Berzelius Reseanteckningar/Utgifvarens förord
| ← Commons |
|
I. Dagbok under vistandet i London sommaren 1812 → |
Utgifvarens förord.
Berzelii efterlämnade reseanteckningar äro förda under hans bägge tidigaste utlandsfärder: till England 1812, till England, Frankrike, Schweiz och Tyskland 1818—1819.
Inom kemien spelade vid denna tid västra Europas lärde den ledareroll, som snart skulle öfvergå i Berzelii egna händer. I England stod Davys rykte på sin middagshöjd. I Frankrike fortlefde de stolta traditionerna från Lavoisiers dagar med nästan oförminskad glans. Personliga förhållanden, kanske i främsta rummet brefväxlingen med Berthollet, föranledde, att Berzelius i förstone kände sig mest dragen till Frankrike. Af hans bref till Gahn finner man, att en resa till Paris redan 1811 för honom hägrade som ett önskemål. Åtskilliga hinder fördröjde emellertid planens förverkligande. Främst penningfrågan. Utsikterna att af allmänna medel erhålla understöd för att »taga connoissance af främmande instituter» voro i början ganska små. »Statsrådet», skrifver han, »tyckes icke vara så synnerligt gint, ty det påstår, att 1:o är det icke brukligt och 2:o kan det icke ske utan åtal vid en kommande Riksdag, att man till detta ändamål använder kronans medel.» Dock tyckas vederbörandes betänkligheter i detta afseende slutligen blifvit skingrade, ty det heter på nyåret 1812: »För två dagar sedan afgjordes min permissionsansökan, hvarvid kungl. majestät täcktes i nåder gifva mig 8,000 livres tournois till ett års resekostnad.» Allt syntes nu vara i ordning, och affärden utsattes till den 4 mars. Men Berzelius hade icke tagit med i räkningen den kraftfulla hand, som nu länkade Sveriges öden och som snart skulle på ett landsfaderligt sätt ingripa äfven i hans enskilda angelägenheter. Den 5 mars är han ännu kvar i Stockholm och skrifver därifrån: »Min resa blir på kronprinsens befallning uppskjuten till slutet af april, och det står i vida fältet, huru det då kommer att gå, ifall våra tvifvelaktiga ställningar icke fått en mera deciderad tournure», härmed uppenbarligen anspelande på de hotande förvecklingarna mellan Sverige och Napoleon. Berthollet, som inbjudit Berzelius att bo hos sig i Arcueil, vidtar emellertid i Hamburg alla åtgärder för att tillförsäkra sin väntade gäst fri passage genom de af franska trupper besatta områdena, och resan tyckes i början af maj ändtligen närma sig sitt förverkligande. Då underrättar Berzelius den 11 i samma månad sin korrespondent, att han »icke får resa åt Frankrike men väl har löfte att resa till London». Åter förflyta ett par veckor i oviss förbidan. Förbudet är nu icke längre så kategoriskt, det heter i ett följande bref: »Till England — eller till Frankrike. Det är ännu ej afgjordt till hvilketdera.» Slutligen beger sig Berzelius till Örebro, då samlingsplats för 1812 års urtima riksmöte, för att af kronprinsens egen mun få erfara sin bestämmelseort; han skildrar sin audiens i följande ordalag: »Hans kungl. höghet emottog mig här ganska nådigt, och ehuru han ganska uttryckligt lät mig förstå, att han ej gärna ville, att jag skulle resa till Frankrike, tillade han: Cependant, si vous insistez, il faut vous faire cette satisfaction-là. Jag trodde mig icke böra begagna ett löfte, som hans kungl. höghet sade sig gifva mig à regret, och begärde att få i stället fara till London.» Samma dag detta skrefs (den 9 juni) skedde omsider den så många gånger uppskjutna afresan.
Berzelius har icke lämnat några närmare upplysningar om vare sig färden genom Sverige eller sjöresan öfver Nordsjön.[1] Han nämner endast (i ett bref till Pontin), att han under den senare varit utsatt för »storm, oväder, sjösjuka, kapare och tusende dels roliga, dels ledsamma äfventyr». Den 29 juni landsteg han i Harwich, och samma dag taga dagboksanteckningarna sin början. De äro nedskrifna dag för dag uti en liten, i läder inbunden kvartvolym, antagligen enkom anskaffad för ändamålet. Stundom rätt utförliga, stundom mer eller mindre knapphändiga, allt efter tid och lägenhet, fortgå de sedermera i oafbruten följd ända till och med den 16 september, hvarefter de helt och hållet upphöra, oaktadt Berzelius kvarstannade i England ytterligare omkring en månad. Med uppgifvande af sin ursprungliga plan att vistas utomlands ett helt år anträdde han återfärden till Sverige i oktober, då kronprinsen befallt honom »att vara här igen för att ge arfprinsen lektioner i kemien».
Man tror sig tydligt nog kunna skönja, att umgänget i den engelska metropolens lärda kretsar icke blef utan inflytande på Berzelii vetenskapliga alstring. Visst är, att knappast något skede af hans verksamma lif företer ett så rastlöst och på samma gång så fruktbringande arbete som just de sex år, hvilka närmast följde på hans första engelska resa. Den elektrokemiska teorien, mineralsystemet, det kemiska teckenspråket, en väsentlig del af atomviktsbestämningarna och upptäckten af grundämnet selen äro några af de förnämsta vittnesbörden därom.
Det trägna arbetet vid skrifbordet och på laboratoriet i förening med bristande kroppsrörelse i det fria tillskrifver Berzelius själf den nervösa afmattning, som våren 1818 påtvang honom en tids ofrivillig hvila. För hälsans återvinnande tillrådde honom hans medicinska vänner att företaga en längre resa, och detta blef den närmaste anledningen till hans andra utrikesfärd. Det länge tilltänkta besöket i Paris skulle nu sent omsider förverkligas. Karl Johan, nyss blifven Sveriges konung äfven till namnet, hade icke längre något skäl att neka sin trotjänare cette satisfaction-là, Äfven de ekonomiska svårigheterna voro denna gång lätt häfda. Grefve Gustaf Löwenhjelm, som just då stod i begrepp att tillträda ministerposten i Frankrikes hufvudstad, erbjöd sitt sällskap och fri resa dit. För uppehållet och återresan anslog kungl. majestät uppå därom gjord ansökan i nåder en summa af allmänna medel, stor 2,000 rdr hamburger banko, mot det att sökanden »skulle inhämta alla möjliga underrättelser om Saltpetters kokning, rening, användande till krutberedning m. m.», hvilka underrättelser, samlade »af en person med så utmärkt grundliga insikter i Chemien, som dem professor Berzelius äger», kungl. majestät ansåg »böra blifva af väsentlig nytta för productionen af dessa ämnen inom Sverige». (Resolution gifven Stockholms slott den 30 juni 1818). Om någon befarad efterräkning från riksdagens sida var nu icke längre tal.
Den dagbok, som fördes under denna senare resa, bär en något annan prägel än den förra. År 1812 tyckes Berzelius hafva nedskrifvit sina »små händelser och observationer» hufvudsakligen för eget nöje; 1818—1819 års resejournal utgör — med bibehållande af dagboksanteckningarnas form — egentligen en samling af sändebref till hemmavarande vänner och bekanta. Den nedskrefs ursprungligen på lösa ark (af delvis olika format), hvilka sedermera sammanhäftades och hemskickades i flera olika poster, hvarefter de under den närmaste tiden cirkulerade inom vänkretsen. Åtskilliga upplysningar om »journalens» tidigare öden och det sätt, hvarpå den mottogs af sin publik, kunna inhämtas ur brefväxlingen mellan Berzelius och dåvarande grosshandlaren i Stockholm Carl Palmstedt. Så skrifver den senare i november 1818: »Brefvet går nu likasom din journal ur hand i hand, och ibland verkeligen tråkiga göromål är att afvisa alla frågor efter sistnämnda. Nu är den hos presidenten Edelcrantz, som jag ej kunnat neka att få se den, och kommer sedan till Falun. Detta likväl om första sändningen. Den andra går i dag till grefvinnan Lewenhaupt, som genom Sefström hälsade mig, att jag ändtligen skulle meddela henne din journal.» Och i nästa bref: »Din journal läses med så stor begärlighet, att jag tror mig blott få skuggan däraf att binda in… Till och med hans exc. grefve Trolle-Wachtmeister till Årup har skrifvit till major Brandel och begärt journalen.» Sistnämnda omständighet ger brefskrifvaren yttermera anledning till följande dråpliga tirad: »De stora äta aldrig utan dessert, och din journal är i litterärt afseende att jämföra med en stor krokan, betäckt med det sötaste karamell-lock. Skicka oss snart ännu en kolonnad af denna prydnad på själens kalasbord!» Äfven på hofvet vann den märkvärdiga journalen slutligen insteg, dock först efter att hafva undergått vederbörlig gallring — in usum delphini. Det heter nämligen den 1 december: »Andra sändningen af din journal läses nu af prinsen.[2] Grefvinnan Lewenhaupt rekvirerade den af mig för detta ändamål, och efter öfverläggning med Sefström lät jag henne få den. Första sändningen kommer icke dit.» I följande skrifvelser förnyar Palmstedt upprepade gånger sin bön om fortsättning af journalen, t. ex. den 21 december: »Kära du, skrif ännu ett häfte, ty man är alldeles rasande efter dina skämtsamma skrifter, som borde kallas deliciæ Berzelianæ.» Dessa uppmaningar blefvo dock till en tid utan påföljd.
Innan Berzelius och hans följeslagare begåfvo sig till sin slutliga bestämmelseort, uppehöllo de sig några veckor i London, och första afdelningen af den senare dagboken behandlar därför ånyo engelska förhållanden, denna gång sedda mera genom turistens än vetenskapsmannens synglas. Redan under denna tid tyckes Berzelii hälsotillstånd hafva väsentligt förbättrats, och efter ankomsten till Paris tog hans gamla arbetslust snart ånyo ut sin rätt. Likasom han år 1812 i London tillsammans med Marcet experimenterat öfver kolsvaflan, utförde han 1818—1819 i Paris dels en omfattande serie mineralanalyser, dels tillsammans med Dulong den i kemiens historia berömda undersökningen öfver vattnets sammansättning, hvarjämte han studerade samlingar, bevistade föreläsningar, skref uppsatser, ombesörjde öfversättningar af sina tidigare arbeten och idkade flitigt umgänge med de berömdheter på naturforskningens område, som Paris vid denna tid ägde i så stort antal. För dagboksanteckningar blef nu icke någon tid öfrig. Först från och med den dag, då han på försommaren 1819 lämnade Paris för att i sällskap med sina båda lärjungar Arfvedson och Almroth anträda hemfärden öfver mellersta Frankrike, Schweiz och Tyskland, tager resejournalen ånyo vid och fortgår sedan oafbrutet, ända till dess författaren i september samma år efter femton månaders frånvaro åter satte foten på svensk botten.
Förtjänsten att hafva hopsamlat de i olika landsändar kringspridda delarna af journalen och bevarat dem åt eftervärlden tillkommer otvifvelaktigt Palmstedt; antagligen är det också denne, som låtit inbinda de lösa häftena i ett gemensamt folioband. Samlingen tyckes sedermera hafva återbördats af Berzelius, efter hvars död bägge dagböckerna, den från 1812 såväl som den från 1818—1819, kvarstannade i änkans ägo. Sedan friherrinnan Berzelius 1884 aflidit, öfverlämnades de året därpå i enlighet med hennes önskan till kungl. biblioteket i Stockholm.
För vår tid äga dessa reseanteckningar utan tvifvel sitt förnämsta värde genom det ljus de sprida öfver Berzelii åskådningssätt och skaplynne. De komplettera i detta afseende på ett lyckligt sätt hans af Vetenskapsakademien för två år sedan utgifna själfbiografi. Om denna i raska drag ger en omfattande öfverblick af Berzelii lif i dess helhet, så lämna reseanteckningarna i stället en mängd på enskildheter rika inblickar i detsamma från en tidrymd, då det stod på sin middagshöjd. De komplettera icke mindre de källor rörande Berzelius, som föreligga i form af dels utgifna, dels outgifna brefsamlingar; ty dessa förskrifva sig till större delen från de tre sista årtiondena af hans lefnad, medan tiden före 1820 är jämförelsevis sparsamt företrädd. Oafsedt detta torde dagböckerna äfven utom Sverige kunna påräkna intresse genom sina talrika uppgifter och omdömen om samtida engelska, franska, schweiziska och tyska vetenskapsmän. Och sannolikt skola de tack vare sina flerstädes rätt utförliga skildringar af sedvänjor, samfärdsmedel och samhällsförhållanden icke heller frånkännas en viss kulturhistorisk betydelse.
⁎
Vid redigeringen af föreliggande anteckningar hafva i allmänhet samma grundsatser ländt till efterrättelse som vid utgifvandet af Berzelii själfbiografi. Någon afvikelse har dock betingats af de respektive handskrifternas olika skick. För själfbiografien fanns ett af författaren själf omsorgsfullt revideradt och renskrifvet manuskript att tillgå. Beträffande större delen af reseanteckningarna uttalar Berzelius i en egenhändig anmärkning sitt beklagande, att han icke fått tid och tillfälle att framlägga dem »mera städadt», hvarför han ber sina hemmavarande vänner om ursäkt, att han »uppvaktar dem med blotta utkastet». Under sådana omständigheter har det förefallit, som om den skyldiga pieteten mot författaren skulle bäst tillgodoses genom att icke helt och hållet låta den »städning» bortfalla, som han själf visserligen icke skulle hafva uraktlåtit, därest han i egen person kunnat ombesörja utgifningen. Att en dylik retuschering numera i hvarje fall måste utföras med synnerligen lätt hand, ligger i öppen dag. Den har i själfva verket kunnat inskränkas till rättelse af påtagliga felskrifningar och till uteslutande af ett fåtal ställen, som på grund af sin intima karaktär eller af annan orsak icke ansetts lämpa sig för offentligheten. Samtliga dylika uteslutningar äro i texten markerade, liksom å andra sidan de ord, som på ett och annat ställe för sammanhangets skull måst inskjutas, äro omgifna med klammer.
För att i någon mån fylla den lucka, som uppstått genom frånvaron af dagboksanteckningar öfver vistelsen i Paris, har utgifvaren dessutom trott sig böra i ett särskildt kapitel återgifva utdrag ur bref, som Berzelius därunder aflåtit till hemmavarande. Härtill har valts den Berzelius-Palmstedtska brefsamlingen, den fullständigaste från denna tid. Palmstedt var nämligen under Berzelii frånvaro hans homme d'affaires i Stockholm, hvilket föranledde en tät och regelbunden skriftväxling dem emellan.
De i texten förekommande figurerna äro samtliga i facsimile återgifna efter Berzelii egenhändiga teckningar i manuskriptet. Kostymbilden sid. 72 är antagligen icke af Berzelii hand, men har medtagits, då den åberopas i texten och bidrar att tydliggöra denna. I manuskriptet finnes vidare inhäftadt ett porträtt i litografi af »reskamraten Arfvedson». Enär detta i fråga om utförandet lämnar åtskilligt öfrigt att önska, har det här ersatts med en autotypi efter ett af Way måladt miniatyrporträtt, som för närvarande befinner sig i enskild persons ägo i Stockholm. Originalet till den i färgtryck och 1⁄1 skala reproducerade titelbilden är en akvarell tillhörig Vetenskapsakademiens bibliotek, där den nyligen anträffats tillsammans med ett par redan förut kända Berzelius-porträtt. Bilden äger ett särskildt intresse såsom det efter all sannolikhet tidigaste porträtt af Berzelius, som blifvit bevaradt till vår tid. Signatur och årtal saknas, men klädedräkten häntyder på 1800-talets första årtionde.
⁎
För utgifvaren är det slutligen en angenäm plikt att här uttala sitt tack till dem, som på ett eller annat sätt underlättat hans värf. Detta gäller i främsta rummet numera överbibliotekarien dr E. W. Dahlgren, som under hela arbetets fortgång med outtröttlig välvilja och aldrig svikande intresse lämnat mig de mest värdefulla råd och upplysningar. Äfven till professorn vid universitetet i Basel, dr Georg Kahlbaum och assistenten vid naturhistoriska riksmuseum i Stockholm, herr Gustaf Lindström står jag i tacksamhetsskuld för ett stort antal svåråtkomliga genealogiska uppgifter, som funnit användning i det biografiska personregistret.
Stockholm i september 1903.
H. G. Söderbaum.