettin och Gartz möttes några svenska och österrikiska höfdingar. Dessa sistnämnde hade först anländt till stället och låtit tillreda en präktig måltid. De sednare kommande svenskarna blefvo med all höflighet och yttre vänskap mottagna och man satte sig straxt till bordet. Efter ett kraftigt drickande tog ändteligen öfverste Cratz bland de kejserliga till orda. Det är nogsamt kändt, sade han, att österrikiska hären är tillräckligt försedd både med folk och förnödenheter; likaså att den icke fruktar hvilken fiende som heldst. Men nu tillstundar vintern, då det höfves att tänka på goda qvarter; ty det är för en soldat föga ärorikt att kämpa mot snö och is i stället för beväpnade fiender. Vi önska derföre att med eder komma öfverens om ett stillestånd för vintermånaderna, i hopp, att kejsaren och konungen under tiden bilägga sina tvister. I motsatt händelse skola vi vid första vårdag återigen träffas. Den äldsta bland svenska herrarne svarade: Emedan vi icke kände föremålet för denna sammankomst, hafva vi icke kunnat deröfver inhämta vår konungs föreskrift. Jag tror mig emedlertid kunna med tämlig visshet försäkra, att han icke för vinterns skull ämnar ingå något stillestånd. Han sjelf är outtröttelig, och uthärdar lätt alla olägenheter, hunger, törst och köld, sofvande lika i drifvan som i sängen. Det är naturligt, att befäl och soldater icke äro granntycktare. De, som året om hafva kämpat mot ryssarna högt uppe i det isiga norden, lära icke för Tysklands vintrar krypa till eldbrasan. Vi svenskar äro nemligen soldater både vinter och sommar, och inga svalor, hvilka icke våga visa sig, förr än snön är borta.
Efter detta svar afbröts hela underhandlingen, och enhvar återvände till de sina. Gustaf Adolf gillade helt och hållet den svenska öfverstens ord, ty han hade just beredt sig på ett vinterkrig. Hans soldater voro försedda med pelsfodrade liftröjor och rika förråder; och från Preussen, Sverge och alla sidor strömmade förstärkningar till hans läger, då deremot Contis här dag för dag försvagades. Jag ämnar uträtta mer i vinter, sade konungen, än under hela sommaren; och för att visa detta, företog han i början af December ett ströftåg inåt Vor-Pommern och slog der, med 3000 man, hertigen af Savelli, som anförde en dubbel styrka.
Torquato Conti hade länge varit ledsen vid ett krig, der föga penningar, än mindre ära, kunde vinnas. Under förevändning af sjuklighet begärde och erhöll han afsked, och reste derefter med sina hoproffade skatter till Italien, hvarest han blef general öfver de påfliga tropparna. I Tyskland hade han genom girighet och plundringar allmänt ådragit sig namnet satan. Protestanterna gjorde sig qvicka öfver hans sednare tjenstebefattning och påstodo, att den nya förbindelsen var serdeles passande: Påfven var fursten, och satan hans general.