←  Gamle studentens farväl
Blå oktober
av Harald Jacobson

Lifsfloden
Spild  →


[ 55 ]

Lifsfloden.

Fram, ständigt fram går årens flöde
med hvirflar och med branta fall,
och stränderna allt mer stå öde,
och dimman blir så mörk och kall.

Ack, kan ej böljan bakåt glida,
som vågen förr i sagans flod,
då guden bjöd Orantes skrida
mot kullen hän, där källan stod.

O nej — och jag förgäfves klängde
mig fast, där näjden blommig låg;
ty forsen jämt mig undanträngde,
och så min vår jag fjärran såg.

Oemotståndligt strömmen jagar,
och vägen ökar blott dess takt —
och nya vågor, nya dagar,
mig föra blott till vissnad trakt.

[ 56 ]

Dock, förr än floden ishvalf spänner
och buktar in i dödens vik,
den bär mig — jag det redan känner —
emot en värld, min hemkust lik.

Re'n doft och drillar mot mig strömma,
jag skönjer nu en vårlig strand,
där än en gång jag skall få drömma,
och barmen återfå sin brand;

där nya blom min stig förgylla,
vid fågelklang all klagan flyr —
där jag med grönt kan båten fylla,
när bort på böljeban jag styr.

Se'n må min lifsflod snart sig isa
och slupen gå mot djupens hamn
— jag sjunker ned vid vårens visa,
med vårens blommor i min famn...