Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/49
| ← Underhandlingar om vinterqvarter |
|
Förbund med Frankrike → |
FYRATIONDENIONDE KAPITLET.
ERÖFRINGEN AV GREIFFENHAGEN OCH GARTZ.
Efter Torquato Conti utnämndes till befälhafvare öfver de kejserliga tropparna Hannibal von Schaumburg, en tapper och hederlig, men föga snillrik man, hvilken dock genom mod och duglighet arbetat sig upp till fältmarskalksvärdigheten. Han fann hären uti bedröfligt tillstånd; regementerna genom rymning och sjukdom knappt halftaliga; återstoden nästan helt och hållet upplöst och vand vid det rysligaste sjelfsvåld. Soldater och officerare sammanrotade sig till verkliga röfvareband. Emedan Brandenburg skulle anses som ett vänskapligt land, vågade de inom dess gränsor icke öppet utöfva sina illbragder. Förklädda tågade de derföre ut under nattens mörker och plundrade vägfarande, likaledes herr- och prestgårdar samt förmögnare bönder, mördande, skändande, brännande utan förskoning. På sätt och vis hade kejsaren sjelf gifvit anledning till dessa våldsamheter. Sedan Wallensteins tid var han nemligen van att icke betala något till sin krigshärs underhåll. Detta kunde någorlunda låta göra sig, så länge de segrande tropparna beständigt framträngde genom rika, förut outplundrade länder och kunde lefva på deras bekostnad. Nu inträffade motsatsen. De jagades tillbaka till redan förut förstörda nejder, hvarest snart en verklig nöd dref den vildsinta soldaten till det yttersta. Schaumburg var en i själ och hjerta redlig man. Han såg med djupaste sorg tillståndet i sin nya krigshär. Till Tilly skref han ofördröjeligen och begärde undsättning både i manskap och förråd, samt försäkrade, att han eljest med 4000 man till häst och 8000 till fot, den enda öfverlefvan, icke längre kunde försvara sig. Till krigsrådet i Wien talade han allvarsammare och begärde ordentligt underhåll åt soldaterna, eljest anhöll han om tillstånd att begifva sig från hären. Hans tyska hjerta kunde ej längre uthärda att se de rysligheter, som mot det gemensamma fäderneslandet utöfvades.
Gustaf Adolf hade emedlertid under medlet af December förlaggt sina troppar kring landet norrom Stettin. Schaumburg, som trodde att svenskarna, oaktadt det vid sammankomsten hållna talet, hade gått i vinterqvarter, beslöt att sjelf göra detsamma, och skickade en betydlig del af sin styrka nedåt Brandenburgska landet. Men innan de från Tilly väntade tropparna hunne ankomma, ville Gustaf Adolf begagna tillfället och angripa den sålunda försvagade besättningen i Griffenhagen och Gartz, och valde sjelfva julhelgen till sitt företag. Den 23 Dec. församlades utanför Stettin svenska tropparna 12,000 till fot, 6000 till häst; och dertill en hop gröfre artilleri, som på pråmar skulle föras uppföre Odern. Den 24 eller sjelfva julaftonen, efter allmän gudstjenst, bröt hela hären upp och tågade emot söder. Mellan Dam och Griffenhagen är blott två mils väg. Ännu under natten hunno svenskarna fram och uppkastade snart sina förskansningar på de kringliggande höjderna. Kl. 5 om morgonen började 60 kanoner att ljunga mot staden, en ringning och ljuständning till julottan, som var de kejserliga föga välkommen. De voro derinne 2500 man under anförande af Fernando de Capua, en italienare, tapper men roflysten, likasom Conti. Förutseende omöjligheten att i längden försvara sig, sände han redan förut fanor och tross öfver till Gartz; men ämnade det oaktadt göra ett tappert motstånd. Frampå dagen hade svenska kulorna brutit en tämlig öppning på muren. Gustaf Adolf ville likväl icke utsätta sina troppar för vådan af en stormning, utan att först närmare undersöka murbrottet. Detta skedde genom Wildenstein, öfverstelöjtnant vid gula regementet. Helt och hållet klädd i harnesk, framgick han midt emot fiendens eld och beskådade på närmare håll murarna och deras läge. Lyckligt återkommen, rådde han konungen att ännu en stund låta skjutandet fortfara. Detta skedde, murbrottet vidgades, och på eftermiddagen leddes svenskarna till stormning; gula regementet i spetsen, först nemligen Wildenstein med musketerare, sedan Teuffel sjelf med pikenerarne. Efter ett skarpt motstånd trängde gula regementet in genom murbrottet, men mötte derinnanför en ny för tillfället uppkastad vall, och ett nytt derifrån kommande kulregn. Men äfven detta hinder besegrades; svenskarna trängde fram, de kejserliga tillbaka, ämnande slutligen öfver bryggan draga sig undan till Gartz. Men vid broskansen mötte dem Alexander Lesslie med andra regementer, och afskar samt tillfångatog deras eftertropp. Det led nu till skymningen. Lesslie och Wildenstein möttes i staden och kommo under mörkret i ett häftigt handgemäng, hvari Wildenstein sårades och flere föllo, innan jemmerropet af en skjuten svensk röjde misstaget. Emedlertid var staden eröfrad. Den tagna kejserliga trossen lemnades till soldaternas plundring; fångarna skänktes åt Teuffel. Ibland dessa befann sig Capua sjelf, illa sårad. Han hade förut flere gånger hotande utlofvat att med det första komma till Stettin, bestiga dess murar, och toppa hufvudet af de dervarande svenska generalerna. Nu kom han verkligen till Stettin, men fången och sårad, och för att sjelf efter några dagar inom dess murar aflida.
Annandag jul vände sig Gustaf Adolf mot Gartz, der Schaumburg med hufvudstyrkan hade sitt läger. Marwitz skans, som var i godt stånd och försvarade Oderbryggan, blef af de kejserliga utan försvar öfvergifven, och ännu samma afton tågade en del af svenska tropparna öfver till vestra stranden. Om qvällen, då Gustaf Adolf satt vid bordet, berättades, att ett ovanligt starkt sken syntes på himmelen. Man gick ut och såg Gartz stå i full låga. Efter hållen rådplägning, hade nemligen Schaumburg dragit sig tillbaka och antändt staden samt lägret. Återtåget liknade en fullkomlig flykt. Gustaf Adolf afsände en hop rytteri, som på vägen till Küstrin förföljde de kejserliga. Regementerna Götz, Alt-Saxen och Jung-Wallenstein ledo ganska mycket. När de kommo in på den långa och smala damvägen vid Küstrin, blefvo de till ett stort antal nedhuggna af svenskarna, och måhända hade ingen kommit undan, derest icke brandenburgska befälhafvaren hade uti fästningen mottagit de kejserliga, men stängt svenskarna ute. Detta skedde på vestra sidan om Oder. På östra åter skyndade Gustaf Adolf sjelf till Piris, hvarest en stor skara kroater under öfverste Cratz varit lägrad. Vid ryktet om svenskarnas annalkande, lät Cratz, oaktadt en gång gifvet och dyrt betaldt försvarsbref, alldeles utplundra staden, och hastade sedan med kroater och otaliga trossvagnar på vägen åt Landsberg. Två timmar efter deras aftågande inryckte Gustaf Adolf och skickade genast Baudis att med sina ryttare följa kroaterna på vägen. Denne mottog uppdraget med glädje och skyndade i sporrsträck till dess fullgörande. Snart uppnådde han trossen; de förskrämda kroaterna lemnade den nästan utan försvar och Baudis sände straxt 300 vagnar tillbaka till konungen. Sjelf förföljde han fienden med den framgång, att hela vägen bortåt Landsberg betäcktes med döda. Tyskarna gaf han pardon, kroaterna icke. Då de åt denna sidan flyende tropparna blifvit fullkomligt skingrade, kastade han sig åt Berwalde mot en betydlig styrka kejserligt rytteri. En del äfven af denna tropp blef nedhuggen; de öfriga frälsade sig inom Küstrins murar. Contis fordna krigshär kunde nu mera anses som fullkomligen upplöst.