←  §23. Reflexioner öfver Vattuminsknings Chronologien.
Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas, samt oriktig befinnes.
av Johan Browallius

§24. Ursäkt för de Svenska.
§25. Frågemålet föreställes.  →


[ 52 ]

§. 24. Ursäkt för de Svenska.

Om de af en del Vattuminskningens försvarare sjelfve upgifne eller medgifne data otvungit lemna sådana emot den uppenbarade sanningen stridande fölgder, det lemnar jag hvar och en til at sjelf döma; ehuru jag är försäkrad derom, at ingen af mina Landsmän och Vänner, som antagit denna satsen, blifvit sådant varse, eller gifvit akt derpå, mindre haft upsåt, at med samma sats och de dit lämpade rön försvaga Christna Religionens grunder eller deras trovärdighet; Tvärt [ 53 ]om tviflar jag icke, at så snart de skulle märka, at det ville lända dit åt, skulle de sjelfve blifva de förste, at förkasta en mening, som kunde löpa in i det gröfsta Fritänkeri.

Jag hoppas, med Guds hjelp, at Religionen i vårt Fädernesland ännu icke hunnit blifva så förhatelig, at någon skulle vara hogad at växla den bårt emot et stackot nöje, at brillera med förklaringar öfver några naturliga Rön, hvilkas ogrund dock snart måste blifva uppenbarad och lysa Allmänheten i ögonen.

Snarare torde hvar rättsinnig vid närmare eftertanka sluta, at, som Vattuminskningen emot Naturen icke kan vara synnerlig för vår Nord; men dess allmänhet, när man antager Celsianiska måttet, ställer en stor del orter under vatten, der äldsta händelserna, efter Bibliska Historien, timat; en stor del af bevisen, som dertil brukas, jämte många af sjelfva satsen dragne fölgder om vår jord, näppeligen, och somliga aldeles intet kunna förenas eller bestå med vår Religion och den Heliga Skrift; så måste man hålla saken för misstänkt, begynna å nyo granska Rönen och omständigheterna; se til om icke andre orsaker kunna vara til det, som finnes visst och säkert, samt om icke en stor del torde vara af den beskaffenhet, at orsakernas utletande dertil går öfver vårt Slägtes både höfva och förmåga.