Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/92
| ← Gustaf Adolf i Erfurt |
|
Förberedelser till slaget → |
NITTIONDEANDRA KAPITLET.
TÅGET TILL LÜTZEN.
Såsom vi redan berättat, hade Wallenstein för afsigt att med sina talrika härar öfversvämma Saxen och derigenom tvinga dess kurfurste att afsäga sig förbundet med Sverge. Gallas med betydliga troppar låg vid böhmiska gränsen; från Bäjern tillkallades Altringer; från Neder-Saxen Pappenheim. Sjelf hade Wallenstein härjat vestra och medlersta Kur-Saxen, hvarefter han vid Leipzig förenade sig med den kommande Pappenheim och tågade mot nordostliga sidan. Men just i detsamma fick han veta, att konungen redan anländt till Thüringen och att betydliga förstärkningar under hertigen af Lüneburg skyndade från Neder-Saxen till dess möte. Wallenstein ville hindra konungen från att förena sig med dessa troppar, och att intränga uti det bördiga Meissen. Han hastade derföre tillbaka för att bemägtiga sig alla öfver Saale-floden ledande bryggor, men kom dervid försent; svenskarna hade redan Naumburg inne. Han stannade då vid Weissenfels för att se, hvad konungen ytterligare ämnade företaga.
Efter afskedet från sin gemål skyndade Gustaf Adolf till Naumburg, hvilken stad hans förtroppar redan hade besatt. Det lyckades dem att derigenom förekomma några af Holks röfvareskaror, hvilka hade ämnat sig dit att, som det hette, utkräfva en förra året af Tilly utskrifven, men icke uppburen brandskatt. Folket, utom sig af glädje att hafva undsluppit ett så hotande besök, mottog svenskarna som efterlängtade bröder, konungen sjelf som en räddande engel. Vid intåget trängdes de under tusende vördnads- och kärleks-betygelser kring hästen, täflande om att kyssa, att vidröra den älskade furstens kläder. Gustaf Adolf mottog dessa hyllningar med nedlåtande mildhet och tacksamhet, denna gången dock blandad med sorgligare känslor. Han vände sig till hofpredikanten Fabricius, och sade: Det är en glädje, en ljuf tillfredsställelse att se sig sålunda omfattad af folkets innerliga kärlek, men mången gång inger den mig dystra farhågor, såsom varande alltför öfverdrifven. De sätta nemligen sin förtröstan på en svag menniska och icke på himmelens allsmägtige Herre, ja de betrakta och bemöta mig nära nog, såsom vore jag den, hvilken ensam förmår hjelpa. Ack måhända skall Gud snart nog straffa både deras afgudiska dårskap och mig, som är föremålet derför, och visa, att äfven jag är en svag och dödlig menniska.
Då Gustaf Adolf fick veta, att kejserliga hären kommit till Weissenfels, beslöt han att sjelf med sina troppar stanna uti Naumburg och derstädes afvakta några väntade förstärkningar. Hertigen af Lüneburg hade nemligen fått befallning att genom Thüringen begifva sig till hufvudhären, men gick i dess ställe efter sitt envisa hufvud åt Wittenberg för att förut förena sig med Arnheim. Härigenom blef han sjelf afskuren från konungen och denne sednare med 20,000 man lemnad ensam mot Wallensteins 40,000. Gustaf Adolf måste derföre till skydd mot den öfverlägsna fienden låta i hast uppföra ett förskansadt läger omkring Naumburg, ungefär på samma sätt som förut omkring Nürnberg. Redan den första November var allting i ordning; men höstkölden ökades så hastigt, att soldaterna icke längre kunde berga sig under tält, utan måste redan den 3 November föras in uti staden. Det tycktes som fälttåget vore för denna gången alldeles slutadt.
Uti Weissenfels, knappt en mil derifrån, låg kejserliga hären. Det blef fråga om att angripa de underlägsna svenskarna; men vägen till Naumburg var oländig och svår, konungens läger efter vanligheten nästan ointagligt, slutligen kölden redan så stark, att soldaten icke längre kunde hålla fältet. Af dessa orsaker tillstyrkte hela krigsrådet, äfven Pappenheim och Holk, att öfvergifva alla tankar på fiendens angripande. I dess ställe uppgjordes ett annat förslag. Den ärelystne Pappenheim ville nemligen högst ogerna ligga sysslolös, än mindre tjena under någon annans befäl, hvarföre han också, som förut är berättadt, undandrog sig att komma till Wallensteins hjelp utanför Nürnberg. Äfven denna gången hade han genom hemliga underhandlingar uti Wien, München och Madrid sökt tillstånd att uti Neder-Saxen få upprätta och anföra en egen och alldeles oberoende krigshär. Endast fruktan för Wallensteins misshag hade hindrat hofven att meddela den begärda tillåtelsen, och endast på samma Wallensteins uttryckliga befallning, för säkerhet skull utfärdad äfven till underlydande officerare, hade Pappenheim kunnat förmås till nyss verkställda förening. Han sökte så snart som möjligt blifva ledig igen, och ställde så till, att krigsrådet föreslog, det han borde återvända till Neder-Saxen, för att derifrån bispringa det belägrade Köln. Emedlertid kom underrättelse, att Gustaf Adolf för köldens skull dragit sina troppar in i staden, hvilket ansågs såsom ett tecken, att han ämnade gå i vinterqvarter. Wallenstein biföll derföre det gjorda förslaget, och Pappenheim afskickades med vid pass 12,000 man på vägen åt Halle. Denna stad med slott skulle från svenskarna intagas, de medförde tropparna derstädes i vinterqvarter förläggas, Pappenheim sjelf, endast åtföljd af två regementer kroater, fortsätta tåget åt Neder-Saxen samt i förening med dervarande styrka hasta Köln till hjelp. Wallenstein med hela sin krigshär ledsagade honom till Lützen, ämnande sig sedan till Leipzig, måhända för att der taga vinterqvarter. Uti Weissenfels qvarlemnades några hundrade man för att med vaksamt öga följa konungens rörelser, och man öfverenskom, att, i händelse svenskarna på någondera sidan visade sig, med tre kanonskott gifva de andra tropparna underrättelse derom.
Det var den 4 Nov. som Wallenstein och Pappenheim tågade från Weissenfels, och redan samma dag blef Gustaf Adolf derom underrättad. Han beslöt att genast bryta upp, för att om möjligt öfver Pegau förena sig med hertigen af Lüneburg, och den 5 Nov. redan ett par timmar före dagningen lemnade han Naumburg. Colloredo, som förde befälet uti Weissenfels, lät vid underrättelsen om svenskarnas rörelse aflossa de trenne öfverenskomna kanonskotten, och sökte sedan draga sig tillbaka åt Lützen. Svenskarna följde efter och togo flere af hans folk tillfånga. Först genom dessa fick konungen bestämd underrättelse om Pappenheims aftågande till Halle, och som en blixt genomfor honom tankan att öfverraska och tillintetgöra Wallensteins troppar, innan denne hunnit vidtaga några försvarsanstalter, och innan Pappenheim kunde komma tillbaka till undsättning. Från backarna inemot Rippach hade man fri utsigt öfver den nedanföre åt norden liggande slätten, der Lützens torn visade sig, som det tycktes icke långt borta. Uppfångade bönder försäkrade, att afståndet var blott en mil, och att de kejserliga, uttröttade af gårdagens tåg, lågo bekymmerslösa och vidt kringspridda uti byarna; och några ryttare framlemnade i detsamma en från Colloredos folk tagen fana, der på ena sidan lyckan och på den andra kejserliga örnen voro stickade. Alla omständigheter tycktes locka till ett djerft anfall och lofva framgång deråt. Konungen tog i ögonblicket sitt beslut. I stället för att fortsätta tåget mot Pegau, vände han sig åt norr och gick rakt på Lützen. Han hoppades att ännu samma dag hinna fram och öfverraska Wallenstein[1].
Men redan i början mötte detta företag ett opåräknadt hinder uti den breda och träskiga bäcken Rippach. Vid första ljudet af de varnande kanonskotten hade Isolani med sina kroater hastat till denna angelägna punkt, och det var icke utan förlust af både troppar och tid som svenskarna förmådde drifva honom undan och framtränga öfver passet. Sedan återstod endast slätten. Men denna var, i stället för en mil, en och en half, och bestod till det mesta af höstplöjda åkrar, hvilkas jord fastklibbade sig vid fötterna och fördröjde både hästar och folk. Först sent på aftonen framkommo tropparna inemot Lützen. Höstens tidiga dimmor och mörker hindrade att enligt afsigten ännu samma dag börja anfallet.
- ↑ Enligt andra uppgifter var det före aftåget från Naumburg som Gustaf Adolf både blef underrättad om Pappenheims bortsändande och fattade beslutet att angripa den försvagade Wallenstein.