Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Förord

←  Förord till nionde upplagan

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Förord

Mattei Evangelium  →

Förord

Då tiden war fullbordad, sände Gud sin Son, född af qwinna, född under lagen, på det att han skulle friköpa dem som woro under lagen, att wi skulle få barnaskapet. Gal. 4: 4, 5.

Det är ett fast ord och wärdt att på allt sätt mottagas, att Kristus Jesus har kommit i werlden för att frälsa syndare. 1 Tim. 1: 15.

Ordet wardt kött, och han bodde bland oss, full af nåd och sanning, och wi skådade hans härlighet, såsom den af Fadren enföddes härlighet. Joh. 1: 14.

Han som före werldens grundläggning war i Guds rådslut förut bestämd till menniskoslägtets medlare och återlösare, 1 Petr. 1: 20, han som i paradiset utlofwades åt den fallna menniskan och sedan förkunnades genom många löften från himmelen, han kom, då tiden war fullbordad, sedan Judafolket hade arbetat under lagen i 1500 år och blifwit fördt af Gud med en underbar styrelse och förberedt genom Herrens ord och en härlig nådesinrättning. Lagen och profeterna hänwisade till Kristus, och alla trogna i folket wäntade på honom i alla tider. Men den siste profeten, som efterlemnat någon skriftlig uppenbarelse, Malaki, afsomnade, och ännu förflöto 400 år, innan profetiorna fullbordades, och folket hade både i kyrkligt och borgerligt afseende kommit i stort trångmål. Äfwen bland den tides mest bildade hedningar hade waknat en längtan efter förlossning. En bäfwan gick genom folken, tiden war kommen, om hwilken Herren talar genom profeten Haggai: Alla hedningar skall jag röra: så skall då komma alla hedningar tröst, kap. 2: 8. Afgudarne kunde icke längre tillfredsställa folkens själ och hjerta. De kände, att de behöfde ett nytt herrawälde, grundadt på rättfärdighet och sanning, ty ett allmänt sedeförderf och förtryck, allmän orättwisa och allmänt misstroende woro rådande. Många kände äfwen, att en försoning behöfdes, men ingen wisste, hwarifrån den skulle komma. Herren den allsmäktige hade nu så styrt, att de mest betydande folk i werlden woro alla under en spira. Rom hade herrawälde öfwer werlden. Äfwen härigenom war wägen för evangelii ord danad och förberedd bland hedningarna. Mensklig wetenskap och mensklig konst och allt, hwad menniskoförnuftet kan i sedligt afseende af sig sjelf åstadkomma, hade uppnått sin höjd; allt hade blifwit försökt, men icke kunnat mätta och tillfredsställa menniskoanden, som är skapnad för ett oändligt mål. Då nu folken woro sålunda förberedda, och behofwet af en ny skapelse kändes, då kom han sjelf, som genom sin uppenbarelse förut hade lofwat: Si, jag will göra en ny ting. Es. 43: 19. En stor och härlig uppenbarelse af Guds allmagt, wishet och godhet är den första skapelsen, men wida större och härligare är den nya skapelsen genom återlösningen. Werlden war skapad, men werlden hade blifwit syndig och derigenom olycklig, och till denna syndawerld såg Herren i förbarmande. Så älskade Gud werlden, att han utgaf sin enfödde Son, på det att hwar och en som tror på honom icke må förgås, utan hafwa ewigt lif. Joh. 3: 16. O, hemlighet öfwer alla hemligheter! Under öfwer alla under, kärlek öfwer all kärlek! Guds Son af himmelen, drifwen af oändlig kärlek, utgifwes och utgifwer sig sjelf till syndares frälsning! Han tager uppå sig wåra synder, på det wi måtte blifwa rättfärdige; han blifwer fattig, på det wi måtte få himmelska rikedomar; han lider döden, på det wi måtte få lefwa ewinnerligen; han tager uppå sig wår natur, att wi måtte blifwa delaktige af hans natur. 2 Petr. 1: 4. Gud blifwer menniska, på det att wi måtte blifwa Guds barn! Han fullkomnar allt och ingår med sitt eget blod i det allraheligaste och är på Fadrens högra hand wår förebedjare, wår medlare och i sin församling en alltid närwarande profet, öfwersteprest och konung. Detta är den höga, den härliga person, om hwilken hela den heliga skrift, men i all synnerhet det nya testamentet handlar. Hwad Kristus är för oss, och hwad Kristus i oss will blifwa, för att göra oss rättfärdiga och saliga och derigenom upprätta och fullända sitt rike, derom handlar det nya testamentet. Det gamla testamentet handlar ock om honom; och hans tillfyllelstgörelse werkade äfwen då, fastän ännu icke fullbordad; ty försoningens rådslut gick före skapelsen och werkade allt ifrån begynnelsen. Det war derföre samma salighetens grund och wäg i gamla testamentet, som i det nya. Alltifrån det första löftet efter syndafallet gälla apostelns ord: Af nåden ären I frälsta genom tron, och det icke, af eder, Guds gåfwa är det. Ef. 2: 8. Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i ewighet. Ebr. 13: 8. Abraham fröjdade sig, att han skulle få se Kristi dag; han såg honom och wardt glad. Joh. 8: 56. David fröjdade sig öfwer syndernas förlåtelse. Ps. 32. Men i det nya testamentet är försoningen fullkomnad, evangelii ljus skiner i ljuflig himmelsk klarhet, den stora nattwarden är beredd, och jordens folk, återlösta själar när och fjerran, inbjudas att komma. Kommen; ty allt är nu redo! Luk. 14: 17. Så skall det ordet om korset, så skall inbjudningen att komma till honom utgå och förkunnas i all werlden. Mark. 16: 15. Först förkunnade Johannes döparen, sedan förkunnade Jesus sjelf evangelium om riket. Johannes wisade på honom och sade till alla, som wille höra: Se, Guds Lam, som borttager werldens synd. Joh. 1: 29. Gören bättring; ty himmelriket är nära. Så predikade ock Jesus sjelf. Han började sin predikan med det ordet: Saliga. Saliga äro de i anden fattiga, ty dem hörer himmelriket till o. s. w. Matt. 5: 3–11. Så wisade han, att han war kommen för att saliggöra. Det profetiska eller läroembetet war det embete, som han först utöfwade, men derjemte gick äfwen, ända ifrån början, hans öfwerstepresterliga embete; ty försoningen började redan, då han för oss antog menniskonatur, och fulländades genom döden på korset. Hans konungsliga embete utöfwades, då han predikade evangelium om riket, då han talade såsom konung, då han uppenbarade sin magt att förlåta synder, och då han i sina under wisade, att han är Herre öfwer lif och död, öfwer allting i himmelen och på jorden, att wädret och hafwet äro honom lydiga. Hans konungamagt uppenbarades isynnerhet genom hans uppståndelse och himmelsfärd. Genom alla dessa under bewisades äfwen, att hans försoningswerk war inför Gud gällande såsom en fullkomligt tillfyllestgörande försoning för alla menniskors synder, tillräcklig att åstadkomma alla menniskors salighet, om de wille tro på hans namn och sålunda frälsas af nåd. Kristus uppstod ifrån de döda och uppfor till himmelen, såsom wår frälsare och medlare, och blef just derigenom af fadren emottagen och inför menniskorna bewisad såsom frälsare och medlare. Rom. 1: 4. Den, som icke tror på hans ord, förkastar således icke blott honom sjelf, utan äfwen fadrens wittnesbörd om sonen, det wittnesbörd, som fadren gaf om honom genom förklaringen, uppståndelsen, himmelsfärden och alla öfriga under. Dessa bewis äro en outsäglig tröst för hwarje betungad syndare, som med tron tillegnar sig den i Kristus tillbjudna nåden och rättfärdigheten. Det är ett sammanhängande wittnesbörd, som sträcker sig genom hela den heliga skrift och genom alla trognas erfarenhet i alla tider, att hwar och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn. Ap. G. 10: 43.

Det nya testamentets heliga skrifter äro således salighetens evangelium, afslutadt och fulländadt med Johannes’ Uppenbarelse. Denna sista bok i bibeln är en slutsten, lagd på den härliga byggnaden. Om detta ord säger skriften sjelf: Herrens ord blifwer ewinnerligen, Ps. 119: 89, och Kristus säger: Himmelen och jorden skola förgås, men mina ord skola icke förgås. Matt. 24: 35. Det bewisar således en högst beklaglig förblindelse i menniskosinnet, då någon, som kallas en kristen, talar om behofwet af en nyare lära, som skulle bättre motswara menniskans själstillstånd i en upplystare tid, än forna tider woro; då man talar om ett framskridande i religionen, icke i den mening, att man skall tillwäxa i tro och goda gerningar, utan att sjelfwa bibeln, som är salighetslärans grundwal, skulle underkastas förbättringar, eller ett urwal göras mellan något, som skall kunna begagnas, och det andra, som man will förkasta. Ett sådant framskridande bewisar, att man är långt återkommen till gammal hedendom, ty hedendomen hwilar på menniskofunder och menniskodikt, och till denna falska, föränderliga grund, till denna grumliga källa återwänder hwar och en, som icke will hafwa hela Guds ord till grund för sin salighetskunskap och till lärare och ledare på lefnadswägen. Detta ord är bestämdt af Herren sjelf att wara den rena, outtömliga källa, hwarutur allt andeligt lif, all andelig wishet och förstånd skall härflyta för alla, som wilja warda frälsta, ända till dess alltings fulländning kommer, och himmel och jord förgås. Kristi kyrka skall sträfwa efter att göra oupphörliga framsteg i andeligt lif och i andelig kunskap, framsteg uti att förstå den heliga skrift, framsteg uti att uppbygga sig sjelf i sin allraheligaste tro; men den heliga skrift i sig sjelf, såsom ljusets källa, är och förblifwer oföränderligen densamma från slägte till slägte.

Huru lång tid Kristi rike skall fortfara här på jorden, är för oss icke uppenbaradt; men enligt det nya testamentets profetior genomgår detta rike en bestämd utwecking, en bestämd gång genom tiden. Under det mörkrets magt och wälde antager alla möjliga gestalter och slutligen uppnår den oerhördaste kraft och mognad, winner Kristi rike den ena segren efter den andra; det kan icke öfwerwinnas, det kan aldrig gå tillbaka; det skrider alltid framåt, äfwen då det synes aftyna, äfwen då det synes wara öfwerwunnet. Wäl kan sanningens ljusstake bortstötas från en församling eller från ett land, men aldrig kan ljuset släckas, utan blott flyttas till ett annat ställe. I Uppenbarelseboken äro de tidrymder och de strider, som Kristi kyrka skall genomgå, tecknade med en förunderlig noggrannhet. Wi kunna indela den kristna kyrkans tider i den apostoliska tiden eller planteringstiden, de följande tiderna eller wäxtens och mognadens tid, samt fulländningstiden eller skördetiden. Apostlarne planterade, de sådde säden, som är Guds ord, de predikade ordet och korset, de bewisade giltigheten af sitt höga uppdrag med tecken och under, som de werkade i Herrens kraft. De hade den Helige Andes gåfwa i så rikt mått, att det, som de hafwa predikat och skrifwit, är Guds Andes tal; det är icke menniskoord, utan Guds ord. Detta löfte fingo de af Herren Jesus, att det skulle gifwas dem, hwad de skulle tala; att sanningens Ande skulle leda dem till hela sanningen och påminna dem allt, det Kristus hade sagt dem, Joh. 14: 26, och att den som hörde dem, han hörde honom sjelf. Luk. 10: 16. De hade bönens Ande och löfte om wiss och full bönhörelse. De hade fullmagt att lösa och binda, de hade fullmagt af Kristus sjelf; hwad de bundo på jorden, det war bundet i himmelen, och hwad de löste på jorden, det war löst i himmelen; de förkunnade syndernas förlåtelse i Jesu namn, att hwar och en, som tror på honom, skall blifwa salig, och att i ingen annan är salighet; de öfwerlemnade affälliga åt Satan till kroppens förderf, på det anden måtte warda frälst, och allt detta bewisar, att de handlade med oinskränkt fullmagt från Herren sjelf och efter hans wilja, så att det war den upphöjde och förklarade Kristus sjelf, som genom dem grundade och uppbyggde sin kyrka. Efter den apostoliska tiden eller under wäxtens tid fortfar Kristi kyrka att wara en åker, der hwete wäxer och beständigt insamlas till himmelen, så att, under det kyrkan tillwäxer och utwidgar sig här i tiden, tillwäxer oupphörligt antalet af saliga själar i den fulländade osynliga församlingen. Fastän ogräset beständigt wäxer bland hwetet och stundom i sådan myckenhet och så högt, att hwetet knappt kan synas, så finnes dock alltid något hwete på kyrkans åker, alltid några själar, som hafwa trons lif i Kristus. Ordet och sakramenten hafwa oförminskadt lif, oförminskad kraft att pånyttföda, uppföda och bereda själar för himmelen, och hwarest Guds ord finnes, och sakramenten efter Kristi anwisning förwaltas, der är Kristi kyrka, äfwen om ordets tjenare icke sjelfwe äro så fattade och upplyste, att de rätt kunna dela sanningens ord. Menniskors ofullkomligheter eller otrohet kunna icke häruti göra Guds trohet om intet. Låtom oss derföre tacka Gud, att wi hafwa ordet och sakramenten, att wi åtminstone i yttre afseende äro medlemmar af en kristlig kyrka, i hwilken ljusstaken är qwar, så att hwar och en som will, kan komma till sanningens ljus och blifwa frälst, ehuru antalet af trogna herdar är ringa. Kristus är dock närwarande med sin Ande, hans löfte står fast: Se, jag är med eder alla dagar intill werldens ände; den gode herden söker alla borttappade får och förer till sin frälsta församling alla, som wilja blifwa fattade af herdens hand och följa honom. Och hwarhelst en själ hungrar och törstar efter nåd, efter sanningens ljus, der är han sjelf närwarande; det är han sjelf, som werkar denna hunger och törst, det är han sjelf, som werkar hwarenda bönesuck hos en sådan själ, och sjelf förer henne till trons lif genom sitt ord och bewarar henne deruti intill änden, så framt hon icke står honom emot. Således, huru än herdarne må wara beskaffade, öfwerherden är dock qwar, han är öfwerallt, der hans ord och sakrament är, han är öfwerallt, der någon själ finnes, som will hafwa honom. Och under hans wård föras själar till den lefwande wattukällan och slutligen till himlens härlighet. Så samlar han och bereder sina utwalda genom sitt ord och sin Ande; och de, som samlas, de som emottaga ljus och lif af honom, bidraga dertill, att andeligt ljus och andeligt lif meddelas åt andra, som af Herrens Ande genom dessa menskliga redskap blifwa fattade. Och alltid måste i läroståndet någon finnas, som rätt delar sanningens ord och uträttar sitt embete redligen, somliga för att widmagthålla och wäcka lif i församlingen, der kyrkan redan finnes, och somliga för att till Kristi kyrka kalla alla hedningar och slägter och folk och tungomål i alla länder. Så skall kyrkan utwidgas och uppbyggas, fastän under beständig strid mot djefwulen, werlden och köttet. Till slut blifwer striden allt swårare, ondskans magt allt mägtigare, kampen allt hetare, och ändtligen kommer det så långt, att, såsom Kristus blef korsfäst och dödad, och mörkrets rike då trodde, att han war om intet, så blifwer också Kristi andeliga kropp, hans kyrka på jorden, skenbart besegrad. Då nalkas förlossningen, då är segrens tid kommen, den tid, då han skall uppenbara sin allsmägtiga konungamagt, nedlägga sina fiender och upprätta sitt rike i all werlden och icke blott såsom öfwersteprest, utan äfwen såsom konung blifwa förhärligad. Upp. 19. Och då detta tillstånd warat så länge, som det är bestämdt i Guds rådslut, och alla själar, som kunna frälsas, blifwit samlade till honom, så har den närwarande jorden och nådesinrättningen här fullgjort sitt ändamål: då tillstundar den stora förwandligen; då fly himmel och jord för hans ansigte; då fulländas den nya skapelsen, som redan i kyrkan är börjad; då framträda de nya himlar och den nya jord, som profetian lofwar; då nedkommer det nya Jerusalem af himmelen såsom en prydd brud till sin man. De saliga äro med Gud i den härligaste gemenskap och delaktige af Jesu härlighet, och han bor när dem ewinnerligen. Då fullbordas i högsta mening det ordet: Se, Guds tabernakel bland menniskorna. Upp. 21: 3.

Det nya testamentet består af 27 särskilda böcker eller skrifter, nemligen 4 evangelier, som handla om Kristus, hans födelse, lefwerne, lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd; 1 bok, som handlar om Kristi kyrkas plantering af apostlarne; 21 apostoliska bref eller läroskrifter; och 1 profetisk bok, nemligen Johannes’ Uppenbarelse. I evangelierna är Kristus oss målad för ögonen, så att wi deri få skåda hans härlighet såsom den af Fadren enföddes härlighet, full af nåd och sanning. I Apostlagerningarna lära wi känna Kristi Ande i församlingen, och huru Kristi kyrka skall planteras och ega bestånd. I de apostoliska brefwen framlägges utförligt hela salighetsläran, och wisas fullständig tillämpning deraf både på församlingen och på den enskilda menniskan. I Uppenbarelseboken framläggas Kristi kyrkas wigtigaste händelser under hela dess tillwaro här i tiden, dess kamp och strid och seger, och huru Kristus i sitt rike förhärligas. Större delen af det gamla testamentets profetior woro fullbordade, då Kristi kyrka grundades; de profetior, som ännu icke woro uppfylda, blifwa i Johannes’ Uppenbarelse åter upptagna och i klarare ljus framlagda. Alla dessa skrifter utgöra således en enhet; de äro alla wäsentliga delar af den hela fullständiga läran om himmelriket och allt hwad dertill hörer, men denna lära framstår ingalunda såsom en blott lärobyggnad, utan såsom det lefwande uttrycket af Kristus sjelf och församlingen, icke blott såsom lära, utan såsom ande och lif, såsom födande och uppfödande lifskraft. Med läran allena wore oss icke hulpet. Omöjligen kunde wi blifwa frälsta genom evangelii lära såsom sedelära, utan wi behöfwa nödwändigt Kristus sjelf, den lefwande, förklarade, allsmägtige Kristus, som gifwer ljus och lif och kraft, och wärnar och försörjer sin församling, såsom en fader sina barn, såsom han sjelf lofwat: Jag skall icke lemna eder faderlöse, jag skall komma till eder. Joh. 14: 18. För hwar och en, som will emottaga Kristus sjelf och lyda hans kallelse, blifwer det klart, att i detta ord ligger en himmelsk kraft. Den som will följa Fadrens dragande till Sonen och således göra den himmelske Fadrens wilje, den får också förnimma, att denna lära är af Gud, Joh. 7: 17. Alla de inre bewis, som menniskan då får erfara derom att bibeln är Guds ord, äro wida kraftigare, än något yttre bewis, kraftigare än alla wetenskapsbewis, kraftigare, än om hon finge se underwerk med sina lekamliga ögon till bewis, att detta ord är af Gud. För öfrigt ligger ett kraftigt bewis derför i den omständigheten, att sanningens motståndare, till en del rikt begåfwade andar, skarpa tänkare och stora snillen, hafwa i 1800 års tid uppsökt alla möjliga inwändningar emot Guds ord; de hafwa sökt bewisa, att det wore menniskodikt; de hafwa försökt alla möjliga medel att med list och wåld undertrycka det, men det har stått fastare än ett hälleberg, det står fast intill denna dag. De, som hata sanningen, kunde äfwen framsöka bewis, att ingen sol finnes, eller strida mot solen med bajonetter, med lika mycket hopp om framgång, som de kunna hoppas att undantränga Guds ord.

Det nya testamentets skrifter blefwo alla skrifna i apostlarnas tid och samlades under apostolisk tillsyn. Aposteln Johannes, som skref den sista boken i bibeln, lefde således till dess hela den heliga skrift war fulländad. Och för hela samlingen af den heliga skrifts böcker samt för hela dess innehåll är den siste af apostlarna jemte de öfriga och den Helige Andes gåfwa, som i dem war, en fullständig borgen. Det har aldrig funnits någon tid efter apostlarnes död, då det hade kunnat wara möjligt att förfalska någon del af den heliga skrift, ty före de apostlars död, som lefde längst, funnos många kristna församlingar i olika länder långt aflägsna ifrån hwarandra, och i alla dessa församlingar hade man den heliga skrift, och hwarje lärare och hwarje enskild kristen wakade deröfwer såsom öfwer en skatt af oändligt wärde. Hade man på något ställe gjort en ändring i något skriftställe, så hade den snart af andra församlingar blifwit med helig nitälskan wederlagd och rättad. Ännu mindre war det möjligt, att någon skrift, som icke war ingifwen af Guds Ande, hade kunnat upptagas i det nya testamentet. Många försök gjordes, men alla woro förgäfwes. Så försigtiga woro församlingarna härutinnan, att 7 apostoliska skrifter i början blefwo motsagda i somliga länder, innan alla kristna församlingar hunno förskaffa sig fulla bewis, att dessa skrifter woro apostoliska, nemligen Brefwet till Ebreerna, Petri 2:dra samt Johannes’ 2:dra och 3:dje Bref, Jakobs och Judas’ Bref och Johannes’ Uppenbarelse; men de blefwo alla erkända, så snart alla församlingar erhöllo kännedom om bewisen, att de woro apostoliska skrifter.

Den heliga skrift innehåller allt det som är nödwändigt att weta för att blifwa salig: den enda tillförlitliga lära om Gud och om hela skapelsen, om menniskans ursprungliga och närwarande natur, om hennes fall och upprättelse, om det tillkommande lifwet, om den ewiga döden, om werldens ände o. s. w.; och oaktadt menniskor med de största förståndsgåfwor i alla tider hafwa försökt att uttänka någon wetenskap, som skulle kunna högre och djupare än den heliga skrift framlägga werldens ursprung och natur samt förhållandet till det högsta wäsendet o. s. w., så har dock detta aldrig lyckats ända till denna stund, icke heller har någonsin någon menniska kunnat framlägga en så hög och ren sedelära som den, hwilken är innehållen i Guds ord; men mergen och kärnan af detta innehåll, det underbaraste af alla under, är den stora hemligheten: Gud är uppenbar worden i köttet!

Hwad bruket af den heliga skrift ytterligare beträffar, så är det nödwändigt, att den blifwer mera, ja mycket mera begagnad än hittills; att de, som älska sanningen, mera hålla sig till skriften allena och mindre fästa sig wid menniskoord och menskliga skrifter, till och med om dessa skrifter wore på sitt sätt alldeles felfria, ty så snart den heliga skrift begagnas för litet, och någon menniskoskrift för mycket, så uppkommer derigenom alltid ensidighet och partisinne, brist på kärlek och brist på samfundsande hos de menniskor, som sålunda göra. Och härom wittnar i wår tid en mångsidig, bedröflig erfarenhet. — Nödwändigt är, att man wänder hjertat till Gud med bön om ljus och nåd af Herrens Ande, då man börjar läsa i den heliga skrift, och att hjertat med inre bön är wändt till Gud, under det man läser och söker att med förståndet uppfatta den heliga skrifts ordalydelse, så att ordet må gå in både i förstånd och hjerta och werka på alla själens krafter. Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder, lären och förmanen hwarandra i all wisdom med psalmer och lofsånger och andeliga wisor och sjungen i nåden till Herrens ära i edra hjertan. Kol. 3: 16.