Bref om Theatern/Sjette brefvet

[ 33 ]

SJETTE BREFVET.

Någon torde enfaldigt hafva trott, att theatern skulle göra ett steg framåt då den fick en ny Chef för det ästetiska Departementet; de fleste väntade sig likväl ingen vinst deraf. Herr Hjortsberg ägde mycken qvickhet, ett ljust hufvud, saknade icke ästetisk bildning, och hade en lång vana vid theatern. Huruvida hans efterträdare äger i mer eller mindre mån dessa egenskaper, är en hemlighet, som för allmänheten aldrig blifvit uppenbarad. Det påstås, att han i många år eftersträfvat denna plats och derföre aldrig försummat något spektakel för att studera scenens optiska effekter — mellan kulisserna. De som hoppades något bättre hafva också längesedan blifvit bragte ur [ 34 ]sin villfarelse: det var ett öde att theatern skulle sjunka så djupt som möjligt, och ingen kan undfly sitt öde. — Visserligen återstodo icke många steg att göra tillbaka, men ännu lefde några traditioner från en lyckligare tid och de gjorde sig stundom gällande, hvilket icke mer tyckes för dem vara tillåtet. Förmågan att återställa hvad som redan gått förloradt, har icke åt många blifvit gifven och saknaden deraf hade åtminstone haft ett sken till ursäkt om allmänheten röjt några spår till den skicklighet som aldrig saknades hos theaterns fordna Ordningsmän. Men beklagligen synes denna konst hafva flyktat. Man kan till exempel anföra Zampa; ett stycke som aldrig kunnat hafva så liten framgång, om uppsättningen icke varit så mycket under all kritik att hela effekten förlorades. Felet var likväl hvarken de spelandes eller Orkesterns, det låg hos Styresmannen, och det är visst möjligt att han gjort sitt bästa, men detta är icke alltid tillräckligt, ännu mindre gäller det såsom ursäkt inför den publik, som besöker skådespelen. — Härmed har jag icke velat säga att Zampa är det stycke, som sämst blifvit uppsatt [ 35 ]ty allt annat har kommit fram i samma skick.

En orsak härtill torde väl vara, att sedan en pjes är färdig tt repeteras, ger man sig ingen ro innan den blir gifven, så att de första representationerna aldrig kunna anses för annat än general-repetitioner. Jag behöfver icke säga, att detta är ett förakt för publiken, som på intet annat ställe skulle tålas, men det är tillika en missräkning för kassan: De fel som begås, då en pjes första gången uppföres blifva merendels dess beständige följeslagare. Dét är likasom då en aktör uppfattat någon mening origtigt i den roll han första gången spelar. Troligen härflyter den vårdslösade uppsättningen likväl endast af okunnighet eller oförmåga att göra någonting bättre; ty orsaken skulle eljest icke vara någon annan, än bristande aktning för åskådarne, och detta vore nästan allt för djerft, isynnerhet, som de Kungliga personerna också besöka spektaklerna.

Men under det theater-styrelsen, i början af detta år, var nära att uppgifva all förhoppning, fick den en associerad, som, åtminstone för ett qvartal, satte den på benen. För attt åstadkomma: ett sådant underverk fordras ingenting mindre än — en mar[ 36 ]katta. Sedan den ästetiska och artistiska förtjensten längesedan upphört att göra sig gällande, var det också lyckligt att finna en annan förtjenst, och theaterns behållna vinst på Apan lärer utgjort nära 20,000 R:dr.

I brist af en sådan debutant lemnade följande qvartalets inkomster icke så mycken behållning, att sista qvartalets löner kunde betalas, och vid spel-årets slut (d. 1 Juli 1838) var theatern i en ny skuld af mer än 20,000 R:dr B:co, dels till theater personalen, dels för obetalte lefveranser.

Enligt theaterns räkenskaper, som alltid i behörig ordning till Kongl. Kammar-Rätten inlemnas, lärer skulden vara något öfver 98,000 R:dr B:co. Den skulle hafva utjort mer än 126,000 R:dr, utom några betydliga bidrag från Stats-Kontoret. Då Grefve Lagerbjelke lemnade sin befattning hade kassan också en behållning af mer än 2000 R:dr. Nuvarande Direktion uppgaf väl äfven 1837, att den, efter det då förflutna spelåret, hade en behållning af 600 R:dr; men man omtalade icke, att tvänne års ränta, på den gamla skulden sedan 1818, var obetald, och att hela den föregifna be[ 37 ]hållningen alldeles icke var tillräcklig för dess liqviderande.

Utom denna äldre skuld, som icke utgjorde 9000 R:dr, hvarföre likväl vid Grefve Löfyenhjelms afgång till en del fanns ersättning i effekter, som sedermera använts, och i fordringar, har den nuvarande bristen uppkommit under de särskilta styrelse-perioderna på följande sätt:

Under Herr Grefve Pukes styrelse	mer än	R:dr 34,000.
Under Herr v. Beskows	omkr.	R:dr 15,000.
Under Herr Westerstrands	—	56,000

Räntor och kapital-afbetalningar utgöra fyllnaden i den förut uppgifna summan af 126,000 R:dr, och de särskilta bidragen hafva minskat skulden till 98,000 R:dr, tills vidare

Man har trott, att om theatern 1823 fått det anslag, som varit påräknadt, skulle den burit sig. Detta är icke så alldeles säkert och hade kommit an på hushållningen. Från 1823 till 1828 bar den sig utan större anslag, ehuru de kostsammaste pjeser som i sednare tider blifvit gifne, tillhör denna period. Deremot blef det sista året af Grefve Pukes administration, en brist af 24,000 R:dr, och nuvarande Direktion hade [ 38 ]första spelåret ett deficit af mer än 13,000 R:dr, ehuru recetten, genom ökade inträdespris, kunde gifva en ökad inkomst.

Det synes nästan obegripligt, att man bibehåller en inrättning, som kostar så mycket, utan att den uppfyller det ringaste af allt hvad smaken, tidehvarfvets upplysning och allmänheten har rätt att deraf vänta. Men orsaken dertill ligger utan tvifvel i den rigtiga öfvertygelsen, att den i sig sjelf är nyttig, eller kanske rättare politiskt nödvändig, och att dess nuvarande förfall, som på intet sätt kan döljas, är ett öfvergående ondt för hvilket sjelfva saken icke bör lida och för hvilket de styrande icke kunna beskyllas, emedan de utan tvifvel handlat efter sitt bästa begrepp. Under alla förändringar, som med theatern blifvit gjorde eller föreslagne, har man likväl aldrig kommit på den tanken, att hufvudfelet torde bestå i en felaktig organisation. Kommittéer hafva blifvit tillsatte, men alltid af personer, som icke från mer än en sida känt theatern och föga fästat sin uppmärksamhet på de särskilta förhållanden hvari den står; man har (efter vanligheten) icke hört deras tanka som närmare kunde bedöma följderna af de stadgar man ville införa, ännu mindre deras som skulle verkställa dem, och till råga på misstagen har man icke lagt någon vigt på theaterns inflytande. Härigenom hafva de reglementen, som efter hvarandra framkom[ 39 ]mit, erhållit en: omfattning, som lemnat litteratur, konst och många menniskors välfärd åt Direktionens godtycke, utan annan kontroll, än några biljetterade tidningsrecensenters sällan på kännedom af scenen grundade omdöme, och revisorer, hvilkas granskning icke kan sträcka sig utom siffran.

Theaterns ställning är emellertid beklaglig, icke blott för det allmänna, utan isynnerhet för den mängd af personer, som derifrån hafva sin bergning, och som sällan vid det ena årets slut kunna veta om det näringsfång de valt skall räcka längre än till följande Juli månads början. I en sådan belägenhet måste all håg för konsten slockna, och det är ett underverk att en ny talang uppträder. De sköna konsterna äro bildningens blomma, och likasom alla blommor behöfva de vård för att trifvas; de fordra sorgfällig vård för att utvecklas till den skönhet de genom odling kunna hinna. Konstnären i Sverige kan icke göra sig stora förhoppningar, hvarken om ryktbarhet eller bergning, ehvad talanger naturen också gifvit honom, ehuru stora hans bemödanden också varit, och den gamla fördomen emot skådespelarens konst röjer sig ännu alltför ofta, äfven hos dem som anse sig mest fördomsfria. Hvad Sveriges egen dramatiska litteratur angår, har den blifvit så godt som bannlyst från den theater hvilken ännu skryter af att vara invigd åt fäderneslandets [ 40 ]sånggudinnor. Dessa, som icke mer hyllas af de klasser bland hvilka de fordom alltid voro välkomne, söka stundom bland mängden ett bifall, som endast der står att vinna, och rätta sin sång derefter.

J. J. Rousseau har anmärkt, att stora städer behöfva skådespel, och detta behof är kanske större nu än det någonsin varit. Att skådespelen verka på sederne, har ännu aldrig någon med verldskännedom sökt att bestrida. De verka långsamt på opinionen, de kunna verka hastigt och äfven våldsamt på känslorna och passionerna, Äfven blott såsom tidsfördrif för de sysslolösa; hvilka alltid finnas till öfverflöd i stora städet, äro de ej utan inflytande, och mer än en gång hafva de genom åtlöjet qväft en dårskap innan den kunnat blifva oroande för samhället, eller ens väcka uppseende.

Det har berättats att förste Direktören, ledsen vid denna befattning, begärt att derifrån befrias. Herr W:s personliga redbarhet och de många vänner han förvärfvat genom sitt älskvärda sätt att vara, hafva hittills utgjort det värn som understödt theatern. Då detta stöd undandrages, hvad skydd har den emot Opinionens ogillande!