Berättelser ur svenska historien/Hedniska tiden/5
| ← Om konung Rolf Götriksson |
|
Om Ivar Vidfamne och hans ätt → |
FEMTE BERÄTTELSEN.
OM INGJALD ILLRÅDA.
FÖRSTA KAPITLET.
OM KONUNG BRÖT-ANUND.
Den 23:dje konungen af Ynglingaätten hette Anund. Han var mycket afhållen och vänsäll, och under hans styrelse var frid och god årsväxt öfver hela landet. I Sverge voro på den tiden många obebyggda marker, flera dagsleder vidsträckta. Men konung Anund lade sig mycket vinn om, att upprödja de tjenliga trakter, som funnos uti skogarna. Sedan lät han det öfverflödiga landsfolket flytta dit och på detta sätt blefvo stora sträckor bebyggda. Han lät också upptaga gårdar åt sig sjelf uti hvarje stort härad i Sverge, och förökade derigenom Uppsala-öde. Dessutom lät han mångenstädes både öfver fjellar och moraser anlägga vägar, på hvilka han drog omkring uti riket. Emedan han på detta sätt odlade och uppbröt landet, blef han kallad Bröt-Anund, d. v. s. den upprödjande Anund.
ANDRA KAPITLET.
OM INGJALD ILLRÅDAS BEGYNNELSE.
Svearna voro en gång talrikt tillhopa i Uppsala för att fira det stora midvinters-offret. Ingjald, konung Bröt-Anunds son, var också der samt dessutom Alf, son af en fylkiskonung, och båda gossarna voro omkring sex år gamla. De började på en gång en lek, att hvar och en af dem skulle råda öfver sitt manskap och sedan kämpa mot hvarandra. Men uti leken sågs, att Alf var starkare än Ingjald, hvilken blef så förtretad deröfver, att han började gråta. Då Ingjalds fosterfader fick vela detta, sade han: det var en stor skam för Ingjald. Andra dagen derefter stekte han hjertat af en varg och lät Ingjald äta upp det, och det berättas, att han sedan blef mera argsinnt och elak än andra menniskor.
Då konung Bröt-Anund en gång reste mellan sina gårdar, kom han till Himmelshed i Nerike[1]. Der är en trång och djup dal, men på båda sidor branta och ganska höga fjäll, på hvilka det låg mycket snö. — Nu föll ett häftigt regn, och derigenom lossnade ett fjällskred, som med mycket snö, ler och stenar rasade ned, så att konung Anund och många af hans hoffolk deraf fingo sin bane.
TREDJE KAPITLET.
INGJALDS SVEK.
Ingjald blef nu Uppsala konung. Den tid var plägsed i landet, att vid graföl efter konungar och jarlar skulle efterträdaren sitta på pallen framför högsätet. Sedan inbars Bragebägaren, och då skulle arfvingen stå upp, göra ett löfte om någon stor bragd, och derpå dricka bägaren i botten, hvarefter han först leddes i högsätet och var lagligen förklarad konung. Då Svea rike efter Agne Skeppsbos död började gå i brödraskifte, uppkommo många konungaslägter, hvilka herrskade uti fylkena och landskapen. Desse fylkiskonungar erkände väl Uppsalakonungens öfverherrskap, men förminskade dock mycket hans skatter och magt.
Ingjald byggde i Uppsala, till sin faders graföl, en stor sal med sju högsäten. Sedan böd han dit alla fylkiskonungar och jarlar från hela riket, och de, som kommo, ledsagades in i den nya salen. Om aftonen bars in ett stort djurs-horn, som Bragebägare. Ingjald stod då upp och gjorde det löfte, «att han skulle till hälften föröka sitt rike åt alla sidor, eller också tillsätta lifvet». Sedan drack han hornet i botten. Men om qvällen, då gästerna voro druckne, befallte Ingjald sitt folk, som var i den gamla kongssalen, att väpna sig och kringränna den nya salen, på hvilken han lät sätta eld. Då salen började brinna, sökte de, som derinne voro, att komma ut, men blefvo straxt af Ingjalds män ihjelslagne. Der innebrändes på detta sätt sex fylkiskonungar med deras folk. Ingjald lade sedan deras riken under sig och tog skatt af dem; men för detta svekfulla och illsinnta råd blef han hatad af folket, och kallad Ingjald Illråda.
FJERDE KAPITLET.
INGJALD ILLRÅDA OCH KONUNG GRANMAR.
Granmar, fylkiskonung i Södermanland, hade ej varit med på grafölet i Uppsala, men han förstod, att honom var ämnadt samma öde, som de andra fylkiskonungarna. Konung Ingjald församlade också en stor krigshär från alla sina riken för att dermed samma höst angripa konung Granmar. Men denne rustade sig deremot, och fick hjelp af Högne, fylkiskonung i Östergötland. Det kom då till ett stort slag, och hade konung Ingjald mycket mera folk. Men, då striden varat en stund, flydde de höfdingar och det krigsfolk, som var från de med list eröfrade landskapen, så att Ingjald blef lemnad i sticket och hårdt ansatt. Der föllo då hans fosterfader och tvenne fosterbröder, och sjelf måste han, illa sårad, fly undan på sina skepp. Han såg då, att han ej kunde mycket förlita sig på folkets trohet; utan slöt frid och förlikning med konung Granmar, och detta blef bekräftadt med många eder, så att Granmar också var på det stora sommaroffret för frid i Uppsala — Hösten derefter var konung Granmar på en af sina gårdar på Selön i Mälaren. Men om en natt kom Ingjald lönligen dit med sin krigshär, omhvärfde huset, och tände eld derpå. Der uppbrändes då konung Granmar och hans måg samt mycket deras folk. Konung Ingjald underlade sig nu också Södermanland. Det säges, att Ingjald på försåtligt sätt ombragt tolf konungar, och på detta vis blef han enväldig öfver hela Sverge, utom Östergötland, der konung Högne beständigt försvarade sig.
På denna tiden hade hvarje landskap sin egen lag, men konung Ingjald ville hafva en allmännelig lag för hela riket. Han utsände derföre lagmannen för Tiunda härad i Uppland, Wiger Spa eller den vise, hvilken hopsamlade alla lagarna, för att deraf utarbeta en allmän lag. Dessa hans samlingar kallas Wigers flockar, emedan de voro inskurna på tunna träskifvor, hvaraf en flock svarade emot en bok.
FEMTE KAPITLET.
OM IVAR VIDFAMNES UPPKOMST.
Konung Ingjalds dotter, Åsa, var gift med konung Gudröd. Han hade en broder, Haldan, som för sin tapperhet blef kallad Haldan den snälle, d. v. s. den raske, hvilka bröder voro samkonungar i Skåne, och härstammade från Sköldungaätten. Haldans son hette Ivar, och var i sin barndom ansedd som dum och oduglig; men, då en kämpe en gång gaf Ivar en örfil, slog denne honom straxt ihjel med en käpp, som han hade i handen, och blef sedan en stor stridsman. På den tiden var en prinsessa vid namn Gyrita på Jutland, berömd både för sin skönhet och rikedom. Hon var ensam qvar af den konungsliga slägten der i landet, och trodde sig ej någonsin kunna få en jemnbördig man; derföre höll hon tolf kämpar, hvilka skulle bevaka hennes loft och fördrifva alla friare. Dessa tolf voro bröder till den, som Ivar i sin ungdom dödat. Ivar for dit och kom till loftet, då kämparna voro borta. Han friade till prinsessan, men hon nekade samt förekastade honom hans lägre börd och hans af sår vanställda ansigte. Då svarade Ivar, att han med krigsära skulle utplåna dessa tvenne brister, och utbad sig af Gyrita, att hon ej skulle gifta sig, förrän han återkommit eller dött. På bortvägen fick Ivar snart höra bullret af Gyritas kämpar, hvilka sedan hemkommit, och nu redo efter Ivar för att hämnas sin brors död. Ivar bad sina följeslagare gömma sig, och då de ej ville det, utan att han också skulle göra detsamma, tvang han dem dertill, sägande: «att Gyrita aldrig skulle få höra, att han någonsin af fruktan undvikit en strid». Sedan afhögg han en tjock ekegren och gjorde deraf en klubba, med hvilken han utdelade så tunga slag åt de framkomna kämparna, att han slutligen fällde alla tolf neder till marken. Till belöning för denna tappra gerning fick han af sin moder det goda svärdet Ljusinge, hvilket hon hade gömt i jorden alltsedan hennes faders död.
Sedan for Ivar bort för att bistå Ryssarna uti ett krig mot konung Ingjald i Sverge. Uti svenska krigshären var då en stor stridskämpe, benämnd Hildiger, som hade utmanat och slagit flera af Ryssarnas tappraste kämpar. Ivar utmanade straxt Hildiger till envig, men denne nekade, sägande, att Ivar vore en alltför oförsökt och obetydlig man för att kunna få strida mot Hildiger, utan bad honom i dess ställe försöka sig mot mindre tappra. Då utmanade Ivar en annan, som han straxt nedgjorde; följande dagen två på en gång, sedan tre, och så vidare, till dess han slutligen på en gång slog elfva. Nu blef han mycket beryktad och Svenskarna sjelfva erkände hans tapperhet, sägande, att Hildiger af räddhåga ej tordes gå i envig mot Ivar. Detta kunde Hildiger ej lida, utan antog nu Ivars utmaning. Folket sade, att Hildiger kunde med sånger och trolleri döfva sina motståndares svärd; derföre band Ivar ett stycke kläde om sitt svärd Ljusinge, och troende sig således hafva upphäft trolleriet, gick han emot Hildiger. Det dröjde ej länge, förrän Hildiger kände sig dödligt sårad. Han bortkastade då vapnen och berättade «sig vara Ivars halfbroder, och att han derföre ej velat strida mot honom. Han hade all sin tid svärmat omkring på krigståg och lemnade nu åt Ivar sin sköld, på hvilken alla Hildigers bragder voro tecknade. Bland andra stod äfven midt på skölden, huru han mördat sin egen son. Men», sade Hildiger, «ingen kan hindra ödets beslut, ehvad det är gladt eller sorgligt». Derpå dog han.
Men i Dannemark utkom det ryktet, att Ivar fallit i striden mot Hildiger. Då friade Sivard, en förnäm man från Saxen, till Gyrita, och som hennes rådgifvare voro mutade, öfvertalade de henne att gifta sig med Sivard. Detta fick Ivar genom sina män veta i Ryssland; seglade derföre hastigt tillbaka till Dannemark och kom dit första bröllopsdagen. Han befallte sina män gömma sig utom salen och ej komma fram förr, än de hörde vapenbuller. Sjelf trädde han förklädd in för bruden, och förebrådde henne i mörka ordalag och verser hennes otrohet. Hon förstod, hvem han var, och svarade på lika sätt, «att hon trott honom vara död. samt att hon ej mägtat motstå alla sina rådgifvares uppmaningar, men att hon alltid mest älskat Ivar». Då Ivar hörde detta, genomborrade han Sivard med svärdet, och nedhögg sedan med sina männers tillhjelp alla Saxarna. Härpå gifte han sig med Gyrita, och styrde hennes riken.
SJETTE KAPITLET.
OM KONUNG INGJALD ILLRÅDAS DÖD.
Åsa, konung Gudröds drottning, var lik sin fader till skaplynne. Hon öfvertalade först Gudröd att mörda sin broder, Halfdan Snälle, och sedan lät hon afdagataga Gudröd sjelf, för att ensam få regera. Men af fruktan för hämnd måste hon snart fly derifrån till sin fader tillbaka, och blef hon för dessa illgerningars skull kallad Åsa Illråda. När nu Ivar fick höra sin faders död, samlade han en stor krigshär, och drog med den från Skåne upp genom Sverge för att kräfva hämnd på Åsa och Ingjald. Dessa voro på kungsgården Ränninge på Fogdön i Mälaren, då de fingo underrättelse om Ivars tåg. Ingjald såg då, att han hade ingen magt att slåss mot Ivar, ty folket var honom otroget; ej heller fann han en tillflyktsort, der ej någon af hans många ovänner skulle öfverfalla honom. Han och hans dotter togo derföre i förtviflan det beslutet, att de drucko allt hoffolket rusigt, hvarpå de om natten itände salen, och uppbrände både dem och sig sjelfva. Detta skedde vid pass 600 år efter Kristi födelse. Sådant slut fick konung Ingjald Illråda, och var han den sista konung af Ynglingaslägten i Sverge. Hans son, Olof, flydde undan till Wermeland, uppröjde dess skogar, och blef derföre kallad Trätälja. Hans efterkommande blefvo konungar i Norrge, och från honom härstamma många stora ätter och många namnkunniga män.
- ↑ Somliga säga i Westmanland.