Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Stycken af Daniel/Historien om Susanna och Daniel

←  Stycken af Daniel

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Historien om Susanna och Daniel

Om Bel i Babel  →

Historien om Susanna och Daniel.

Detta är en lärodikt.

En man war i Babylon, benämnd Jojakim:

2. Han hade en hustru, som hette Susanna, Helkie dotter; hon war ganska dägelig och gudfruktig;

3. Ty hon hade fromma föräldrar, som henne lärt hade efter Mose lag.

4. Och hennes man Jojakim war ganska rik, och hade en skön trädgård wid sitt hus; och Judarna kommo allestädes tillsammans när honom, efter han den ypperste war ibland dem alla.

5. Men der wordo i det året twå äldste ibland folket till domare satte; det woro sådane män, som de der HErren om sagt hade: Deras domare bedrifwa all skalkhet i Babylon;

6. De samme kommo dagligen till Jojakim; och den som någon sak hade, han måste der för dem komma.

7. Och när folket bortgånget war om middagen, plägade Susanna gå ut i sin mans trädgård.

8. Och då de äldste sågo henne dagligen der ingå, woro de af ond lusta till henne upptände;

9. Och blefwo ursinnige* der öfwer, och kastade ögonen så hårdt uppå henne, att de intet kunde se upp till himmelen, och tänkte hwarken på Guds ord eller straff. *Ords. 6: 32.

10. Men de woro båda tillika upptände till henne;

11. Och den ene skämdes uppenbara det för den andra, och hwardera hade gerna bolat med henne;

12. Och togo dagligen grann wara på henne, att de måtte få se henne;

13. Men den ene sade till den andra: Hej, låt oss gå hem, ty det är måltid.

14. Och när de ifrån hwarannan gångne woro, så wände hwardera om igen, och kommo åter tillhopa. Då nu den ene den andre frågade, bekände de båda sin onda lusta. Sedan wordo de öfwerens, att taga der wara uppå, när de kunde finna qwinnan allena.

15. Och då de en beqwämlig dag bestämt hade till att wakta efter henne, kom Susanna med twå pigor, såsom hennes plägsed war, in i trädgården till att twå sig; ty det war fast hett.

16. Och der war ingen menniska i trädgården, utan allena desse twå äldste, hwilka sig hemligen förgömt hade, och waktade uppå henne.

17. Och hon sade till sina pigor: Hemter mig balsam och såpa, och sluter trädgården till, på det jag må twå mig.

18. Och pigorna gjorde, som hon befallde, och slöto trädgården till; och gingo ut åt lönporten, på det de taga skulle hwad hon hafwa wille; och wordo männerna icke warse; förty de hade förgömt sig.

19. Då nu pigorna ute woro, så kommo de twå äldste fram, och lupo till henne, och sade:

20. Si, trädgården är igensluten, och ingen ser oss; och wi äro brinnande i din kärlek; derföre gör wår wilja;

21. Men om du icke will, så wilja wi bekänna emot dig, att wi en ung man när dig allena funnit hafwa, och att du för den sakens skull dina pigor utsändt hafwer.

22. Så wardt Susanna suckande, och sade: Ack! i huru stor ångest är jag nu; ty om jag detta gör, så hörer jag döden till; men om jag icke gör det, så kommer jag icke utur edra händer.

23. Dock will jag heldre oskyldig komma i menniskors händer, än synda emot HErran.

24. Och begynte till att ropa med hög röst; men de äldste ropade ock öfwer henne.

25. Och den ene lopp till porten åt trädgården och lät honom upp.

26. Då nu gårdsfolket sådana rop hörde, lupo de ut i trådgården genom lönporten till att se hwad henne tillkommit war.

27. Och de äldste togo till att säga om henne, så att tjenarena skämdes för hennes skull; ty sådant hade aldrig tillförene om Susanna hördt wordit.

28. Och på den andra dagen, då folket i Jojakims, hennes mans, hus tillhopa kom, då kommo ock de twå äldste fulle med falsk list emot Susanna, på det de skulle komma henne till döds;

29. Och sade till allt folket: Sänder bort, och låter hemta hit Susanna, Helkie dotter, Jojakims hustru.

30. Och då hon framkallad wardt, kom hon med sina föräldrar och barn och med hela sin slägt;

31. Men hon war ganska subtil och dägelig;

32. Derföre bödo dessa skalkar taga doken af henne, der hon sig med omhwifwat hade, på det de sig af hennes dägelighet förlusta skulle.

33. Och alla de, som när henne stodo och kände henne, de greto för hennes skull.

34. Och de twå äldste stodo upp midt ibland folkel, och lade händerna på hennes hufwud.

35. Men hon gret och hof sina ögon upp åt himmelen; ty hennes hjerta hade tröst till HErran.

36. Och de äldste togo till att säga: Då wi twå allena i trädgården omkring gingo, så kom hon der in med twå pigor, och slöt trädgården igen, och sände pigorna ifrån sig.

37. Så kom en ung man till henne, som sig förgömt hade, och lade sig när henne.

38. Men då wi afsides i trädgården sådan skam sågo, lupo wi hastigt dit, och funno dem när hwarannan.

39. Men öfwer den unga mannen kunde wi icke mäktige warda; ty han war oss för stark, och stötte upp porten, och sprang sin wäg.

40. Men henne togo wi fatt uppå, och frågade, ho den unge mannen war; men hon wille icke säga det för oss; detta wittna wi

41. Och folket trodde de twå, såsom domare och äldste i folket, och dömde Susanna till döden.

Judafolket hade i sin fångenskap icke egna domare med sådan makt, att de kunde döma öfwer lif och död.

42. Men hon ropade med hög röst, och sade: HErre, ewige Gud, som känner all hemlighet, och wet alla ting tillförene, förr än de ske:

43. Du wet, att desse hafwa burit falskt wittnesbörd emot mig, och nu si, jag måste dö, ändock jag är der oskyldig uti, som de skämligen öfwer mig ljugit hafwa.

44. Och Gud bönhörde hennes röst.

45. Och då man förde henne bort till döden, uppwäckte Gud en ung mans anda, som hette Daniel;

46. Han tog till att ropa med hög röst: Jag will oskyldig wara till detta blodet.

47. Och allt folket wände sig om till honom, och frågade honom, hwad han med sådana ord mente.

48. Men han gick fram ibland dem, och sade: Ären I af Israel sådana dårar, att I en Israels dotter fördömen, förr än I saken ransaken, och på henne wisse warden;

49. Wänder om igen inför rätten: ty desse hafwa burit falskt wittnesbörd emot henne.

50. Och allt folket wände med hast om igen; och de äldste sade till Daniel: Sätt dig här när oss, och underwisa oss, efter Gud dig till sådant domareembete kallar.

51. Och Daniel sade till dem: Skiljer dem åt ifrån hwarannan, så will jag höra hwardera för sig.

52. Och då de åtskilde woro, kallade han den ene till sig, och sade till honom: Du arge gamle skalk; nu drabba dina synder uppå dig, som du tillförene bedrifwit hafwer.

53. Då du orätt dom afsade, och fördömde de oskyldiga, och sade de skyldiga lösa; ändock HErren budit hafwer: Du skall de fromma och oskyldiga icke döda.* *2 Mos. 23: 7.

54. Hafwer du nu dessa sett, så säg: Under hwad träd hafwer du funnit dem tillhopa? Men han swarade: Under en lind.

55. Då sade Daniel: Rätt så, HErrans engel skall finna dig, och dela dig i tu; ty med din lögn kommer du dig sjelf om ditt lif.

56. Och då denne borta war, lät han ock den andra för sig komma, och sade till honom: Du Canaans art, och icke Juda; dägeligheten hafwer dårat dig, och den onda lustan hafwer ditt hjerta förwändt.

57. Alltså hafwen I skickat eder med Israels döttrar, och de hafwa för fruktans skull måst göra eder wilja; men denna Juda dotter hafwer icke welat till eder ondska samtycka.

58. Nu säg: Under hwad träd hafwer du dem tillhopa gripit? Men han swarade: Under en ek.

59. Då sade Daniel: Rätt så, HErrans engel skall dig teckna, och skall sönderhugga dig i stycken; ty med din lögn kommer du dig sjelf om ditt lif.

60. Då begynte allt folket ropa med hög röst, och prisade Gud, den dem hjelper, som uppå Honom hoppas och trösta.

61. Och stodo upp emot de twå äldsta, efter Daniel med deras ord hade dem öfwertygat, att de falska wittnen woro;

62. Och gjorde med dem efter Mose lag, såsom de på sin nästa förskyllat hade,* och dråpo dem; alltså wardt i den samma dagen det oskyldiga blodet undsatt. *5 Mos. 19: 19. Ords. 19: 5.

63. Men Helkia samt med sin hustru lofwade Gud för Susanna, deras dotter, med Jojakim hennes man, och hela slägten, att intet oärligt med henne funnet wardt.

64. Och Daniel wardt stor för folket ifrån den dagen och allt sedan.