Blå oktober/Pingst
← Eken |
|
Sommarbud → |
Pingst.
om skära blom ur mull gå fram
och ljusa blad ur mörknad stam,
så går ur sorgen lyckan opp —
o hjärta, du ännu har hopp!
Och åter kommer fåglars tåg,
och isen åter blir till våg —
så vänder glädjen jämt igen.
O hjärta, du kan hoppas än!
Ej Han, på världars härskarstol,
är mindre god än himlens sol.
Och hjärta, du med all din brist
är dock förmer än mark och kvist!
Snart vika skall din vinternöd,
och vända åter andens glöd.
Den långa natten skall ta slut,
och lyckovåren spricka ut.
I nervers träd, på hvarje gren,
då jubia skall en känsla ren.
Och pulsens flod, som domnad stod,
skall tumla fram med forsens mod!
Och ger dig solens Herre frid,
då skiner solen mera blid —
och ros och grönska på din stig
då dofta just för dig, för dig...
O helga eld, som för oss väckt,
du är dock ej för evigt släckt!
Med andens vår kom ned, kom ned,
så hjärtat får sin pingstefred!