[ 2 ]

BRONS GÅTA.

Någonstädes i kassavalven hos Cox & Co:s bank vid Charing Cross finns ett medfaret och skamfilat dokumentskrin med mitt namn, John H. Watson, med. dr, f. d. militärläkare i indiska armén, målat på locket. Det är fullproppat med papper, vilka nästan alla äro redogörelser för olika fall, belysande de underliga problem, dem mr Sherlock Holmes tid efter annan hade att ta del av. Somliga av dem, och ingalunda de minst intressanta, betecknade fullkomligt misslyckade försök och äro i egenskap av dylika knappast värda att berättas, då de ej erbjuda någon slutgiltig förklaring. Ett problem utan lösning kan intressera fackmannen, men kan näppeligen undgå att irritera den tillfällige läsaren. Bland dessa ofullbordade redogörelser är den rörande mr James Phillimore, vilken, efter att ha gått tillbaka in i sitt eget hus för att taga sitt paraply, aldrig mera blev sedd i denna världen. Icke mindre anmärkningsvärd är den angående båten Alicia, som en vårmorgon styrde in i en liten dimsamling, varifrån den aldrig mer kom ut, icke heller hörde man någonsin något vidare om båten eller dess besättning. Ett tredje fall, värt att beaktas, rörde Isadora Persano, den kända journalisten och duellanten, vilken blev funnen spritt galen med en tändsticksask framför sig, innehållande en märkvärdig mask, som sades vara okänd inom vetenskapen. Bortsett från dessa olösta fall finnas där några, vilka äro förknippade med privata familjehemligheter till en sådan grad; att det skulle betyda stor uppståndelse inom många förnämliga kretsar, därest det skulle visa sig möjligt att de skulle komma i tryck. Jag behöver ej säga att det vore otänkbart att på detta sätt förråda ett förtroende samt att dessa redogörelser skola avskiljas och förstöras, när min vän nu fått tid att vända sin uppmärksamhet till denna sak. Det återstår ett avsevärt antal fall av större eller mindre intresse, vilka jag tidigare skulle kunnat publicera, om jag ej fruktat för att allmänheten skulle komma att lida av en övermättnad, som kunde oförmånligt inverka på den mans rykte, som jag vördar framför alla andra. I vissa har jag själv varit invecklad och kan tala i egenskap av åsyna vittne, medan jag i andra antingen icke var närvarande eller spelade en så obetydlig roll, att de endast skulle kunna berättas såsom av en tredje person. Följande berättelse har jag hämtat ur min egen erfarenhet.

Det var en stormig oktobermorgon, och medan jag klädde mig, lade jag märke till hur de få återstående bladen virvlade ned från den ensamma platanen, som pryder gården bakom vårt hus. Jag kom ned till frukosten, beredd på att finna min vän i en deprimerad sinnesstämning, ty i likhet med alla stora konstnärer tog han lätt intryck av omgivningen. I stället fann jag, att han nästan slutat sin måltid, och att han var vid särskilt ljust och glatt lynne med den något mörklagda glättighet, som var typisk för hans ljusare stunder.

— Du har fått ett nytt fall, Holmes? anmärkte jag.

— Förmågan att dra slutsatser är sannerligen smittsam, Watson, genmälde han. Det är den, som har satt dig i stånd att upptäcka min hemlighet. Ja, jag har fått ett nytt fall. Efter en hel månads trivialiteter och stagnation ha hjulen ännu en gång börjat röra på sig.

— Får jag höra det?

— Det är inte mycket att höra, men vi kunna diskutera saken, när du förtärt de två hårdkokta ägg, som vår nya kokerska lyckliggjort oss med. Deras tillstånd torde ej sakna sammanhang med det exemplar av The Family Herald, som jag i går såg på bordet i hallen. Till och med en så obetydlig sak som att koka ett ägg fordrar en uppmärksamhet, som är medveten om tidens flykt och oförenlig med kärlekshistorien i nämnda förträffliga tidskrift.

En kvarts timme senare var bordet avdukat, och vi sutto mitt emot varandra, Han hade dragit upp ett brev ur sin ficka.

— Du har ju hört talas om Neil Gibson, guldkungen? sade han,

— Du menar den amerikanske senatorn?

— Ja, han var en gång i tiden senator för någon stat i västern, men han är mera känd som den störste guldgruvemagnat i världen.

— Jo, jag känner till honom. Han har säkert bott en längre tid i England. Hans namn är mycket bekant.

— Ja, han köpte en ganska stor egendom i Hampshire för en fem år sedan. Du har kanske redan hört talas om hans frus tragiska död?

— Ja visst, nu kommer jag ihåg det. Det var därför jag kom ihåg namnet. Men jag känner verkligen inte till detaljerna.

Holmes visade med en handrörelse på några papper, som lågo på en stol.

— Jag hade ingen aning om att jag skulle få att göra med saken, annars skulle jag ha haft mina utdrag färdiga, sade han. Faktum är, att fallet, hur utomordentligt sensationellt det än är, icke tycktes erbjuda några svårigheter. Den anklagades intressanta personlighet bortskymmer ej bevisens klarhet. Detta var den åsikt man kom till vid den medikolegala besiktningen och som även framgår av polisdomstolens handlingar. Saken är nu hänskjuten till assisdomstolen i Winchester. Jag tror, att det är en föga tacksam uppgift. Jag kan nog upptäcka fakta, Watson, men jag kan inte förändra dem. Om ej några fullkomligt nya och oväntade detaljer komma i dagen, kan jag ej inse, att min klient kan ha något hopp.

— Din klient?

— Å, jag tänkte inte på att jag ej talat om det för dig. Jag har kommit in i din invecklade vana, Watson, att berätta en historia baklänges Det är bäst du läser det här först.

Brevet, som han räckte mig, var skrivet med en djärv, kraftig handstil och lydde som följer:

Claridge's Hotel den 3 oktober.

Käre mr Sherlock Holmes!

Jag kan ej se den bästa kvinna Gud någonsin skapat gå sin död till mötes utan att göra allt som är möjligt för att rädda henne. Jag kan ej förklara saker och ting — jag kan ej ens bjuda till att förklara dem, men jag vet utom varje tvivel, att miss Dunbar är oskyldig. Ni känner fakta — vem gör inte det? Det har varit hela landets samtalsämne. Och aldrig en röst, som höjts till hennes försvar! Det är den förbannade orättvisan i det hela, som gör mig utom mig, Den kvinnan har ett hjärta, som ej skulle tillåta henne att döda en fluga. Nåväl, jag skall komma klockan elva i morgon och höra, om ni kan sända någon ljusstråle in i mörkret, Kanske jag kan ha någon nyckel utan att veta det. I varje fall står allt vad jag vet och allt vad jag har till edert förfogande, om ni blott kan rädda henne. Om ni någonsin i edert liv visat eder förmåga, så inlägg den nu i denna sak, Eder förbundne

J. Neil Gibson.

— Där har du det, sade Sherlock Holmes, i det han knackade askan ur sin frukostpipa och långsamt fyllde den sistnämnda. — Det är den herrn jag väntar. Vad historien beträffar har du väl knappast haft tid att sätta dig in i alla dessa tidningsreferat, varför jag får lov att berätta den för dig i några få ord, om du skall kunna finna något förstående intresse för dess utveckling. Denne man är det förnämsta finansiella inflytande i världen och, enligt vad jag kan sluta mig till, en människa av den mest våldsamma och fruktansvärda karaktär. Han tog sig en hustru, offret för denna tragedi, om vilken jag ej vet något mer än att hon hade sin blomningstid bakom sig, något som var så mycket olyckligare, som en mycket tilldragande guvernant övervakade de båda barnens uppfostran. Det är dessa tre personer saken rör sig om, och handlingen tilldrar sig på ett gammalt herresäte, medelpunkten på historiska engelska ägor. Nu till själva tragedien. Hustrun blev funnen ute på ägorna, nästan en halv mile från huset, sent på kvällen, klädd i sin aftontoalett med en schal över axlarna och ett revolverskott genom hjärnan. Det fanns intet vapen i hennes närhet och inte spår, hänförande sig till mordet, på platsen. Intet vapen i hennes närhet, Watson — märk detta! Förbrytelsen måste ha begåtts sent på aftonen, och kroppen upptäcktes av en skogvaktare, omkring klockan elva, då den undersöktes av polisen och en läkare, innan den fördes upp till huset. Är det här alltför sammandraget, eller kan du uppfatta det riktigt?

— Det är mycket tydligt alltsammans. Men varför är guvernanten misstänkt?

— Jo, för det första finns det en del mycket ögonskenliga bevis. En revolver med en kammare tömd och en kaliber, som motsvarade kulan, som hittades på golvet i hennes garderob. — Hans blick stelnade, och han upprepade i avbrutna ord: — På — golvet — i — hennes — garderob. — Därpå försjönk han i tystnad, och jag såg, att han kommit in på en tankegång, som det vore en dårskap av mig att avbryta. Plötsligt ryckte han till och blev åter livlig:

— Ja, Watson, den hittades alltså. Ganska fällande bevis, eller hur? Det tyckte också polisen. Vidare bar den döda kvinnan en biljett på sig, vari stämdes möte just på detta ställe, och som var undertecknad av guvernanten. Hur kan det hänga ihop? Slutligen är det själva motivet. Senator Gibson är en vinnande personlighet. Om hans hustru dör, vem blir då sannolikt hennes efterträderska om icke den unga dam, som redan efter allt att döma fått mottaga ihärdiga bevis på uppmärksamhet från sin husbonde? Kärlek, förmögenhet, inflytande, alltsammans beroende av ett enda, medelålders liv. Fult, Watson — mycket fult!

— Ja, det är det verkligen, Holmes.

— Inte heller kunde hon förete något alibi. Tvärtom fick hon lov att medge, att hon befunnit sig nära Thorbron — det var där dramat ägde rum — ungefär vid den tiden. Hon kunde ej förneka det, ty en byinvånare, som gått förbi, hade sett henne där.

— Det där verkar ju avgörande.

— Och ändå, Watson — ändå! Denna bro — en enda bred stenbåge med balustrad på bägge sidor — förmedlar trafiken över smalaste delen av en lång, djup, vassfylld vattenyta. Thorsjön kallas den. Vid brons början låg den döda kvinnan. Men här ha vi vår klient, om jag inte misstar mig, åtskilligt före den utsatta tiden.

Billy hade öppnat dörren, men det namn han uttalade var oväntat för oss Mr Marlow Bates var en främling för oss båda. Han var en mager, nervös liten man med skrämda ögon och ett ryckigt, osäkert sätt — en människa, som min yrkesblick konstaterade vara på gränsen till absolut nervös kollaps.

Ni förefaller upprörd, mr Bates, sade Holmes. Var god och sitt ned. Jag är rädd att jag bara kan stå till tjänst en helt kort stund, ty jag är upptagen klockan elva.

— Jag vet att ni är det, flämtade vår gäst med en mening i taget som när man är andfådd. — mr Gibson kommer hit. Jag är anställd hos mr Gibson. Jag sköter hans egendom. Mr Holmes, han är en skurk — en gemen skurk.

— Starka ord, mr Bates.

— Jag måste uttrycka mig kraftigt, mr Holmes, för att jag har så knapp tid på mig. Jag skulle inte för allt i världen vilja, att han funne mig här. Han bör nästan vara här nu. Men jag hade det så ordnat, att jag inte kunde komma tidigare, Först i morse talade hans sekreterare, mr Ferguson, om för mig om hans avtal med er.

— Och ni ör anställd hos honom?

— Jag har sagt upp mig. Om ett par veckor har jag skakat av mig hans förbannade slavok. En hård människa, mr Holmes, hård mot alla omkring honom. Den offentliga välgörenheten är en skärm, som döljer hans privata skurkaktigheter. Men hans hustru var hans förnämsta offer. Han var brutal mot henne — ja, sir, brutal! Hur hennes död tillgick, vet jag ej, men jag är säker på att han gjort hennes liv till ett helvete för henne. Hon var ett barn av de tropiska länderna, brasilianska till börden, som ni utan tvivel känner till?

— Nej, det har jag ej fäst mig vid.

— Tropisk till börden och tropisk till naturen. Ett solens och lidelsernas barn, Hon hade älskat honom så som sådana kvinnor kunna älska, men när hennes egen kroppsliga fägring vissnat — jag har hört sägas, att den en gång i tiden varit utomordentlig — fanns ingenting, som kunde hålla honom kvar. Vi tyckte alla om henne och kände med henne och hatade honom för det sätt, på vilket han behandlade henne. Men han är trovärdig i sättet och listig. Det är allt jag har att säga er. Döm honom inte efter hans ansikte. Det finns mera där bakom. Nu skall jag gå. Nej, nej, håll mig inte kvar! Han bör nästan vara här.

Med en förskräckt blick på klockan bokstavligen sprang vår besynnerlige gäst på dörren och försvann.

— Nånå, nånå, sade Holmes efter. en stunds tystnad. — Mr Gibson tycks ha ett behagligt och tillgivet hushåll. Men varningen var nyttig, och nu ha vi bara att vänta, tills mannen själv infinner sig.

Precis på utsatt klockslag hörde vi tunga steg i trappan, och den ryktbara miljonären visades in i rummet, När jag betraktade honom, förstod jag ej blott hans underlydandes fruktan och motvilja utan tillika de förbannelser, som så många rivaler inom affärslivet hopat över hans huvud. Om jag vore bildhuggare och önskade framställa idealtypen för den framgångsrike affärsmannen med nerver av järn och samvete av läder, skulle jag välja Neil Gibson till min modell. Hans långa, magra, kantiga figur verkade svält och blodtörst. En Abraham Lincoln, ämnad till låga ändamål i stället för höga, ger en viss föreställning om mannen. Hans ansikte föreföll hugget i granit, hårt, kantigt, hänsynslöst, med djupa fåror, ärr efter många kriser. Ett par kalla grå ögon, som slugt blickade fram under yviga ögonbryn, granskade vardera av oss i tur och ordning. Han bugade sig förbindligt, när Holmes nämnde mitt namn, drog därpå med härskarmin fram en stol och satte sig så nära min vän, att hans magra knän nästan vidrörde hans.

— Låt mig genast säga ifrån, mr Holmes, började han, att pengar ej spela någon roll för mig i denna sak. Ni kan bränna upp dem, om det hjälper er att komma sanningen på spåren. Denna kvinna är oskyldig, och denna kvinna måste rentvås, och det är ni, som skall göra det. Säg ert pris!

— Mina honorar gå efter en bestämd taxa, sade Holmes kallt, — Jag ändrar dem icke, utom när jag helt och hållet utelämnar dem.

— Nåväl, om inte dollar gör någon skillnad för er, så tänk på ryktbarheten, Om ni klarar den här saken, så kommer varenda tidning i England och Amerika att höja er till skyarna. Ni blir det allmänna samtalsämnet i två världsdelar.

— Tack, mr Gibson, jag tror inte jag har något behov av att höjas till skyarna. Ni blir kanske förvånad, när jag säger, att jag föredrar att få arbeta anonymt, och att det är själva problemet, som lockar mig. Men vi öda tiden. Låt oss komma till fakta.

— Jag tror de flesta finnas i tidningsreferaten. Jag tror inte jag kan tillägga något som kan vara er till hjälp. Men om det är något ni önskar få tydligare klargjort — ja, då är jag här för att göra det,

— Ja, det är verkligen en sak.

— Vad då?

— Hurdant var verkliga förhållandet mellan er och miss Dunbar?

Guldkungen ryckte häftigt till och reste sig till hälften upp från stolen. Därpå återfick han sitt massiva lugn.

— Jag antar ni är i er fulla rätt — och kanske gör er plikt — när ni gör mig en sådan fråga, mr Holmes?

— Vi komma väl överens om att tro det, sade Holmes,

— Då kan jag försäkra er, att jag mot henne alltid och uteslutande uppträtt som husbonden emot en ung dam, som han aldrig talade med eller ens råkade, utom när hon var i sällskap med hans barn.

Holmes steg upp från sin stol

— Jag har mycket att göra, mr Gibson, sade han, och jag har ej tid och lust till onyttiga samtal, Jag önskar er god morgon.

Även vår gäst hade stigit upp, och hans stora, formlösa gestalt böjde sig över Holmes. En vredgad blixt sköt fram under de buskiga ögonbrynen; och en lätt rodnad färgade de gråa kinderna.

— Vad tusan menar ni med det här, mr Holmes? Avsäger ni er min sak?

— Åtminstone avsäger jag mig er, mr Gibson. Jag trodde mina ord voro tydliga nog.

— Ja, tydliga nog, men vad ligger där bakom? Jag har rätt att fordra ett öppet svar.

— Kanske ni har det, svarade Holmes. Jag vill ge er det. Saken är tillräckligt invecklad från början för att ytterligare försvåras genom falska upplysningar.

— Ni menar att jag ljuger.

— Jag vill inte bestrida det,

Jag rusade upp, ty uttrycket i miljonärens ansikte var hemskt att skåda, och han hade redan höjt sin knotiga, knutna näve. Holmes log lugnt och sträckte ut handen efter sin pipa.

— Bli inte bullersam, mr Gibson. En liten morgonpromenad skulle nog vara er till stor fördel just nu.

Guldkungen behärskade sig med möda — jag måste beundra hans herravälde över sitt lynne.

— Nåja, som ni vill. Jag kan inte förmå er att åtaga er saken mot er vilja. Men jag har krossat starkare karlar än ni, mr Holmes. Ingen har korsat mina planer och inte fått erfara följderna.

— Det har många sagt förut, och ändå står jag här, sade Holmes småleende. Ja, god morgon då mr Gibson. Ni har ännu mycket att lära.

Vår gäst avlägsnade sig upprörd, men Holmes rökte med orubbat lugn och blicken drömmande riktad mot taket.

— Bluff, Watson, bluff, yttrade han efter en stund. — När jag jämför den lidelsefulla, vad som helst utom affärsmässiga tonen i brevet med hans förbehållsamma sätt, förstod jag, att där fanns någon mycket stark känsla hos honom, som var koncentrerad på den anklagade kvinnan mera än på offret.

— Kanske han kommer igen.

— Han kommer alldeles säkert igen. Han måste komma igen, Han kan inte lämna ifrån sig saken så här. Jaha, ringde det inte? Jo, det är hans fotsteg. Well, mr Gibson, jag sade just till dr Watson, att ni nog förhastade er en smula.

Guldkungen hade återvänt i en lugnare sinnesstämning än nyss.

— Jag har tänkt på saken, mr Holmes, och jag känner på mig, att jag gjort orätt i att taga illa upp edra anmärkningar. Ni har rätt att få veta alla fakta, men jag kan försäkra er att förhållandet mellan miss Dunbar och mig i själva verket inte alls har att göra med den här saken.

— Det blir väl min sak att avgöra, eller hur?

— Jo, jag antar det. Men ni måste medge, mr Holmes, att de flesta människor ha någon liten hemlig vrå i sina själar, dit de inte släppa in obehöriga. Och ni rusade tvärt in dit. Men ändamålet ursäktar er, eftersom det gjordes som ett försök att rädda henne. Nåväl; vad är det ni vill veta?

— Sanningen.

Guldkungen teg ett ögonblick liksom för att samla sina tankar. Hans fula, djupt fårade ansikte hade blivit allvarligt och sorgset.

— Jag kan säga er den i mycket få ord, mr Holmes, sade han till sist, Jag träffade min hustru, när jag grävde efter guld i Brasilien, Maria Pinto var dotter till en statstjänsteman i Manaos, och hon var mycket vacker. Jag var ung och het av mig på den tiden, men även nu, när jag är mera kall och kritisk, inser jag, att hennes skönhet var något sällsynt och underbart. Hon var även en djup och rik natur, lidelsefull, helhjärtad, tropisk, obalanserad, mycket olik de amerikanskor jag känt. Nåväl, vi gifte oss. Först när det romantiska gått över — och det dröjde flera år — förstod jag, att vi hade intet — absolut intet — gemensamt. Min kärlek försvann. Om hennes också slocknat, skulle det varit lättare, men göra vad jag ville, kunde jag ej vända hennes håg ifrån mig. Om jag varit hård mot henne, som folk påstått, har det varit emedan jag visste, att det skulle varit bäst för oss båda, om jag kunnat förvandla hennes kärlek till hat, Men intet kunde förändra henne, Hon tillbad mig som för tjugu år sedan.

— Då kom miss Grace Dunbar som guvernant för våra två barn. Ni har kanske sett hennes porträtt i tidningarna — även hon var en mycket vacker kvinna. Nå, jag ville ej ge mig sken av att vara mera moralisk av mig än andra, och jag skall medge, att jag ej kunde bo under samma tak som en sådan kvinna utan att känna en passionerad hängivenhet för henne. Hela mitt liv har jag bara sträckt ut handen efter det jag vill ha, och jag har aldrig åtrått något häftigare än att äga och bli älskad av denna kvinna. Det sade jag henne.

— Å, jaså ni gjorde det?

Holmes kunde se fruktansvärd ut, när han var upprörd.

— Jag sade henne, att jag ville gifta mig med henne, om jag kunnat, men att det ej stod i min makt. Jag sade henne, att pengar ingenting betydde, och att allt jag kunde göra för hennes lycka och välfärd skulle ha blivit gjort.

— Det var ju synnerligen generöst, sa de Holmes föraktfullt.

Till min förvåning behöll guldkungen sin sinnesjämvikt.

— Men hon ville ej veta av detta, hon ville bort från huset på fläcken.

— Varför lämnade hon er ej?

— För det första, därför att andra människor voro beroende av henne, När jag lovat att aldrig besvära henne mer, samtyckte hon till att stanna. Men hon hade ett annat skäl. Hon visste om det inflytande hon hade över mig, och hon önskade använda det till det bästa.

— Hur då?

— Hon visste en del om mina affärer. De äro vidlyftiga, mr Holmes — mer än någon tror, Jag kan skapa och krossa — och vanligen blir det krossa. Icke bara enskilda människor, men samhällen, städer, till och med nationer, Affärslivet är en hård lek, och de svagare gå kaputt, Jag klagade aldrig själv och brydde mig ej om andras klagan. Men hon såg saken annorlunda, såg bortom dollarn, förmodar jag, och såg något av större varaktighet. Hon märkte att jag lyssnade till henne och trodde, att hon tjänade världen genom att öva inflytande på mina handlingar. Så stannade hen — och så hände detta.

— Kan vi ge någon förklaring?

Guldkungen teg ett ögonblick.

— Det ser mycket illa ut för henne, det kan jag ej neka till. En förklaring föll mig genast in; jag kan ge er den, vad värde den än kan ha. Utan tvivel var min hustru bittert svartsjuk. Fast hon ej hade någon orsak därtill, förstod hon, att denna engelska flicka på mig utövade ett inflytande, som hon själv aldrig haft. Att det var ett gott inflytande, gjorde ingenting till saken. Hon var ursinnig av hat, Hon kan ha planerat att mörda miss Dunbar — eller låt oss säga, att hota henne med en bössa och sålunda skrämma henne till att lämna oss. Så kan det ha blivit en brottning, skottet kan ha brunnit av och hon blivit skjuten, som höll bössan.

— Det är det enda möjliga alternativet utom uppsåtligt mord, sade Holmes.

— Men hon förnekar det på det bestämdaste.

— Nåja, men det är ju inte avgörande.

Holmes såg på sin klocka.

— Jag tror vi kunna hinna till Winchester med kvällståget. När jag träffat den unga damen, är det möjligt att jag kan vara er till mera nytta, om jag än ej kan lova er, att mina slutsatser bli sådana, som ni önskar.

Vi hunno emellertid ej med kvällståget till Winchester, utan begåvo oss i stället ned till Thor Place, mr Neil Gibsoms egendom i Hampshire, Han var ej själv med oss, men vi uppsökte poliskonstapel Coventry på platsen, som först undersökt fallet. Han var en lång, mager man med ett hemlighetsfullt sätt att vara, som gav det intrycket, att han visste åtskilligt mycket mer än han vågade säga. Även hade han en vana att plötsligt sänka rösten till viskning, som om det gällde något meddelande av osedvanlig vikt, ehuru hans upplysningar voro alldagliga nog. För övrigt visade han sig vara en hygglig, rättfram karl, som icke förnekade, att saken var för svår för honom, och att han var tacksam för all hjälp.

— Vi ska gå direkt till stället, mr Holmes, och under tiden ville jag göra er fråga, som jag inte törs andas till en levande själ utom er. Han såg sig omkring som om han knappast tordes uttala orden, — Tror ni inte det här kan ha att göra med mr Gibson själv?

— Jag har tänkt på den saken.

— Ni har inte sett miss Dunbar ännu. Hon är en förtjusande kvinna på alla sätt. Han kan mycket väl ha önskat sin fru ur vägen. Och de där amerikanarna äro raskare med revolver än folk här hos [ 3 ]oss. Det var hans revolver, skall ni veta.

— Blev det klart bevisat?

— Ja då. Det var den ena av ett par revolvrar han hade.

— Den ena? Var finns den andra?

— Ja, han har en massa eldvapen av olika slag. Vi togo aldrig särskilt märke på just den där revolvern — men fodralet var för två. De ligga alla där uppe i huset, om ni vill se på dem,

— Ja, längre fram, kanske. Nu tror jag vi gå dit ned tillsammans och se på skådeplatsen för dramat.

Samtalet hade ägt rum i konstapelns lilla stuga. En tio minuters promenad över en vindomsusad hed, skimrande i guld och bronstoner med sina vissnande ormbunkar, förde oss ned till en sidogrind, som ledde in på Thor Place. Från en gångstig, som förde genom fasadinhägnaden, sågo vi det halvt i Tudor-, halvt i Georgsstil uppförda huset på toppen av en kulle. Bredvid oss låg ett långsträckt, vassuppfyllt vattendrag, över vilket stora landsvägen ledde på en stenbro. Vår vägvisare stannade vid ändan av bron och pekade på marken.

— Här låg mrs Gibsons lik. Jag utmärkte stället med en sten.

— Ni var ju här, innan liket flyttades?

— Ja, jag blev genast efterskickad.

— Av vem?

— Av mr Gibson själv. Genast det slagits alarm och han kommit nedrusande från huset, gav han order att ingenting fick röras förrän polisen varit där.

— Förståndigt! Jag läste i tidningen, att skottet måste ha avfyrats på mycket nära håll.

— Ja, mycket nära.

— Intill högra tinningen?

— Alldeles bakom den.

— Hur låg kroppen?

— På rygg. Intet spår av brottning. Inga märken. Intet vapen. Miss Dunbars biljett höll hon kramad i vänstra handen.

— Kramad, säger ni?

— Ja, vi kunde knappast få upp fingrarna.

— Det är betydelsefullt. Det utesluter möjligheten, att någon skulle placerat biljetten där efter hennes död för att åstadkomma ett falskt spår. Biljetten var ju helt kort: ”Jag kommer till Thor-bron; klockan nio. — G. Dunbar”. Var det inte så?

— Jo.

— Medgav miss Dunbar, att hon skrivit den?

— Ja.

— Hur förklarar hon det?

— Hennes försvar uppsköts till assisdomstolen. Hon ville ingenting säga.

— Förutsatt att biljetten var äkta, måste den ha blivit mottagen något tidigare — låt oss säga en eller två timmar förut. Varför höll hon den då kvar i sin hand? Varför bar hon den så omsorgsfullt?

Han satte sig på brons stenräcke, och jag kunde se hans livliga grå ögon kasta spanande blickar i alla riktningar, Plötsligt rusade han upp och sprang tvärs över bron till motsatta balustraden, ryckte upp förstoringsglaset ur fickan och började undersöka räckverket.

— Det var konstigt, sade han.

— Ja, vi sågo det där märket på kanten. Jag förmodar det är någon förbigående som har gjort det.

Stenverket var grått, men på detta enda ställe fanns en vit fläck, icke större än ett sexpencemynt. När man noga granskade det, kunde man se, att det framkallats av ett duktigt slag.

— Det behövdes ganska mycken kraft för att göra det, sade Holmes tankfullt. Han slog flera gånger med sin käpp mot stenkanten, utan att det efterlämnade något märke. — Ja, det var en hård stöt. Och på ett underligt ställe med. Det kom inte uppifrån, utan underifrån, ty som ni ser, är det på den undre kanten.

— Men det är minst femton fot ifrån stället, där liket låg.

— Ja, det är femton fot från liket. Det kanske ingenting har med saken att göra, men det är värt att lägga märke till. Jag tror inte vi ha något mer att inhämta här. Inga fotspår, säger ni?

— Marken var hård som järn. Det syntes inga spår alls.

— Då kunna vi gå. Vi gå först upp till huset och titta på de där vapnen. Sedan fara vi till Winchester, ty jag skulle vilja råka miss Dunbar, innan vi fortsätta.

Mr Gibson hade ej återvänt ifrån staden, men vi sågo i huset den nervöse mr Bates, som med dyster vällust för oss demonstrerade den skräckinjagande samling eldvapen av olika slag och storlekar, som hans husbonde samlat under sitt äventyrliga liv.

— Mr Gibson har sina fiender, som man kan vänta sig, när man känner till hans personlighet, yttrade han. Han sover med en laddad revolver bredvid sig. Jag är säker på att den stackars frun ofta varit skräckslagen.

— Har ni någonsin sett honom begå något övervåld mot henne?

— Nej, det kan jag inte påstå. Men jag har hört ord, som voro nästan lika svåra, även i tjänarnas närvaro.

— Vår miljonär tycks inte precis vara ett klart skinande ljus i sitt privatliv, anmärkte Holmes, när vi voro på väg till stationen. Ja, Watson, vi ha kommit en hel mängd fakta på spåren, och somliga av dem nya, och ändå är jag ett stycke ifrån lösningen. Trots den mycket tydliga ovilja som mr Bates hyser mot sin husbonde, kan jag av hans ord förstå, att han otvivelaktigt befann sig i sitt bibliotek, när budskapet kom. Middagen slutade halv nio, och till dess var allt i sin ordning. Det är sant, att det inte slogs alarm förrän rätt sent på kvällen, men dramat utspelades sannolikt vid den tid, som omnämndes i biljetten. Det finns intet bevis för att mr Gibson var ute efter sin hemkomst från staden. Å andra sidan medger miss Dunbar, efter vad jag kan förstå, att hon avtalat ett möte med mrs Gibson vid bron. Därutöver ville hon ingenting säga. Vi ha åtskilliga mycket viktiga frågor att ställa till denna unga dam, och jag blir inte lugn till sinnes förrän jag fått träffa henne. Jag måste medge, att det skulle se mycket mörkt ut för henne, om det inte vore för en sak.

— Och vad är det, Holmes?

— Att revolvern hittades i hennes garderob.

— Bevara mig väl, Holmes! utbrast jag. Det förefaller mig vara den mest fällande omständigheten av dem allesammans.

— Inte alls, Watson. Redan vid min första ytliga genomläsning slog detta mig som något mycket besynnerligt, och nu är detta mitt enda hopp. Vi måste söka efter sammanhang. Och när detta saknas, måste vi misstänka bedrägeri.

— Jag förstår dig inte.

— Nåväl, Watson, låt oss för ett ögonblick tänka oss dig i denna kvinnas ställe, som med kallt uppsåt tänker göra sig kvitt en rival. Du har gjort upp planen. En biljett har blivit skriven. Offret har kommit. Du har ditt vapen. Förbrytelsen. är utförd, fackmannamässigt och fulländat. Vill du nu säga mig, att du, efter att ha utfört ett så väl överlagt brott, skulle förstöra ditt rykte som brottsling genom att glömma att slänga vapnet i vassen där intill, som för alltid skulle dölja det, utan du skulle prompt bära hem det med all omsorg och placera det i din garderob, den allra första plats, som skulle bli undersökt?

— Ja, men i ögonblickets upphetsning — —

— Nej, nej, Watson, jag går inte in på att detta vore möjligt. När en förbrytelse är kallblodigt planlagd, då äro också medlen att dölja den kallblodigt planlagda.

— Men det är mycket som måste förklaras.

— Ja, vi skola gripa oss an med att förklara det. När väl ens synpunkt blivit förändrad, kan just den omständighet, som förefallit fällande, bli en nyckel till sanningen. Miss Dunbar förnekar till exempel all kännedom om den här revolvern. Enligt vår nya teori talar hon sanning. Alltså lades den i hennes garderob. Vem lade den där? Någon, som ville att misstanken skulle falla på henne. Var ej den personen den verklige brottslingen? Du ser, hur vi på det[ 4 ]ta sätt omedelbart komma in på en mycket fruktbärande bevisföring.

I sällskap med mr Joyce Cummings, den lovande unge advokaten, som fått sig försvaret anförtrott, fingo vi nästa morgon tillåtelse att träffa den unga damen i hennes cell. Efter allt vad jag hört om henne, hade jag väntat mig att få se en vacker kvinna, men jag kan aldrig glömma det intryck miss Dunbar gjorde på mig. Det var ej underligt att till och med den kraftfulle penningfursten i henne funnit en som var starkare än han själv. Man kände tillika, när man betraktade det kraftiga och dock känsliga ansiktet, att även om hon vore i stånd till någon våldsam gärning, ägde hon dock en karaktärens nobless, som alltid skulle göra hennes inflytande till ett gott sådant. Hon var mörklagd, med vacker figur och värdig hållning, men i hennes mörka ögon syntes ett hjälplöst, bönfallande uttryck som hos ett jagat djur, som känner nätet dragas till omkring sin kropp. När hon förstod, att min ryktbare vän möjligen skulle kunna hjälpa henne, färgades hennes bleka kinder av en svag rodnad, och en stråle av hopp började glimma i hennes blick, när hon långsamt vände ögonen mot oss.

— Kanhända mr Gibson berättat er något av det som tilldrog sig mellan oss? frågade hon med låg, upprörd stämma.

— Ja, svarade Holmes, ni behöver ej pina er med att gå in på denna del av historien. Men varför framlades inte hela situationen vid polisdomstolen?

— Jag tyckte det var otroligt, att man skulle fortsätta att rikta denna anklagelse mot mig. Jag trodde, att alltsammans skulle redas ut, om vi väntade.

— Min bästa fröken, yttrade Holmes allvarligt, jag ber er inte hysa några illusioner av den sorten. Mr Cummings kan upplysa er om att vi för närvarande ha allt emot oss, och att vi få lov att göra allt som i vår makt står för att klara oss. Ni måste ge mig all hjälp ni kan för att få sanningen i dagen.

— Jag skall inte dölja någonting.

— Tala då om för oss det verkliga förhållandet mellan er och mr Gibsons hustru.

— Hon hatade mig, mr Holmes. Hon hatade mig med sin tropiska naturs hela styrka. Hon var en kvinna som aldrig gjorda något till hälften, och graden av hennes kärlek till sin man var graden av hennes hat till mig. Det är möjligt, att hon missuppfattade förhållandet mellan oss. Jag vill ej göra henne orätt, men hon älskade så intensivt i fysisk mening, att hon knappast kunde fatta det andliga bandet mellan hennes man och mig eller föreställa sig att det blott var min önskan att inrikta hans inflytande på goda ändamål, som höll mig kvar under hans tak.

— Nu, miss Dunbar, sade Holmes, ber jag er noggrant tala om allt som tilldrog sig den där kvällen.

— Jag fick en biljett från mrs Gibson samma förmiddag. Den låg på bordet i skolrummet, och hon bönföll mig däri att då råka mig efter middagen, sade, att hon hade något viktigt att meddela mig, och bad mig att lämna ett svar på solvisaren i trädgården, då hon ej önskade att någon skulle veta om vår överenskommelse. Jag kunde ej finna något skäl för dylik hemlighetsfullhet, men jag gjorde som hon bad och gick in på saken. Hon bad mig förstöra biljetten, och jag brände upp den i spiseln i skolrummet. Hon var mycket rädd för sin man, som brukade behandla henne med en brutalitet, för vilken jag ofta förebrådde honom, och jag kunde blott föreställa mig, att hon handlade på detta sätt, emedan hon ej ville, att han skulle få veta om vårt sammanträffande.

— Och ändå sparade hon mycket omsorgsfullt er biljett?

— Ja. Jag blev förvånad över att höra att hon hade den i handen, när hon dog.

— Nå, vad hände sedan?

— Jag gick dit ned, som jag lovat. När jag kom fram till bron, stod hon där och väntade på mig. Ända till den stunden hade jag aldrig insett, hur denna stackars varelse hatade mig. Hon var som galen — jag tror faktiskt, att hon var galen. Hur skulle hon eljest kunnat likgiltigt umgås med mig varenda dag och ändå hysa detta rasande hat mot mig i sitt hjärta? Hon öste ut hela sin vilda vrede i förfärliga ord. Det var hemskt att se henne. Jag höll händerna för öronen och rusade bort, hon stod alltjämt kvar och skrek ut sina förbannelser över mig.

— Var hittades hon efteråt?

— Några få meter från stället.

— Och ändå, om man utgår ifrån att hon träffades av döden strax efter det ni lämnat henne, hörde ni intet skott?

— Nej, jag hörde ingenting. Men jag var faktiskt så upprörd över detta förfärliga utbrott, att jag bara rusade tillbaka till mitt rum och jag var ur stånd att lägga märke till något som inträffade.

— Ni säger, att ni återvände till ert rum? Lämnade ni det någon mer gång före följande morgon?

— Ja, när budet kom om att den stackars kvinnan var död, sprang jag ut med de andra.

— Träffade ni mr Gibson?

— Ja, han hade just kommit tillbaka från bron, när jag råkade honom.

— Nu komma vi till den viktigaste punkten. Revolvern, som hittades i er garderob. Har ni någonsin sett den förut?

— Aldrig, det svär jag.

— När hittades den?

— Nästa morgon, när polisen gjorde sin undersökning.

— Bland era kläder?

— Ja, på golvet under mina klänningar.

— Ni vet inte hur länge den varit där?

— Den fanns där inte föregående morgon.

— Hur vet ni det?

— För att jag städade i garderoben.

— Det avgör saken. Alltså kom någon in i ert rum och lade revolvern där i avsikt att kasta skugga på er.

— Det måste varit så.

— Och när?

— Det kunde bara varit under måltiderna eller vid den tid då jag var i skolrummet med barnen.

— Som ni var, då ni fick biljetten?

— Ja, ända från den stunden och hela förmiddagen.

— Där syntes ett märke efter någon kraftig åverkan på broräcket, mitt emot liket. Kan ni möjligen förklara det?

— Det var väl en ren tillfällighet.

— Eget, miss Dunbar, mycket eget. Varför skulle det uppenbara sig just vid tiden för dramat och varför just på detta ställe?

— Men vad skulle kunnat förorsaka det? Det måste fordrats ganska stark kraft därtill.

Holmes svarade ej. Hans bleka, magra ansikte hade plötsligt fått detta spända, fjärrskådande uttryck, som jag lärt mig sätta i samband med överlägsna utslag av hans snille. Så i ögonen fallande var hans hjärnas arbete, att ingen av oss vågade tala. Plötsligt sprang han upp från stolen, skälvande av nervös energi och våldsam verksamhetsdrift.

— Kom, Watson, kom! utropade han.

— Vad är det, mr Holmes?

— Bry er inte om det, kära fröken. Ni får höra av mig, mr Cummings. Med hjälp av rättvisans gud skall jag ge er en förklaring, som skall eka genom England. Ni får vidare underrättelser i morgon, miss Dunbar, och under tiden kan ni lita på min försäkran att molnen skingra sig, och att jag hoppas, att sanningens ljus skall bryta fram.

Det var ingen lång resa mellan Winchester och Thor Place, men den föreföll mig i min otålighet lång och för Holmes var den tydligen ändlös; han kunde ej sitta stilla utan vandrade nervöst och rastlöst fram och tillbaka i järnvägsvagnen eller satt och trummade med sina långa känsliga fingrar på kuddarna bredvid sig.

När vi närmade oss målet, satte han sig emellertid mitt emot mig — vi hade en förstaklassvagn för oss själva — lade händerna på mina knän och blickade in i mina ögon med det skälmaktiga uttryck, som var karaktäristiskt för hans mera pojkaktiga sinnesstämningar.

— Watson, yttrade han, det svävar för mig, att du brukar vara beväpnad på dessa våra små utflykter.

Det var en god sak för honom, att jag brukade vara det, ty han frågade föga efter sin egen säkerhet, när hans sinne upptogs av något problem, och mer än en gång hade min revolver varit en god vän i nödens stund. Jag påminde honom härom, i det jag från min ficka drog ut en kort, lätthanterlig och mycket praktisk liten revolver. Han undersökte den noggrant, sedan han först tagit ut patronerna,

— Den är ganska tung, sade han.

— Ja, det är en solid sak.

Han satt och funderade ett ögonblick.

— Vet du vad, Watson, sade han, jag tror att din revolver kommer att stå i ganska intimt samband med den gåta vi hålla på att undersöka.

— Käre Holmes, du måtte skämta.

— Nej, Watson, jag menar allvar. Vi ha ett prov framför oss: Om det lyckas, så är saken klar. Och provet kommer att bero av det här lilla vapnets uppförande. Vi ta ut en av patronerna. Så lägga vi in de andra fem och lägga på säkerhetslåset, Så där ja! Det ökar tyngden.

Jag anade ej, vad han hade i sinnet, och han upplyste mig ej heller därom utan satt försjunken i tankar, tills vi stannade vid den lilla stationen. Inom tio minuter voro vi hos vår vän, poliskonstapeln.

— Ett spår, mr Holmes? Vilket då?

— Alltsammans beror på hur min vän dr Watsons revolver uppför sig, sade min vän. Här ha vi den. Kan konstapeln ge oss ett tio meter långt snöre?

I byns handelsbod fingo vi en rulle bastant segelgarn.

— Det här är allt vi behöva, skulle jag tro, sade Holmes. Och nu ge vi oss ut på vad jag hoppas blir den sista delen av vår resa.

Solen höll på att sjunka och förvandlade den böljande Hampshireheden till ett underbart panorama. Konstapeln traskade bredvid oss med många kritiska och otrogna ögonkast, vilka utvisade hans djupa tvivel på min följeslagares sunda förnuft. När vi närmade oss skådeplatsen för den begångna förbrytelsen, kunde jag se, att min vän under allt sitt vanliga lugn i grund och botten var avsevärt upprörd.

— Ja, yttrade han som svar på en anmärkning av mig, du har sett mig misslyckas tidigare, Watson. Jag har min instinkt i dylika saker, och ändå har den någon gång narrat mig. Det föreföll mig som en visshet, när det först flög för mig i cellen i Winchester, men man kan ju alltid föreställa sig andra förklaringar, som skulle kunna påvisa, att spåret vore falskt. Och ändå — Watson, vi kunna ej göra mera än försöka.

Medan han gick framåt, hade han säkert bundit fast ena ändan av snöret vid revolvern. Framkommen till bron utmärkte han med stor noggrannhet under ledning av konstapeln den exakta platsen för likets läge. Därpå letade han bland buskar och ormbunkar fram en avsevärt stor sten. Denna fäste han vid andra ändan av segelgarnet samt hängde den över broräcket, så att den dinglade fritt i luften ovanför vattenytan, Han ställde sig därpå på den ödesdigra platsen ett stycke ifrån brons slut med min revolver i handen; snöret spändes stramt mellan vapnet och den tunga stenen på andra sidan balustraden.

— Nu! ropade han.

I samma ögonblick höjde han revolvern till sitt huvud och släppte i detsamma taget. Omedelbart rycktes den bort av stenens tyngd, slog med en skarp smäll emot stenverket och försvann på andra sidan ned i vattnet. Knappast var den försvunnen, förrän Holmes låg på knä bredvid broräcket, och ett glatt utrop gav vid handen, att han funnit vad han sökte.

— Har man någonsin sett ett klarare bevis? ropade han. Titta, Watson, din revolver har löst gåtan.

Medan han talade, visade han på ett andra märke i stenkanten av samma storlek och skapnad som det första.

— Vi stanna på värdshuset över natten, fortfor han, i det han reste sig upp och vände sig mot den förbluffade konstapeln. Med hjälp av en båtshake får ni lätt upp min väns revolver. Bredvid den kommer ni vidare att hitta den revolver, det snöre och den tyngd, med vilken den brottsliga kvinnan försökte dölja sitt eget brott och kasta misstanken för mord på ett oskyldigt offer. Låt mr Gibson få veta, att jag önskar träffa honom i morgon, då vi skola vidtaga mått och steg för miss Dunbars frikännande.

Sent på aftonen, då vi sutto vid våra pipor tillsammans på värdshuset, gav Holmes mig en kort överblick över vad som tilldragit sig.

— Jag är rädd, Watson, yttrade han, att du icke ökar den ryktbarhet jag kan ha tillvunnit mig genom att inrycka Brons gåta bland dina skildringar. Jag har varit slö och brustit i den blandning av fantasi och verklighetssinne, som i själva verket utgör grundvalen i min konst. Jag får bekänna, att märket i balustraden var tillräckligt för att påvisa den rätta lösningen, och att jag klandrar mig själv, för att jag ej hittade den tidigare.

— Jag måste dock medge, att denna olyckliga kvinnas hjärna arbetade på ett djupt och subtilt sätt, så att det ej var en så lätt sak att avslöja hennes komplott. Jag tror aldrig, att vi under våra äventyr stött på ett egendomligare exempel på vad hysterisk kärlek kan åstadkomma. Vare sig miss Dunbar var hennes rival i fysiskt eller blott och bart andligt avseende, tycks det ha varit lika oförlåtligt i hennes ögon. Utan tvivel anklagade hon denna oskyldiga kvinna för det hårda behandlingssätt och de ovänliga ord, varmed hennes make försökte avvända hennes alltför demonstrativa tillgivenhet. Hennes första beslut var att taga sitt eget liv. Hennes andra var att göra detta på ett sådant sätt, att hennes offer skulle indragas i något som var ännu värre än en plötslig död.

— Vi kunna nu följa hennes olika steg alldeles klart, och de tyda på en ovanlig skarpsinnighet. Hon skaffade sig mycket skickligt en biljett från miss Dunbar, som skulle göra det troligt, att denna valt stället för förbrytelsens utförande. I sin iver att den skulle bli upptäckt överdrev hon saken en smula genom att in i det sista hålla biljetten i sin hand. Redan detta borde ha väckt mina misstankar tidigare än fallet var.

— Därpå tog hon en av sin mans revolvrar — som du såg, fanns det en hel arsenal i huset — och behöll den för egen räkning. En likadan dolde hon samma förmiddag i miss Dunbars garderob, sedan hon tagit ut en patron. Därefter gick hon ned till bron, där hon hittat på detta utomordentligt sinnrika sätt att bli av med sitt vapen. När miss Dunbar infann sig, använde hon sina sista andetag till att utösa sitt hat, och när hon sedan var utom hörhåll, utförde hon sitt förfärliga uppsåt. Varje länk finns nu på sin plats, och kedjan är fullständig. Tidningarna fråga kanhända, varför inte vattendraget undersöktes i första hand, men det är en lätt sak att vara klok efteråt, och i vilket fall som helst är det ingen lätt sak att dragga i en vassuppfylld sjö, om man inte är fullt på det klara med vad det är man letar efter, och var man söker det. Nåväl, Watson, vi ha bistått en ovanlig kvinna och även en fruktansvärd man. Om de i framtiden förena sina öden, vilket ej förefaller otroligt, kommer måhända finansvärlden att upptäcka, att mr Neil Gibson lärt sig något i den Sorgernas skolsal, där vi inhämta våra jordeläxor.