Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/94
| ← Förberedelser till slaget |
|
Slagets följder → |
NITTIONDEFJERDE KAPITLET.
SLAGET VID LÜTZEN.
Den uppgångna solen doldes flere timmar bakom tjocka töcken, likasom i det längsta undandragande sig att gifva ljus åt den sjette November och Lützens fält. Först klockan elfva på dagen började hennes matta strålar att synas, i det samma som en lätt vind förde dimmorna undan. Inom några ögonblick blefvo båda härarna synliga för hvarandra. Nu framåt i Herrans namn! utropade konungen, sammanknäppte händerna om värjfästet och tillade: Jesu! Jesu! hjelp mig i dag strida till ditt heliga namns ära! och i detsamma gaf han tecknet till anfall.
Artilleriet öppnade på båda sidor elden, och svenska tropparna satte sig i rörelse. Under antågandet ledo de betydligt, dels af Wallensteins kanoner, dels af hans musketerare, hvilka, sjelfva gömda i diket, riktade en förödande eld mot de utan skydd på fältet framgående svenskarna. Konungen befallde derföre att påskynda farten. Men rytteriet hade svårt att framdrifva hästarna mot musköttelden, och sedan ändå svårare att komma öfver grafvarna, hvarjemnte venstra flygeln led betydlig skada af fiendens vid väderqvarnarna uppställda kanoner. Fotfolket deremot lyckades bättre. Först trängde svenska, sedan gula och derpå blåa brigaderna öfver vägen, bemägtigade sig fiendens der stående sju kanoner och kastade sig med förfärlig styrka mot dess främsta brigad. Anföraren Bertold v. Wallenstein stupade, och folket nedhöggs eller skingrades. På samma sätt gick det med andra brigaden, under Grana; men vid den tredje hejdades det häftiga anfallet och svenskarna blefvo af fiendtliga rytteriet tagna i sidan. Från sina kamrater erhöllo de föga bistånd. På venstra sidan hade gröna brigaden, i anseende till den mördande elden från väderqvarnarna, icke kunnat följa de öfriga; utan tvärtom dragit sig undan bakom mjölnarens vid sidan liggande byggnader, och på högra hade svenska rytteriet ännu icke till något synnerligt antal kunnat komma öfver de både breda och djupa grafvarna. Konungen, som insåg vigten af detta ögonblick, hastade dit och ställde sig i spetsen för smålänningarna; Stenbock låg redan sårad på fältet. Följen mig, mina tappra gossar! ropade konungen och sprängde öfver grafven. Endast hans eget sällskap och några få bland ryttarna hade nog goda hästar att kunna följa exemplet. Konungen märkte det ej. Der framme står vår farligaste fiende, sade han och pekade på Piccolominis regemente. En österrikisk korporal såg att svenskarna vördnadsfullt gåfvo den framridande rum. Han fattade derföre en musketerare i armen, pekade på konungen och sade: Den der måtte vara en förnäm herre. Skjut på honom! Soldaten lade an och kulan krossade konungens venstra arm, så att blodet strömmade och benpipan syntes utom kläderna. Konungen blöder, ropade svenskarna. Det är ingenting, mina barn, raskt framåt! svarade Gustaf Adolf och sökte genom en glad uppsyn lugna deras oro. Men snart öfverväldigad af smärta och blodförlust, lutade han sig till hertigen af Lauenburg, och begärde på fransyska att denne måtte föra honom obemärkt utur striden. De veko åt sidan för att för smålänningarna dölja återtåget. Men knappt hade de hunnit några steg, förr än Götz’ kurassierregemente störtade efter dem, och främst bland alla dess öfverstelöjtnant Morits v. Falkenberg, hvilken, igenkännande konungen, sköt honom genom lifvet, under utrop: Dig har jag länge sökt! Sjelf föll Falkenberg i samma ögonblick för en hämnande kula. Konungen vacklade, men höll sig ännu på hästen, och sade, dock med matt stämma: Broder! Sök att rädda ditt lif! Jag har fått så mycket jag behöfver. Hertigen deremot red nära intill sidan och fattade konungen om lifvet, ämnande på sådant sätt hålla honom qvar i sadeln, tills de hunnit ur striden. Men nu störtade hela den kejserliga ryttareskaran öfver dem. Konungens häst fick en kula uti halsen, så att han stegrade sig och blef orolig. I detsamma aflossades en pistol mot hertigens hufvud och det så nära, att, fastän denne med handen slog undan geväret, svedde dock krutelden både lockar och ansigte. I denna trängsel och förvirring släppte han konungen och flydde. Gustaf Adolf sjönk straxt af den ostyriga hästen, släpades några famnar uti stegbygeln, men lossnade och blef liggande. Af hans sällskap hade de fleste under stridshvimlet blifvit nedhuggna eller spridda; endast unga Leubelfingen återstod, ehuru redan sårad. Genast sprang han ned af hästen, och erbjöd den åt konungen. Gustaf Adolf räckte upp sin hand och ynglingen sökte hjelpa honom på fötterna, men fåfängt. Leubelfingen var för svag, och konungen, af såren vanmägtig, kunde icke understödja hans bemödande. Några kejserliga ryttare sågo uppträdet, ilade dit och frågade, hvem den sårade vore. Konungen teg; Leubelfingen teg. Den ena ryttaren rände i vredesmod värjan igenom Leubelfingen, och den andra sköt konungen genom hufvudet, hvarpå de och deras kamrater gåfvo dem än flera skott, afdrogo kläderna och läto de nakna kropparna ligga qvar på fältet. Leubelfingen lefde ännu några dagar efteråt, och genom honom har man fått underrättelse om dessa den store Gustaf Adolfs sista ögonblick.[1]
Truchsess, en annan af konungens sällskap, hvilken sjelf, invecklad i handgemänget, sett honom falla af hästen, lyckades sedan att undkomma, och berättade för Kniephausen och hertig Bernhard den inträffade olyckan. Svenska fotfolket hade redan i brist af understöd nödgats vika tillbaka öfver vägen, och härarna innehade samma ställning, som före slaget. Kniephausen rådde derföre till återtåg; men hertig Bernhard, hvilken efter Gustaf Adolfs anordnande näst honom skulle föra befälet, beslöt motsatsen. Konungens död var redan allmänt bekant, åtminstone anad, ty man såg hans sårade häst springa omkring bland tropparna med sadeln tom och höljd af blod. Denna syn ingöt uti hvarje bröst den djupaste känsla af sorg, förtviflan och hämnd. Hertig Bernhard begagnade denna sinnesstämning, och red igenom lederna, ropande: I svenskar, finnar och tyskar! Eder, vår och frihetens försvarare är död. För mig är lifvet intet lif mera, om jag icke får utkräfva en blodig hämnd. Välan, hvar och en, som vill visa, att han haft konungen kär, framåt för att hämnas hans död! och framåt störtade hela svenska hären. Stålhandske i spetsen för högra flygeln sprängde med förtviflans krafter öfver grafvarna, och det ena fiendtliga regementet efter det andra måste taga till flykten. Brahe förde på samma sätt midtens alla fyra brigader öfver grafvarna, tog för andra gången de sju kanonerna och jagade fienden framför sig. På venstra flygeln fick hertig Bernhard en kula genom armen, men förde sina ryttare oemotståndligt framåt, och eröfrade batteriet vid väderqvarnarna. Isolani, hvars kroater straxt i början blifvit af finnarna förskingrade, hade väl under tiden återsamlat dem och angrep, efter en tagen omväg, svenska trossen bakom Stålhandske; men blef återigen af andra linien lätt förjagad och syntes ej mera på slagfältet. Hela kejserliga hären var på vägen att upplösas. Förgäfves ansträngde höfdingarna all sin förmåga. Abboten af Fulda gick med presterliga förmaningar genom lederna, men föll sjelf för en kula till jorden. Piccolomini, redan med flere sår, besteg den ena hästen efter den andra och störtade mot fienden. Du blöder starkt, ropade en af hans vänner. Jag fuktar med blod mina första lagrar! svarade Piccolomini. Wallenstein sjelf red omkring, med manteln genomborrad af kulor, ehuru sjelf liksom genom ett underverk oskadad. Dock icke ens den fruktade fältherrens blick kunde förmå soldaterna att hålla stånd mot svenskarnas raseri. Till råga på olyckan sprungo några af de kejserliges krutvagnar i luften och anställde ännu mera förvirring. Wallenstein kunde anse slaget så godt som förloradt.
Men i detsamma hördes ropet: Pappenheim är här! och dessa ord hejdade de kejserligas flykt och svenskarnas angrepp. I spetsen för fyra regementer rytteri sprängde den välkände anföraren fram öfver fältet. Hvar står konungen af Sverge? frågade han. Man pekade på Stålhandskes flygel och Pappenheim störtade med lösa tyglar ditåt. Hans ankomst och medförda undsättning, ja blotta hans namn upplifvade modet hos de kejserliga, och nu mera betydligt öfverlägsna, började de åter gå anfallsvis till väga. Men svenskarna försvarade sig som lejon, och nu uppstod den hetaste striden på hela dagen, serdeles uti midten. Gula brigaden hade i spetsen för alla de andra trängt fram ibland fienderna. Den blef på trenne sidor angripen af Götz, Piccolomini och Terzky. Men ingen enda vek ett steg tillbaka. Brahe föll, med ena knäet krossadt. Hans gula gossar försvarade sig till sista man, liggande i skön ordning hvar och en på sin plats; lifregementet icke öfverlefvande sin konung. Dernäst störtade Piccolomini mot blå brigaden. Winckel blef skjuten och de blå gossarna föllo på samma sätt och med samma ära, som de gula. Svenska och gröna brigaderna drogo sig tillbaka öfver grafven, och Piccolomini återtog för andra gången de sju kanonerna.
Redan vid sitt första anfall emot Stålhandske fick Pappenheim en falkonetkula uti ena höften, så att han, utan hopp om räddning, måste föras ur striden. Han erhöll i detsamma underrättelse om konungens död. Skynda, sade han till sin adjutant, skynda till Wallenstein och säg honom, att jag är sårad till döds, men att jag dör nöjd; då jag vet, att på samma gång också har fallit den oförsonlige fienden till vår heliga lära.
Den ansedda höfdingens olycka kunde icke hållas hemlig. Inom kort hördes ropet: Pappenheim är död. Allt är förloradt. De förfärande orden flögo från mun till mun, från tropp till tropp, medförande öfverallt häpnad och förskräckelse; serdeles på hans egen flygel. Största delen af rytteriet tog till flykten, plundrande egen tross och stannade icke förr än i Leipzig. De återstående råkade i fullkomlig förvirring. Det var Wallensteins lycka, att en dimma kom drifvande öfver fältet och för Stålhandske dolde oordningen, tills den åter hunnit att till någon del afhjelpas.
Kniephausen hade emedlertid hållit svenskarnas andra linie uti förträfflig ordning och från dess leder sågs icke en enda flyende. Vid flere tillfällen hade deremot åtskilliga regementer ryckt fram till den förstas undsättning. Efter öfverenskommelse med hertig Bernhard lät han nu hela andra linien falla upp i luckorna bredvid den första, bildande på detta sätt åter en ny slagordning. Rörelsen skedde med beundransvärd noggrannhet, och då den sjunkande aftonsolen ännu en gång för några ögonblick genombröt dimmorna, såg Wallenstein åter framför sig hela svenska slagordningen med slutna leder, antågande till ny strid. Hans eget folk deremot var i fullkomlig villervalla. Colloredos flygel tillbakadrifven, Pappenheims så godt som upplöst. Endast midten bibehöll ännu ordning och plats. Den utgjordes dock endast af de tvenne återstående fotbrigaderna och jemnte dem Piccolominis kuirassierer. Men dessa kärntroppar förblefvo också orubbliga. Svenskarna gingo för tredje gången öfver grafvarna, togo för tredje gången Wallensteins kanoner, anföllo för tredje gången brigaderna och nu med betydlig öfvermagt. Men motståndet var också för tredje gången orubbligt. Wallenstein gjorde allt för att bibehålla fältet. Piccolomini med sex sår besteg den sjunde hästen i spetsen för sitt regemente, vid hvilket nästan hela befälet och en stor del af manskapet hade fallit. De återstående öfvergåfvo icke sin öfverste. Dessa hjeltemodiga ansträngningar, understödda af skyddande dimmor, uppehöllo striden, till dess qvällens mörker gjorde slut derpå. Men knappt hade fäktandet af denna sistnämnda orsak upphört, förrän Wallenstein gaf befallning till aftåg, hvilket så hastigt anträddes, att artilleriet lemnades på valplatsen. Straxt efter hans bortgång anlände det pappenheimska fotfolket från Halle. I brist på bestämd föreskrift gingo de efter den flyende hären till Leipzig.
Svenskarna stannade under natten på slagfältet och tillegnade sig derigenom det ovedersägligaste beviset på vunnen seger. Om morgonen kommo några kroater för att bortföra wallensteinska kanonerna. De blefvo sjelfva bortfösta af svenskarna, som bemägtigat sig österrikarnas så väl artilleri som efterlemnade tross.
Den egentliga striden hade med få uppehåll varat i hela sex timmar, och det under serdeles häftig förbittring. Också låg slagfältet betäckt med döda. Man räknade deraf niotusen, ovisst huru många på hvardera sidan. De kejserliga förlorade allt sitt artilleri, en mängd fanor samt Pappenheim och icke mindre än nio öfverstar; svenskarna å sin sida äfven många fanor, dessutom höfdingarna Brahe, Winckel, Uslar m. fl., samt slutligen deras store konung.
- ↑ Enligt en annan sägen har konungen gifvit sig tillkänna för den kejserliga ryttaren, hvilken då försökte att släpa honom som fånge till Wallenstein. Men i detsamma kommo smålänningarna. Ryttaren, som icke hann verkställa sin föresats, sköt konungen genom hufvudet, afdrog kläderna och skyndade till de sina.