Blå oktober/Under moders träd

[ 12 ]

Under moders träd.

ankan snärjde mig,
och min ros vardt blek,
lagern undanvek,
palmen mig besvek.
Och min höst kom hård,
kom med törnegård,
nordansmek och ulfvavård.

Men vid moders träd
finns ej gadd och klo,
inga törnen gro,
inga stormar bo —
under moders träd
allt är idel ro,
barnaro och barnatro...

På en mörknad duk
från de gamla år
trädet skrudadt står
i min moders vår.

[ 13 ]

Hon sin blomningstid,
med dess himmel blid,
målat in i kronans frid.

Och hon höjt dess hvalf
vid en stilla fjärd,
lugn som hennes värld,
fri från stormig färd.
Hennes hjärtefred,
som blott mildhet spred,
strömmar där i skuggan ned.

Hennes rena hug,
hennes ljusa hopp,
som mot höjden lopp,
går från grenen opp.
Och till bön, som bär
förstlingssonen kär,
hvarje blad en tunga är.

Utan konstverks rang,
taflan är min skatt,
och där trädet satt,
log min vrå så gladt.
Blodet där blef lugnt,
sinnet där blef ungt,
lifvet blef ej mer så tungt.

[ 14 ]

Åter mor och jag
i ett ljuft förbund
njuta kvällens stund
i vår älsklingslund.
Och så öm, så öm
hör hon där min dröm,
ger sin gosse rart beröm...

Ja, vid moders träd
finns ej gadd och klo,
inga törnen gro,
inga stormar bo.
Under moders träd
allt är idel ro,
barnaro och barnatro.

Under moders träd
red min sista bädd!
Med dess hägn beklädd,
var jag aldrig rädd.
Där i bön det stod,
saktar dödens flod —
och min färd till lifvets träd blir god.