Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/68
| ← Eröfringen af Würzburg |
|
Gustaf Adolf i Frankfurt → |
SEXTIONDEÅTTONDE KAPITLET.
TÅGET ÖFVER RHEN-STRÖMMEN.
Tilly tågade från Oschenfurt tillbaka åt södra Franken, hvarest han åter gjorde en hotande rörelse mot Nürnberg, men blef förjagad från dess murar, och fick dervid sin egen hästbår sönderskjuten. Flere hans smärre troppafdelningar blefvo af svenskarna nedhuggna; hela hans krutförråd af 1200 centner antändes och sprang i luften; den ena olyckan följde den andra. Tilly, förtretad, lät sitt vreda lynne bryta ut mot innevånarne. Hans soldater framforo öfver allt med eld och svärd. Icke blott de lefvande plundrades. Äfven grafvarna uppbrötos och längesedan förmultnade lik, till och med af fordna härförare och aktade krigare, beröfvades deras prydnader. Slutligen valde han för sina troppar sådana vinterqvarter, att de derigenom beskyddade bäjerska arfländerna.
Detta sednare skedde på uttrycklig befallning af Maximilian, hvilken fruktade att svenskarna skulle vända sig åt det hållet. Men härigenom lemnades å andra sidan hela nedra Main och de tre andeliga kurfurstarna af Mainz, Trier och Köln utan allt understöd; en egennytta, hvilken de öfriga katolikerna icke litet tadlade.
Slutligen anträdde Gustaf Adolf i egen person vägen ned emot Rhen. Torstensson förda det gröfre artilleriet på stora pråmar Mainfloden utföre; konungen sjelf med krigshären följde stranden. Tåget framgick med få eller inga hinder, öfverallt mottaget med högtidligheter och glädje, mer liknande en eriksgata än ett krigståg. Erkebiskopens palats, det ytterst präktiga slottet Aschaffenburg öppnade portarna utan motstånd. Omgifven af sina höfdingar, stod Gustaf Adolf länge och besåg den sköna byggnaden. Slutligen vände han sig till de kringstående och sade: Jag har ändå en hufvudsaklig anmärkning att göra mot detta slottet, nemligen att det icke är uppfördt på trissor, så att det kunde rullas till Stockholm. Från Aschaffenburg tågade han vidare genom Steinheim, Hanau, Offenbach, och rakt mot Frankfurt. Borgerskapet uti sistnämnde stad undanbad sig det tillämnade besöket, förebärande deras trohetsed mot kejsaren och mot erkebiskopen af Mainz. De anhöllo åtminstone om neutralitet, hvilken vore alldeles oumbärlig för den handel, hvaraf stadens väl berodde. Konungen svarade, att kejsaren genom eget löftesbrott redan längesedan löst deras ed. Gustaf Adolf, såsom ägare af Aschaffenburg, vore också numera i sjelfva verket erkebiskop öfver Mainz, och kunde således befria dem från den andra eden. Neutralitet, tillade han slutligen, är ett ord, som jag alldeles icke kan lida, minst uti striden mellan ljus och mörker, mellan frihet och slafveri; och det förvånar mig, att Frankfurts protestantiska borgerskap talar om enskilda fördelar, då det gäller allmänt väl; att de ens kunna tänka på marknader och handel, då det är fråga om deras trosbekännelse och eviga välfärd. Tåget fortsattes, men snart möttes nya utskickade med samma uppdrag. Gustaf Adolf blef högeligen misslynt; hälsa, sade han, borgrarna, att jag ämnar hålla, hvad jag redan lofvat, nemligen att skydda deras personer och förra privilegier; men endast med det vilkor, att de genast öppna portarna, ty jag har icke tid att vänta. Jag har letat rätt på nycklarna till alla städer ända ifrån Östersjön och hit, och det skall nog gå på samma sätt med staden Frankfurt. Han följde sändebuden i hamn och häl, och stod, långt innan borgrarna väntat, med hela sin krigshär framför staden, och fordrade att utan dröjsmål blifva insläppt. Magistraten, häpen och öfverraskad, lemnade straxt de begärda nycklarna, och omgifven af furstar, höfdingar och krigshär, anträdde konungen sitt högtidliga intåg. Hans middag anrättades på slottet Braunfels och till och med i samma sal, hvarest kejsarne pläga efter förrättad kröning hålla denna måltid. Redan samma afton tågade han dock vidare och intog Höchst. Här infunno sig de flesta grefvarne i Wetterau för att ingå närmare förbindelser med segraren, och slutligen kom också landtgrefven af Hessen, medförande 8000 man. Härigenom förstärkt, vände sig konungen rakt mot Bingen, hvarest han ämnade gå öfver Rhen. Men nu ankommo ilbud från Nürnberg med anhållan om hjelp mot Tillys hotande anfall. Konungen vände hastigt om, skyndade till Frankfurt; men erhöll redan der underrättelse, att Tilly lemnat Nürnberg och gått i vinterqvarter. Konungen återvände mot Rhen; men denna gången söder om Mainz, der han vid den lilla staden Oppenheim ämnade företaga öfvergången.
Det var den 6 Dec. som svenskarna anlände till bestämd ort. Det såg i början ganska betänkligt ut. Kulorna från det gent emot liggande Oppenheim sopade stranden. En på östra sidan af spanjorerna uppkastad stjernskans understödde samma eld; och alla nejdens båtar och fartyg voro dels sänkta, dels öfverförda och laggda under Oppenheims kanoner. Konungen förlorade dock icke modet. En mutad fiskare visade stället hvarest tvenne skutor voro försänkta, hvilka straxt blefvo upptagna och satta i brukbart stånd. På en liten ökstock, som Bernhard af Weimar anskaffade, rodde konungen sjelf fjerde i skymningen öfver, undersökte motsatta sidan, och lyckades att oskadad komma tillbaka. Natten tillbragtes på öppna stranden uti blåst, snö och frost, utan skydd mot vinden, utan skydd mot fiendtliga kulorna. Klockan 6 följande morgonen öfverfördes Nils Brahe jemnte 300 man af gula regementet. Knappt hade de hunnit göra en förhuggning, förr än spanska rytteriet störtade fram. Striden blef hårdnackad; spaniorerna voro öfverlägsne till antal och beväring, men Brahe med de gula gossarna försvarade sig som lejon, och dref tillbaka tvenne anfall, dock icke utan förlust och farhåga att slutligen duka under för mängden. Gustaf Adolf på andra sidan var högst orolig för sitt folk och sitt företag. Men ändteligen kom också den andra båten efter med blå och gröna regementerna; spaniorerna flydde och de öfriga tropparna verkställde obehindradt den vådeliga öfvergången. — Att en krigshär midt under fiendens ögon går öfver Rhenfloden, är en i alla tider och förhållanden ganska ovanlig sak; ännu ovanligare, då man besinnar, att de skridande voro svenskar och spaniorer, båda från de yttersta ändarna af Europa, mötande hvarandra i dess medelpunkt. Gustaf Adolf ville med en vård föreviga minnet af detta minnesvärda uppträde. På stället, hvarifrån öfvergången skett, uppfördes en hög fyrkantig pelare. På spetsen sattes det götiska lejonet, med svärd i hand och hjelm på hufvudet; blicken och svärdet rigtade mot den midt emot liggande vestra stranden.
Från Oppenheim tågade konungen oförtöfvadt mot Mainz. Erkebiskopen begaf sig väl i egen person från den hotade staden; men lemnade till dess försvar två tusen man under spanioren De Sylva. Han hade förut frågat om denna styrka kunde vara tillräcklig. Det höres på frågan, svarade spanioren, att eders durchlauchtighet är en andelig man och ingen krigare. Med dessa tvåtusen man åtager jag mig att försvara staden, om det också vore mot tre konungar af Sverge. Konung Gustaf Adolf af Sverge ryckte fram och efter tre dagar måste De Sylva öfverlemna staden i hans våld.
Konungen firade det högtidliga intåget d. 9 Dec. på sin 37 födelsedag. Bytet var ansenligt; 80 kanoner, 600 centner krut, och 70,000 R:dr uti brandskatt. — Svenskarna hade vid eröfringen lidit föga förlust; utom att Axel Lillie förlorade sitt ena ben. Efter vanan blottställde sig Gustaf Adolf lika med den ringaste soldat. En kanonkula borttog hans vid sidan stående hofsven. Holländska sändebudet, som händelsevis var på stället, erinrade konungen om nödvändigheten att vara mera aktsam om sitt eget dyrbara lif. Han behöfde endast uppgöra planen och kunde sedan lemna utförandet åt sina höfdingar — Min herr ambassadör, svarade konungen, man eröfrar inga städer genom att rita cirklar på sitt kammarbord. Är skolmästaren borta, så lägga skolgossarna också bort boken[1].
Efter eröfringen af Mainz utskickades flere ströftroppar åt Elsas och Pfalz. Sjelfva hufvudstyrkan ställdes uti ett förskansadt läger mellan Mainz och Rhenfloden, icke olika ställningen vid Werben. På södra sidan om Mains’ och Rhens förening uppfördes en ny fästning, ämnad till stadens och erkebiskopens bevakande. Den kallades Gustafsborg, men af soldaterna prestpinan. Efter dessa bragder förlade konungen sina troppar i vinterqvarter; och valde dertill för egen person den nyss eröfrade staden Frankfurt am Main.
- ↑ Dessa händelser anföres af somliga under den sednare inträffade belägringen för Kreutznach.