Blå oktober/Gamle studentens farväl

←  Vintervisa
Blå oktober
av Harald Jacobson

Gamle studentens farväl
Lifsfloden  →


[ 52 ]

Gamle studentens farväl.

Du runnnit hän med vårflods ystra fall,
min glada ungdom här vid Fyrisvall.
Förr öfver brädden steg din rikedom —
den sjönk, och nu jag ser din flodbädd tom.
Jag står vid Vasaborg i dystert mod,
där förr så mången Valborgskväll jag stod
i sång och glöd och vigde våren in.
Nu står jag stum, och falnadt är mitt sinn.
Jag står att bjuda nu den näjd farväl,
som tog den bästa delen af min själ —
min vår den tog, all fröjd förbrann till kol,
och hjärtat släckt sitt sista Valborgsbål...
Du mössa hvit, du ungdomsvårens ros,
så svann den sköna majdröm dock sin kos!
Ack, öfver dig ock rufvar höstlig dom,
som värnar taggar, men som fäller blom.
O mössa hvit! Hur lätt du en gång låg
på lockars svall, likt skum på Fyrisvåg.
Men när jag sist bar upp ditt hvita tak,
låg du så tung och kall som isig flak...

[ 53 ]

Jag gått i dröm vid anderösters sus,
men nu mig ropar kalla världens brus.
Välan, jag kommer till dess stela skick.
Dock, kära minnen, först på er en blick.

 *


Du Nordens skönsta döme, du dina spiror höjer,
likt vördad patriark, som armar lyft mot sky —
och lärohusens ring är folket ditt, som böjer
sitt knä att taga mot hvar dag en förbön ny.
I dina klockors klang, de Sarons jätteliljor,
min ande känt en fläkt från evig sommarkust.
Och upp ur Vasas bo, från dina grafstenstiljor,
steg mångbepröfvad tro och ädla bragders lust.

Du sången svek till sist — du hvilar, Carolina,
i dystert majestät som en förbränd vulkan.
Hvad eld, hvad ungdomsglöd brann förr i salar dina,
då sångens lava bröt i trapporna sin ban!
Nu är din ungdom all, och slocknad är din krater,
och upp dess bäcken fylts med mången codex rar —
nu är du, hög och lugn, för son af Alma mater
på visdomsdryck en rik, men kall reservoar.

Farväl, du yra bål! Upp ur din gyllne bölja,
likt Afrodite, käckt sig höjde glädjens nymf.
Hon var för stolt att in i frasers dräkt sig hölja,
hon var för sann att le mot en förklädnads skymf.

[ 54 ]

Ja, Gästis, Flustret hell! I, glädjens offerlundar,
I len, som ögon le hos grånad vis ibland.
Hur mörkt, när vintertid det ögonparet blundar —
jag aldrig bjälken fann däri och knappt ett grand.

Jag stått med skumkrönt horn på Fyris ättehögar
och vigt till kamp mitt lif, till kamp för fred och ljus.
Och än, när mössans färg i mina lockar snögar,
jag minnas skall den ed, jag svor vid fädrens grus.
Thy flyr jag flärdens höjd, där drycken bjudes bitter,
där vägen slingrar helst och guldsådd bäst vill gro.
Den höjd en grafhög är, där mången kämpe sitter,
som nämndes ädelmod och plikt och barnatro.

Farväl då, Fyrisstrand! Likt flaken hän jag flyktar.
O, funne jag som den min ljumma Mälarvåg,
där isig boja bräcks, där vemodskylan lyktar,
så än en gång din sol kan speglas i min håg!
Hvad mer, om lifvet se'n afskakar sina skrudar
och från dess vissna prakt hvart jubel flyr sin kos!
När åldersvintern gryr, din sång ur minnet ljudar,
och mössan, som jag bar, blir gubbens vinterros.