Blå oktober/Eken
| ← Nåd för små blommor! |
|
Pingst → |
Eken.
.jpg){kind=small}
u står så dyster, gamla ek,
som vore det blott vår på lek.
Bland blommig lönn och löfvad björk
är du ännu så tom och mörk.
Då andra njöto vinterfred,
du grymt af långa natten led —
det kalla mörkret sömnen stal,
och grenar krökte sig i kval.
När ändtligt slummerron blef din,
du ville evigt somna in...
Men nu är allting ljust och varmt,
och lifvet är ej mer så armt.
Ditt björkvif, skogarnas blondin,
med stammen svept i hermelin,
sin dronningsslöja redan bär
och väntar på sin hjärtans kär.
Och lönnen i sin hofmansrock
och barrombrynjad kämpaflock
och tufvans sippa, hedens ljung,
de bida nu blott dig, sin kung.
Så vakna ur ditt svårmod opp!
Det bästa skjuter långsamt knopp —
och tyngsta kamp är den beskärd,
som skall bli drott i vårens värld.
Och se — den hårda dvalan vek!
Nu bladkrönt står konungslig ek —
i hyllning susar skogens sal,
och häroldsropet göken gal.