Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/60
| ← Träffningen vid Angern |
|
Tillys infall i Saxen → |
SEXTIONDE KAPITLET.
TILLYS OCH GUSTAF ADOLFS ANDRA MÖTE.
Uti lägret vid Wolmirstedt hörde Tilly skotten af förenämnde skärmytslingar, men hann icke komma de sina till hjelp. Vid underrättelsen om utgången blef han högeligen förtretad, såväl öfver förlusten af fyra bland de bästa regementerna, som öfver skymfen att af en underlägsen fiende hafva lidit ett sådant nederlag. Han sände troppar att förfölja de återtågande svenskarna, men kunde ej mer hinna dem. Då uppbröt han sjelf med hela sin här och tågade långsamt och hotande upp mot Werben. Hela Europas ögon riktades på denna plats, på de båda hjeltarna, den gamle och den unge, den gamla och den unga lärans förfäktare; man väntade att nu ändteligen se den stora striden afgjord.
Saken syntes betänklig för svenskarna. De voro vid pass 12,000, österrikarne 25,000 man. Gustaf Adolf sammankallade krigsrådet och frågade, antingen man borde draga sig tillbaka öfver strömmen, eller i det förskansade lägret afvakta fiendens anfall. Höfdingarna hänsköto saken till konungens eget afgörande, och denne bestämde sig för det sednare förslaget. Han kände styrkan och fördelen af sin ställning, och var öfvertygad, att Tilly skulle hvarken kunna genombryta densamma, ej heller för brist på lifsmedel stanna qvar och företaga dess ordentliga belägring. Gustaf Adolf var på sin tid den störste mästare uti konsten att anlägga och försvara fästningsverk; och han begagnade ofta den krigslist, att låta sina höfdingar med smärre troppafdelningar svärma kring landet, under det han sjelf med underlägsen men väl förskansad styrka uppehöll och gäckade hela den församlade fiendtliga hären. Så hade han gjort med Sigismund och Arnheim 1629 vid Marienburg; så med Tilly 1631 vid Schwedt; så var det också som han sedermera vid Nürnberg uppehöll Wallenstein och den stora kejserliga hären.
Medan derföre fienden inväntades, erhöll konungen underrättelse att några förrädare lofvat Tilly att vid dess ankomst tända Werben och förnagla svenskarnas kanoner. I följe häraf tog han tjenliga mått och steg. Vakter utsattes att hindra de förrädiska försöken; kanonerna laddades med kartescher och stora vedhögar samlades här och der bakom staden. Konungen ville fånga fienden i dess egen snara.
Den 27 Juli klockan 2 eftermiddagen såg man Tilly med hela dess här rycka upp på backarna vester om Werben. Trettiotvå grofva kanoner framdrogos och öppnade en häftig eld. Svenska artilleriet svarade enligt konungens befallning allenast med ett eller annat skott, hvarjemnte vedhögarna antändes. I anledning af den stigande röken och svaga kanonelden trodde Tilly, att hans hemliga uppdrag blifvit lyckligt utförda, och beslöt att angripa lägret. Hertig Adolf af Holstein ledde anfallet. Då kejserliga regementerna tågade mot vallen, hördes från svenskarnas sida icke ett enda kanonskott, utan endast en matt och afbruten mösköt-eld. Österrikarna sprungo trygga och glada framåt; men knappt kommo de inom rikligt karteschhåll, förrän de mottogos af ett så förstörande kulregn, att hela leder ströddes efter jorden, och de öfriga flydde. Baudis med rytteriet föll ut efter flyktingarna, görande bland dem ett ansenligt nederlag. Måhända hade österrikarnes förlust blifvit än större, om icke den försigtige Tilly hållit i beredskap en betydlig hjelptropp, som understödde de flyende och hejdade svenskarna. Det blef en skarp skärmytsling. Efter vanligheten kastade sig Baudis midt uti stridshvimlet. En kula tog bort hans sporrhjul, en annan hans sadelknapp; hästen fick ej mindre än fyra. Slutligen kom han sjelf med en österrikisk officer i ett handgemäng, som slutades så, att Baudis rände värjan tvärt igenom sin fiende och bröt der af henne invid fästet. Sedan blef han fången, men straxt derpå befriad, hvarpå svenskarna drogo sig i god ordning tillbaka inom vallarna. Striden upphörde; endast kanonernas dofva buller fortfor, till dess natten inbröt.
Tidigt morgonen derpå börjades vid svenska fältvakterna en skärmytsling, som fick allt mer och mer betydenhet, allt efter som båda partierna erhöllo förstärkning. Slutligen kom konungen sjelf utridande, åtföljd af Baudis med åttahundra ryttare och Teuffel med ettusen musketerare. Dessa fingo befallning att angripa fienden, hvilket de också gjorde och drefvo honom långt bort från vallarna. Nu lät Tilly hela sin här framrycka i full slagordning; men i samma ögonblick drogo sig svenskarna tillbaka inom sina förskansningar. Tilly vågade icke angripa dem, utan sände till Gustaf Adolf en utmaning att på öppna fallet mäta hvarandras krafter. Men denne gaf ett vägrande svar. Han väntade inom några dagar Horn och Tott med betydliga förstärkningar och hade dessutom öfverflöd på lifsmedel. Tillys troppar deremot ledo en fruktansvärd hungersnöd. De från Thüringen efterkommande munförråden blefvo dels af den starka sommarvärmen förskämda, dels af svenska ströftroppar borttagna. Det var en fullkomlig omöjlighet att längre qvarstanna utanför Werben. Från höjderna såg Tilly svenskarnas läger, kunde räkna deras tält och de fram och tillbaka gående soldaterna; men oaktadt sin stora öfverlägsenhet mägtade han icke tillfoga dem den minsta skada. Med harmen i hjertat måste han besluta sig till återtåg. Det skedde natten emellan den 28 och 29 Juli; dock icke längre än till Tangermünde, der han stannade ännu en hel vecka; men äfven der blef så stor brist, att mången soldat på två dagar icke erhöll en enda bit bröd och sjelfva Elbvattnet måste för högt pris köpas. Till Gustaf Adolf kommo under tiden Horn och Tott med tillhörande troppar, hvarigenom han blef lika stark som Tilly. Med vanlig försigtighet beslöt han dock att icke angripa sin fiende, utan lemnade honom att strida mot hunger och brist, väntande dessutom att snart se ovänskapen mellan Österrike och Saxen bryta ut i full låga. Den 11 Augusti måste Tilly också öfvergifva Tangermünde och dra sig ned åt Magdeburg. Det beräknades, att han på detta fruktlösa tåg förlorat öfver 6000 man.
Men i alla hänseenden vigtigare än denna förlust, var förlusten af både hans egen och hans soldaters sjelfkänsla och förtroende. De illa beräknade, ändamålslösa och dock dyrköpta tågen mot Schwedt, Hessen och Werben ådagalade, att Tilly icke var rätt ense med sig sjelf, om hvad han skulle företaga mot den unge konungen och hans nya krigskonst. Man förvånades att två gånger efter hvarandra vid Schwedt och Werben se den underlägsna konungen genom snille och krigskonst obesegrad trotsa sin erfarne och vida starkare motståndare; och man drog deraf olycksbådande slutsatser för tredje mötet. En tillfällighet gaf ännu mera fart åt dessa spådomar. Jesuiterna uti Hildesheim uppförde ett skådespel, hvaruti förföll en strid mellan Tilly och Gustaf Adolf. Det var naturligtvis förut uppgjordt, att den förre skulle blifva segervinnare. Men den mannen, som föreställde Gustaf Adolfs person, var en muntergök, som fick det infallet att föra striden icke efter författarens utan efter sitt eget hufvud. Midt under fäktandet framdrog han derföre en pistol, laddad med löst krut, och afsköt den i motståndarens ansigte, så att denne tumlade öfver ända, och hela skådespelet upplöstes i oväsende och löje.