Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/96
| ← Slagets följder |
|
Gustaf Adolfs begrafning → |
NITTIONDESJETTE KAPITLET.
SÄGNER OM GUSTAF ADOLFS DÖD.
Emedan blott få personer hade varit vittnen till konungens sista ögonblick, så utspriddes derom snart flere olika rykten. Folket kunde icke föreställa sig, att den store Gustaf Adolf fallit på samma sätt som hans ringaste soldat. En ovanlig man måste också hafva en ovanlig död. Man erinrade sig de många nyligen timade konungamord, de ännu flera äfven mot Gustaf Adolf riktade mordförsök, alla af jesuiterna tillställda. Det blef derföre snart ett allmänt rykte, först i svenska hären, sedan öfver hela Europa, att Gustaf Adolf fallit för en förrädares hand. Berättelserna derom voro dock olika.
I allmänhet trodde man, att mördaren var hertig Frans Albert af Saxen Lauenburg, dertill äggad af enskild hämndlystnad samt lejd af kejsaren eller åtminstone af Wallenstein. Till Tyskland hade nemligen kommit ett obestämdt rykte om den örfil, som brodern hertig Julius Henrik hade af Gustaf Adolf erhållit. Man förblandade bröderna, och sedan hette det, att förtrytelse öfver denna honom sjelf eller brodern tillfogade skymf varit första driffjedern. Hertigen hade uppväxt hos Wallenstein, hvilken han dock vid Nürnberg öfvergaf, förebärande som orsak, det han vid en befordran blifvit förbigången. Gustaf Adolf mottog öfverlöparen, oaktadt Oxenstiernas varningar; ty redan då var hertigen känd som en föga pålitlig herre. Efter konungens död gissade eller försäkrade man, att missförståndet med Wallenstein endast varit låtsadt; att det var hertigen som uti trängseln och oredan sköt konungen genom ryggen och sedan tillsammans med sin betjent fullbordade mordet; att hertigen enligt öfverenskommelse med de kejserliga bar en grön fältbindel, såsom hemligt tecken att lemnas oantastad; och att han sedan midt under slaget öfvergick till Wallenstein, medförande tidningen om illbragdens verkställighet m. m. Sådant var ryktet. Svenska soldaterna, öfvertygade om dess sanning, hatade hertigen värre än döden; och flere häfdatecknare hafva följt denna allmänna sägen. Verkliga förhållandet var emedlertid följande: att nemligen hela svenska hären hade likasom hertigen grön fältbindel, de kejserliga deremot röd; att hertigen ännu flere veckor efter slaget dröjde qvar i svenska tjensten, hvilken han endast för att undgå soldaternas ovilja lemnade, då han öfvergick ingalunda till Österrike, utan till Saxen. Man kan ej heller upptäcka det ringaste spår af honom tilldelad belöning, hvarken i befordran eller penningar. Sedermera förde han underhandlingarne mellan Johan Georg och Wallenstein, var invecklad uti denne sednares sammansvärjning och blef fängslad och förd till Wien, hvarest han afsvor lutherska bekännelsen och anställdes vid krigshären. Uti en träffning mot svenskarna blef han dödligen sårad, fången, och af Torstensson med möda skyddad mot soldaterna, hvilka ville hämnas konungens död på den förmenta mördaren. De rop af smärta, som dödsplågorna aftvingade honom, uttyddes, än som utbrott af det vaknande samvetet, än som en fullkomlig bekännelse om den föröfvade illbragden, och så har hans minne, med fläcken af denna misstanke, gått till efterverlden.
Enligt en annan sägen var det Richelieu, som, afundsjuk på konungens framsteg, lejt mördaren; detta dock utan alla bevis. Någon tysk äfventyrare sålde emedlertid åt fransmännen ett böjdt svärd, på hvars klinga åtskilliga astrologiska och kabbalistiska bilder voro tecknade. Han utgaf det att vara Gustaf Adolfs bland katolikerna så mycket omtalade trollsvärd; och som sådant visades det ännu lång tid efteråt och har gifvit anledning till många lärda skrifter och undersökningar. Hans verkliga vid Lützen begagnade värja förvaras uti Riddarholmskyrkan. Hans kyller uti Wien; en af sporrarna såldes åt Holk, och har sedan kommit till Danmark. En Schneeberg, som var löjtnant vid Götz’s regemente, hade tagit den gyllene kedjan, hvilken sedan länge stannade qvar hos den efterkommande slägten.
Ett annat rykte påstod, att hertig Bernhard var medvetande uti brottet, derför likväl icke anförande något annat bevis än hans sednare förtrolighet med den förmenta mördaren Frans Albert.
Åter var det en sägen, att en konungens ridknekt aflossat det mördande skottet, borttagit alla dyrbarheterna och bland annat fjerrglaset. På dödsbädden anförtrodde han åt presten detta sednare jemnte bekännelsen om sitt brott. Denna händelse skall hafva tilldragit sig i Naumburg. En annan sägen från Creilsheim i Franken anför ungefär samma berättelse, dock om en annan person.
Då Karl den tolfte år 1707 uppehöll sig i Saxen, lemnades honom från okänd hand ett bref, innehållande en på tyska uppsatt rimmad berättelse om Gustaf Adolfs död. Skriften var redan gammal och halfmultnad, samt undertecknad af en Hans von Hastendorff, hvilken försäkrar sig hafva legat sårad på fältet och sett hela händelsen. Hertig Frans Albert antydes, ehuru icke med uttryckliga ord, som mördaren. För öfrigt innehåller skriften många motsägelser och tydliga spår af att vara understucken. Så betraktades den också af Karl den tolfte. Jag kan aldrig tro, sade han, att en furste kunnat med så svart otacksamhet belöna sin konungs välgärningar[1].
- ↑ Hastendorffs berättelse finnes i flere skriftsamlingar, t. ex.