Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Svar till Rutström
SUPPLEMENT.
PROSAISKA STYCKEN.
Svar på Herr Doktor Rutströms
Inträdes-Tal i Kongl. Vitterhets-, Historie- och
AntiqvitetsAkademien.
Min Herre!
Det val Akademien gjort af Eder till sin ledamot, har hon grundat på den allmänna rösten om Edra förtjenster: en röst, min Herre, hvars enhällighet hon ej funnit störd af mera än en enda motsägare: Eder egen blygsamhet.
Men denna domares stränghet, hos de flesta vanligen så lätt att mildra, är det ej hos Er. Om Edert värde, min Herre, såsom författare och lärd, kunde någonsin allvarsamt påfordra ett försvar, vore det i sanning endast mot Edra egna omdömen; och jag yppar blott hvad jag med visshet vet, då jag vågar säga, att likaså mycket som andra vanligen göra för att tillvinna sig den allmänna uppmärksamheten med dess smickrande följder, har man ej sällan sett Er göra för att undvika och afleda dem.
Ett ofelbart sätt till Eder vederläggning skall likväl alltid blifva, att låta Er sjelf göra den, genom arbeten och afhandlingar i vitterheten eller lärdomen, sådana som den vi nu afhört, och tillika med dess aktningsvärda författare i dag emottaga. Det har varit på sådant sätt, min Herre, som Ni från en längd af år tillbaka, under beständig omsorg att ej synas, beständigt fortfarit att röja, nu den i Svenska Sången till hög rang uppstigna skalden; nu den mogne och skarpt seende granskaren; nu åter den i språken, häfderna, lärdomen bevandrade kännarn. Jag nämner ej de vettenskapliga yrken, hvaråt Ni såsom kall och pligt offrar Ert bemödande.
Icke annorlunda, min Herre, har äfven i dag tilldragit sig; och det är med tillfredsställelse som Kongl. Akademien sett Er föranlåten, att genom Eder upplästa afhandling sjelf bekräfta de omdömen om Edra förtjenster, som Ni på allt annat sätt säkert skulle funnits ovillig att erkänna. Ni har visat, min Herre, huru språken bildas till fullkomlighet, och huru de ifrån höjden deraf åter nedfalla till vanställning och barbari. Om Ni dervid i synnerhet haft till föremål de berömda klassiska språk, hvarifrån Europas nuvarande odling till så stor del härleder sig, kunna likväl från Edra påminnelser nyttiga lärdomar hämtas, äfven för de språk, som sedan dessa tider uppkommit, och för vårt eget deribland. Utan att kanhända hafva uppnått hvad egentligen kunde böra kallas dess gyllene ålder, skulle jag mycket bedragas af min urskillning, om det ej nyligen varit åtminstone på rätta vägen dertill. Men sådant svenska språket nu för tiden visar sig i hvad man hör kallas vår nyaste vitterhet, hvem igenkänner väl deri det språk, som skrifvits af Kellgren, Lehnberg och Gyllenborg? Skulle man ej säga, att detta språk skyndat till sin förskämning, redan långt före mognadens tid, och att det afvikit till nästan alla ett språks felaktigheter, innan det ännu hunnit äga, intill fullkomlighet, någon af dess äkta klassiska förtjenster? Anklagom icke derföre endast missbruket af dessa magra bestämnings-ord, af hvilkas uppfinning pedanten prisar sig, men som talangen umbär och ersätter med ett målande drag. Lemnom någon uppmärksamhet äfven åt dessa olämpliga försvenskningar af ord, som blifvit genom ett allmänt behof alla språks egendom, och ej utan fara för osmak och missförstånd låta förvandla sig i andra hemgjorda; fästom den på en mängd släpande, mångstafviga ordfogningar, utan klarhet för tanken eller välljud för örat, hvarigenom språket icke riktas, men till sitt förderf belastas och vanprydes. Fästom den i synnerhet på hela denna nyare språkförbistring af särskilt slag, som sedan några år tillbaka begynt att hos oss utropas för äkta skaldekonst; på dessa barbariska tillskapelser af uttryck och ordställningar, alstrade af nyhets-yran i skrifrummens ensamhet, och oförståndliga för hela den verkliga samhällsverlden: ordskapelser, dem ögat hopstafvar med förundran, och hvaråt ingen tunga skall någonsin skänka uttalets ära och gångbarheten. I sanning, min Herre, om Tullius och Maro, efter några seklers förlopp, skulle funnit skäl att beklaga sig öfver det romerska språkets märkbara försämring, hvad skola då vi säga, som, ännu lefvande, redan icke mer igenkänna i en mängd utkomna skrifter, hvarken det språk som i vårt land talas, eller det som vi läsa i våra bästa författares arbeten? Måtte deras efterdömen snart återtaga sitt rättvisa välde, och vårt språk derigenom föras tillbaka på den väg till sann odling, hvarifrån det begynt att så långt afvika! Se der, hvartill få lärda kunna i det mått bidraga, som Ni, min Herre, och hvartill Kongl. Akademien med nit uppmuntrar Eder. Men denna smakens och språkets fördel är ej den enda hon lofvar sig af Edra vidsträckta insigter, och deras förening med hennes egna bemödanden. I allt hvad som tillhör hennes yrken väntar hon sig af Eder ett likaså beredvilligt, som förvisso redbart biträde. Och då jag, å hennes vägnar, har den äran att tolka den fägnad, hvarmed hon emottager en ledamot af så utmärkt förtjenst, torde en redan tjuguårig vänskap och högaktning böra vara Er en borgen, min Herre, äfven för det enskilta lifliga deltagande, hvarmed detta kall af mig uppfylles.