←  Tåget till Lützen
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Förberedelser till slaget
Slaget vid Lützen  →


[ 415 ]

NITTIONDETREDJE KAPITLET.
FÖRBEREDELSER TILL SLAGET.

Vid Colloredos kanonskott ville Wallenstein ännu icke tro, det konungen verkligen ämnade angripa honom, utan mente, att rörelsen endast åsyftade en förening med några af de väntade förstärkningarna. Men snart kommo bestämdare underrättelser, först genom Colloredo sjelf, sedan från Isolani. Högeligen öfverraskad lät Wallenstein genast äfven vid högqvarteret aflossa de trenne kanonskotten såsom tecken till tropparnas sammankallande. För samma ändamål utskickades också till alla underbefälhafvare, serdeles till Pappenheim, flere ridande ilbud med underrättelse om konungens anryckande och sträng befallning att så fort som möjligt skynda till hjelp. Först sent på qvällen och under natten började tropparna samlas. Om konungen enligt afsigt kunnat ännu samma dag begynna striden, hade troligen Wallensteins hela krigshär blifvit upprifven, om icke alldeles förstörd. Emedlertid vidtog denne sednare alla i hast möjliga försvarsmedel. Från Lützen går åt öster stora vägen till Leipzig. Denna är i och för sig sjelf något högre än kringliggande fält och har dessutom på båda sidor temligen djupa diken. Bakom denna väg beslöt Wallenstein att taga sin plats. Dikena blefvo under natten fördjupade och den uppkastade jorden bildades till bröstvärn. Ned uti dessa grafvar ställdes på båda sidorna af vägen musketerare på det sätt, att de eftersta kunde skjuta öfver de främres hufvud, och der bakom åter en rad karabinierer, så att de anryckande [ 416 ]svenskarna skulle mötas af en tredubbel eld. Ett stycke bakom var sjelfva krigshären uppställd; på högra flygeln närmast Lützen det bästa rytteriet under Colloredo; uti midten fotfolket, utgörande fyra ovanligt stora tertier, anförda af Wallenstein sjelf, samt understödda af Piccolominis ryttare; på venstra flygeln Isolanis kroater, Götz med några regementer tungt rytteri, samt slutligen en hop ridande trossdrängar för att fylla luckorna. Det var nemligen bestämdt, att Pappenheim, som väntades hvarje timma och stund, skulle vid ankomsten bilda egentliga kärnan af denna flygel. Härens styrka utgjorde emedlertid vid pass 28,000 man. Tjuguen grofva kanoner voro uppställda bakom den förskansade vägen, nemligen sju framför midten och fjorton vid några väderqvarnar framför högra flygeln. Detta allt ordnades så godt under nattens mörker ske kunde, hvarefter folket uti stillhet afvaktade dagningen och striden.

Gustaf Adolf blef ganska missnöjd, då den tidiga skymningen hindrade honom från att ännu första dagen angripa fienden. En kejserlig ryttmästare, som blifvit uppfångad, försäkrade, att Pappenheim åter förenat sig med Wallenstein. Detta var en dikt, hopspunnen för att afskrämma konungen och rädda de kejserliga. Man kom snart under fund med rätta förhållandet; men enligt all sannolikhet skulle i alla fall Pappenheim sednast följande morgonen återkomma och derigenom förskaffa fienden en bestämd öfvervigt. Konungen hopkallade sina höfdingar till krigsråd. Den försigtige Kniephausen afrådde, hertig Bernhard deremot tillstyrkte drabbningen. Konungen sjelf gillade det sednare rådet. Det är bäst, sade han, att tvätta sig riktigt ren, sedan man en gång kommit i badet. I krig är det dessutom det gynnande ögonblicket, som afgör allt. Det blef derföre bestämdt, att man skulle angripa fienden, och det redan något före dagningen, på det den afgörande striden måtte vara förbi, innan Pappenheim hunnit komma till undsättning. I enlighet med detta beslut utdelades befallningar om härens uppställande samt det gamla segerrika fältropet: Gud med oss. Höfdingarna [ 417 ]anhöllo slutligen, att Gustaf Adolf måtte taga någon hvila. Huru kan jag, svarade han, njuta beqvämlighet, då jag rundtomkring mig ser så många vara i saknad deraf. Han tillbragte natten uti en gammal vagn, tillsammans med Kniephausen och hertig Bernhard.

Fram emot morgonen ordnades hären efter samma grundsatser som förut vid Breitenfeld. På högra flygeln stod i första linien svenska rytteriet, ytterst Stålhandske med finnarna, sedan Soop med vestgötarna, Sack med södermanlänningarna, sedan upplänningar, östgötar och närmast midten Stenbock med smålänningarna; denna flygel skulle anföras af konungen sjelf. Midten utgjordes af först svenska, sedan gula och gröna brigaderna, alla under Nils Brahes befäl; venstra flygeln af tyskt rytteri under hertig Bernhard. Andra linien, bestående nästan endast af tyska troppar, var på samma sätt ordnad och anfördes af Kniephausen. Tjugusex gröfre kanoner ställdes framför midten, tjugu framför hvardera flygeln, och dessutom medfördes en mängd smärre fältstycken. Hela hären utgjorde vid pass tjugutusen man.

Natten var ovanligt mörk och den sena gryningen blef af täta dimmor än mera fördröjd. Det var alldeles omöjligt att vid sådana omständigheter tänka på någon strid, och med missnöje såg sig konungen tvungen att återigen uppskjuta anfallet, och det ända till dagningen. Emedlertid red han ut för att efterse, om allt hölls i tillbörlig ordning. Han var klädd uti elghudskyller med grå öfverrock. Man föreställde nödvändigheten att åtminstone på en sådan dag nyttja harnesk. Men konungen invände den smärta, som derunder plägade af dirschauiska kulan förorsakas. Man var envis. Nej, svarade han, Gud är mitt harnesk! Likaledes vägrade han att förtära någon föda, utan fastande, likasom till nattvardens begående, steg han upp på en hvit springare, och red fram till slagtordningen.

Konungens sällskap på denna märkvärdiga dag utgjordes af hertig Frans Albert af Lauenburg med dess [ 418 ]betjent, tyska herrarna Molch, Creilsheim, Truchsess, och den adertonåriga pagen Leubelfingen från Nürnberg, samt slutligen, enligt någras uppgift, svenska lifknekten Erland Lindlöf.

Uti dagningen gjorde alla regementerna morgonbön och afsjöngo psalmen: Vår Gud är oss en väldig borg. Derpå red konungen igenom lederna för att uppmuntra folket. Först talade han till svenskarna: Älskade bröder och landsmän! Nu är den dagen kommen, på hvilken i för verldens ögon skolen ådagalägga, hvad i hafven lärt uti så många förutgående träffningar och fälttåg. Den fiende, som vi så länge hafva sökt, står nu midt framför oss, icke lägrad på höga otillgängliga berg, eller gömd bakom starka förskansningar, utan på släta fältet och med icke större fördelar, än vi sjelfva innehafva. I veten nogsamt, huru ängsligt han förut undvikit vårt möte. Hans i dag ändrade uppförande kommer icke af ändradt tänkesätt. Han fruktar oss nu lika mycket, som tillförene, och det är endast nöden, som tvingar honom att hålla stånd. Derföre framåt till strid och seger för konung och fosterland, för ära och frihet, för timlig lycka och evig lycksalighet. — Men om, hvad den högste Guden nådigt afvände, i denna gång låter eder öfvervinnas, så försäkrar jag eder, att allt är utan räddning förloradt, och att icke ett enda ben af oss skall återkomma till fäderneslandets jord. Men hvarföre tvifla om den tapperhet, på hvilken jag sett så många och stora prof? Jag vet, det i ären färdige att med mig gå i döden för vår heliga sak. Glada bifallsrop hördes från tropparna, och konungen red öfver till venstra flygeln, hvarest han tilltalade tyskarna med följande ord: Mine redlige bröder och kamrater! Jag beder och förmanar vid edert kristliga samvete, eder egen ära, eder timliga och eviga välfärd; gören i dag eder skyldighet, väl besinnande, att derpå bero frihet, lif och välstånd, ja till och med vår heliga trosbekännelse. För vid pass ett år sedan och icke långt härifrån tillkämpade sig eder tapperhet en härlig seger öfver den gamle Tilly och hans pröfvade härar. I dag [ 419 ]skall det gå på samma sätt. Följen blott mig; ty jag skall visa eder vägen till strid, till seger, till evig ära; och i och edra efterkommande skolen i långliga tider njuta de härliga frukterna af denna dag. Lifliga glädjerop skallade i luften och konungen vände åter till högra flygeln. Då han red förbi blåa regementet, ropade han: I dag, gossar, skola vi göra slut på alla våra besvär! Soldaterna hurrade, men anmärkte icke utan sorgliga aningar, att konungens häst tvenne gånger snafvade, ett i deras ögon olyckligt förebud.

Genom anfallets uppskjutande och det myckna ridandet fram och åter, blef emedlertid denna häst alldeles uttröttad, och konungen besteg i hans ställe samma bruna springare, som han året förut nyttjat vid Breitenfeld.

Klockan var nu redan öfver åtta på morgonen, men dimman, i stället för att glesna, blef än tjockare, så att det var alldeles omöjligt för till och med de närmaste tropparna att se hvarandra, och än mera att angripa fienden. Blott då och då hördes Wallensteins kanoner, och rytteriets förposter skärmytslade fram emot grafven. För öfrigt stodo båda härarna orörliga. Då upptog konungen med egen röst psalmen: Gud vare oss nådig och huld, och efter dess slut likaledes: Förfäras ej, du lilla hop, hvilken sednare han sjelf nyligen sammanskrifvit. Hela hären instämde i denna sång; hvarje tropp hörande ur det omgifvande töcknet sina osynliga men trofasta kamraters uppmaning till mod och förtröstan på den osynlige men trofaste hjelparen.

Wallenstein å sin sida försummade ej heller, hvad af en uppmärksam fältherre fordras kunde. Han var så besvärad af fotgikt, att han icke utan största plåga kunde sitta till häst; och nyttjade derföre dels vagn, dels bår, men vid sidan fördes ridhästen med omlindade stegbyglar för att, så snart striden började, kunna begagnas. Först på morgonen lät han messan läsas öfver hela hären. Derpå tillkallade han öfverstarna, höll för dem ett uppmuntrande tal, utdelade nödiga befallningar, samt de kejserligas gamla fältrop: Jesus Maria. Derpå åkte han genom lederna, [ 420 ]och helsade soldaterna med glada och muntrande blickar, dock icke med ord; kännande sjelf obehaget af sin stämma. Sedan gaf han befallning om Lützens antändande, för att icke från denna sidan kunna oroas; och begaf sig slutligen till midten af hären, hvarest han afvaktade dimmans försvinnande och svenskarnas anfall.