Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Virginia/Anmärkningar

←  Femte akten
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Första Bandet
av Carl Gustaf af Leopold
Metromanien, eller Vers-Vurmen  →


[ 231 ]

Anmärkningar vid Tragedien Virginia[1]

Den tragedi som här lemnas Allmänheten, är till slaget vida åtskild från den föregående, af samma författare. Den har ej någon ståt för ögat, som bländar inbillningen och upphöjer den; ej fördelarne af kontrasten mellan skiljaktigt folkslag; ej glansen af stora, genom historien lysande namn; ändteligen ej heller det slags storhet af intresse, som alltid åtföljer hela nationers öden, så snart händelsen är dermed på ett nödvändigt sätt sammanbunden.

Händelsen är, i närvarande tragedi, mer enskilt. Det är en dotters olycka, en fars förtviflan, sammanbundna med Roms allmänna tillstånd genom intet annat än den personens plats i staten, som förorsakar dem. Den politiska hvälfning som slutar skådespelet, är blott en tillfällig följd af detta sorgliga äfventyr. Den kunde uteblifva, och sysselsätter, intill dess den inträffar, föga uppmärksamheten. Nästan hela intresset grundar sig således på personernas enskilta förhållande till hvarandra, och de sinnesrörelser som deraf födas. Ibland dessa personer äro flere af lägre borgerligt stånd. Äfven stylen och tonen i verserna hafva måst derigenom, till någon del, förlora anspråket på den upphöjning, den prakt af uttryck, som sakens och personernas storhet endast kan gifva deråt, och som från theatern alltid så lifligt verkar på åhörarna. Jag vågar likväl icke anse detta såsom en oundviklig följd af ämnets beskaffenhet. En annan plan hade tilläfventyrs kunnat gifva, på allt sätt, mera storhet åt både händelse och versifikation. Jag talar om mitt arbete, efter den form det tagit under min hand.

Svenska theatern äger redan tillförne en Tragedi Virginia, författad af en Skald, som tillika med ett af de första rummen i svenska vitterheten, förenar äfven, genom vettenskapliga arbeten, äran af utländsk namnkunnighet. Efter det förtjenta bifall hvarmed denna äldre Tragedi blifvit emottagen af Allmänheten, kunde valet af samma ämne synas, hos en sednare författare, en på en gång vådelig och [ 232 ]oblygsam täflan. Hade en sådan täflan verkeligen utgjort mitt syftemål, skulle min egenkärlek visserligen ej hafva förblindat mig för faran deraf. Men jag har ej trott att mitt företag kunde komma under detta namn. Då ett och samma ämne för skådeplatsen, ger, efter planens olika beskaffenhet, anledning till helt skiljaktiga situationer och sinnesrörelser, få ofta två sådana theater-stycken ingen annan gemenskap med hvarandra, än blotta namnens; och den sednare författarens blir derigenom mindre att anse som en täfling med den förra, ett försök att göra bättre, än som ett särskilt arbete, af helt olika beskaffenhet. Situationerna, sinnesrörelserna, dessa utgöra det väsendtliga af hvart och ett tragiskt ämne. Den som helt och hållit ombyter dessa, har ej mera samma ämne med den förra, fast han också behåller namnen och den historiska anledningen.

Jag skall ej nyttja det tilfälle jag här ägde, att hembära till den äldre Virginias författare, ett loford, visserligen förtjent genom flera rörande scener, en mängd vackra verser, och hvad som är af allt kanhända mest att skatta, ett i allmänhet rent, otvungit och harmoniskt språk. Utom det att mitt omdöme häröfver kunde synas mindre behörigt, i ett ögonblick då jag sjelf skall dömmas, skulle tilläfventyrs påminnelsen om denna Tragedis förtjänster medföra hos läsaren en mindre förmånlig verkan för min egen. Men jag bör ej underlåta att erkänna en skuld. Den lyckliga versen i femte Akten, 7 Scenen,

Jag skulle välja förr en slaf, än en tyrann,

tillhör ej mig. Jag har, med författarens samtycke, ord från ord länt den, ur den äldre Virginia. Om alla verserna i mitt arbete liknade denna, skulle jag med större trygghet om bifall, än jag nu gör, lemna det åt Allmänheten.

Detta ämne har varit, af utländska författare, oftare valdt, än kanhända något annat. Man räknar, om jag ej felar, fyra eller fem Virginier, endast på det fransyska språket; utan att någon af dem (så långt min kunskap sträcker sig) mycket upphöjt sig öfver medelmåttan. Jag inbegriper likväl ej under detta omdöme, den bekanta La Harpes Tragedi af samma namn, hvaraf jag blott sett, i en [ 233 ]fransysk jurnal, några politiska scener. Huru det händt; att man i allmänhet funnit detta ämne så förmånligt för theatern och likväl så föga lyckats deri, är ett problem, som jag tror mig kunna upplösa ur min egen erfarenhet. En far, en Romare, tvungen att mörda sin egen dotter för att rädda hennes ära och frihet; ingen ting framställer, i sanning, en mera tragisk belägenhet. Man har, under denna synpunkt, ej haft orätt att finna ämnet förträffligt för skådeplatsen. Men denna situation, så starkt rörande, så theatralisk den, med ett ord sagdt, må vara, är likväl blott en enda, och är till sin natur, kort och öfvergående. Den utgör ett ämne af stor skönhet för några scener; men den är, genom sig sjelf, ej tillräcklig att uppfylla den långa banan af fem hela akter. Det är föga möjligt att komma till denna situation, (efter hvilken intresset ej kan stiga högre) förr än i sista akten. Beredelsen dertill, som skall sysselsätta åskådaren under fyra föregående akter, fordrar, för att ej blifva kall och släpande, en resurs af plan och pathetiskt språk, hvartill sjelfva den historiska händelsen lemnar föga biträde, och som helt och hållit måste ankomma på författarens egen uppfinning. Man har ej felat, att här taga sin tillflykt till målningar af Roms tillstånd, och af dess förtryck under Appii decemviraliska tyranni. Det är sant, att dessa målningar kunna vara sublima, och stundom högst underhållande. Det är också sant, att de höra till ämnet, så mycket som tidens, ställets, personernas karakteristiska skillring, hör till hvart och ett ämne, af hvad slag det må vara, och till den theatraliska framställningen deraf. Men det är helt annat, att med dessa politiska scener, dessa detaljer af Roms decemviraliska styrelse, nästan uppfylla hela skådespelet. Det är ej lätt att derigenom ersätta händelsens egen korthet, utan att låta dem synas ett föremål, i grunden åtskildt från det egenteligen tragiska: Virginias och hennes förtviflade fars olyckliga belägenhet. Det rörande deri är naturens; Fadrens känslor, ännu mera än Romarens. Det romerskt borgerliga, är blott en drägt, en lysande kostum, hvaraf allt ej måste helt och hållit höljas; och som målaren ej måste vid detta tillfälle göra till sitt ena, eller ens första föremål.

Men det är ej nog härmed. Så mycket rysligt rörande som ock må finnas i katastrophen af denna händelse, så litet tjenlig vore likväl sjelfa händelsen att, i sin rätta [ 234 ]historiska sanning, framställas på skådeplatsen. En romersk ädling, upptänd af vällustig kärlek till en plebejisk flicka, med hvilken han ej vill, och, efter lagarna, ej kan gifta sig; och som, för att ernå sitt låga ändamål, uppspinner den ovärdigaste list, förnedrar henne, med kall blod, till det olyckligaste, föraktligaste tillstånd, som låter tänka sig: det är lätt funnit, att en theatralisk föreställning af denna beskaffenhet, om den väcker, som all oförrätt, ett beklagande intresse för Virginia och hennes förtviflade far, kan för öfrigt ej medföra hos åskådaren, andra känslor, än afsky, harm och vämjelse. Den är, sedd i detta ljus, icke rörande, utan låg och vederstygglig. Appii brottslighet är ej den ärelystna beherrskarens, ej den förtviflade älskarens, utan den kalla vällustiga nidingens. Man har ej besegrat dessa svårigheter derigenom att man föreställer Appius såsom verkligt intagen af en sann och öm kärlek för Virginia. Det är just svårigheten att förena, utan orimlighet, med denna sanna och lifliga kärlek, det förnedrande konstgrepp, hvaraf han betjenar sig, och som nästan icke kan, genom någon skicklighet, hvarken umbäras till handlingen, eller göras i karakteren ursäktligt.

Emedlertid har man ej underlåtit att i allt detta, merendels med temmelig närhet följa den historiska anledningen. Man har ej felat att mer eller mindre föreställa Appius under denna synpunkt af tyrannisk nedrighet, och hans vällustiga kärlek, (hvad slöja af tvetydighet man ock sökt att kasta deröfver), såsom något helt annat än hjertats böjelse. Likaså litet har man felat att vanligen gifva Virginia för honom all den köld, all den afsky, som tyckes böra naturligen följa af hans tyranniska förhållande. Men det bör vara svårt, att på sådant sätt gifva åt denna händelse ett verkligen theatraliskt intresse. Tragediens natur består egenteligen i passionernas slitning; men denna uppkommer mindre genom deras motsatta beskaffenhet hos åtskilda personer, än genom deras strider och vexlande öfvervigt i samma hjerta. För att ej göra händelsen ohygglig, borde, med alla Appii fel, hans kärlek likväl intressera åskådaren, vara sann och brinnande. Han borde målas ärelysten, våldsam, brottslig af hämd eller förtviflan, men i grunden ädelmodig. Virginia, långt ifrån att kallt hata honom, borde hysa för honom en böjelse, på en gång oöfvervinneligt rådande genom passionens makt, och oöfvervinneligt motsagd genom [ 235 ]hans politiska ställning, hennes fars fiendtliga tänkesätt, hennes egna lidna oförrätter, och Appii beständigt öfverilade våldsamheter. Dessa våldsamheter borde med konst föras, gradvis, ifrån mindre till större, utan att en enda kunde sägas egenteligen härflyta från ett lågt eller brottsligt sinnelag. Den rysliga katastrophen, eller rättare sagdt, anledningen dertill, borde tillvägabringas, icke som ett med kall nedrighet uppfunnit medel att bemästra sig af Virginias person, utan som en öfverilad verkning af händelsernas olyckliga sammanlopp, af faderns trotsande stolthet, af Appii häftigt skiftande böjelser, af Claudii förföriska råd, och af omöjligheten att på allt annat sätt bibehålla, från det ögonblicket, något slags anspråk på hennes person.

Sådan är i närvarande Tragedi, planen af denna händelse. Sådan borde den, efter mitt omdöme, vara, för att kunna på theatern med fördel föreställas. Men att i ett oafbrutit naturligt sammanhang, med ett alltid växande intresse, och en verkelig tragisk värdighet af styl, utföra denna plan, det har varit, jag erkänner det, vida öfver medelmåttan af min uppfinningsgåfva, af min förmåga att måla passionerna, och af min skicklighet att böja språket; hvilket alltid fortfar att, under min hand, röja ett motstånd, som jag med allt bemödande icke kunnat öfvervinna.

Efter det begrepp jag här sökt gifva om sjelfva ämnets natur, torde man hvarken förundra sig öfver den förändring jag i historiskt afseende, vågat vid Appii karakter, eller öfver de tilläggningar af egen uppfinning, hvarmed denna tragedi är, ifrån början till slut, uppfylld. Att Appius varit tillförene förlofvad med Virginia, och denna förlofning bruten; att hennes far, genom sina löften, sedermera bestämt hennes hand åt Sicinius, en man af lika börd och nästan lika borgerligt anseende med hennes förra älskare; att hon emedlertid alltid i hemlighet älskar Appius; att denne, utan att känna Sicinius såsom sin rival, inlåtit sig, af politisk hämd, i en brottslig anläggning emot hans lif; att han vid ett upplopp i Rom, och under folkmängdens anfall på Virginii hus, återfinner Virginia, för hvilken hans kärlek å nyo upptändes; att lagen mot adelns giftermålsförbindelser med de lägre klasserna då ännu icke var gjord, men just färdig att afkunnas; att Appius, för att rädda Virginia från folkhopens oförrätter, ger henne en fristad i sitt [ 236 ]eget slott, som innan kort förvandlas för henne till ett fängelse, der hon emot sin vilja qvarhålles; att hennes far Virginius, på Appii befallning kastad i häkte, befirias derur af Sicinius, som sjelf slutligen dömmes biltog: allt detta, med en mängd omständigheter af samma art, utgör idel tilläggningar, öfver den historiska berättelsen, men som, egentligen taladt, icke heller motsägas deraf. Alla äldre eller yngre Skribenter, som anföra denna händelse, berätta den i så kort förlopp och så allmänna uttryck, att man kan föreställa sig de särskilta omständigheterna deraf, på detta, eller på hvilket annat sätt man finner lämpligast.

Ibland vårt språks flera brister, äro tvenne, som må i allmänhet anses föga vigtiga, men som likväl ofta låta med stor olägenhet känna sig i den tragiska dialogen. 1:o Vi äga inga tilltalsord, under den Kungliga eller Förstliga värdigheten, sådana som Fransmännens Seigneur, Madame. När vi ej kunna säga Konung, Drottning, Prins, Prinsessa, äga vi nästan intet sätt att låta de talande personerna nämna hvarandra. Ordet Herre, brukadt i denna mening, har ej haft framgång på vår theater, och har någon ting, i sanning, obehagligt. Jag har för min del hellre valt att betjena mig af det gamla ordet Drott, som kan, enligt dess ursprungliga bruk i vårt språk, tilläggas alla upphöjdare värdigheter, under den Kungliga. Vår berömde Herr Bergklint, skref i ett Skaldebref till ett af våra fordna Riks-Råd:

Nej, räds ej, Store Drott, att se en gratulant m. m.

Och jag tror att detta exempel kunde, med fördel för språket, allmännare efterföljas, nemligen i poesi eller vältalighet.

2:o Likaså hafva vi stor brist på tjenliga interjektioner, eller känslans utrop, åtminstone för den högre stylen, och passionernas språk. Romarne hade deras , vah, proh, heu, eheu, med flera. Fransmännen hafva deras Oh, Ah, Helas! Man lär härvid ej fela att straxt nämna vårt O! och Ack! Men vore också detta, genom fördubblad slutkonsonant, hårdt artikulerade ack! vore det också, säger jag, ett naturligt uttryck af den ömmare känslan, som tydeligen fordrar ett lindrigare, mera uthållit och ljudande, är det åtminstone, genom sjelfva betydelsen i hundrade fall, otjenligt. Det har, i sin natur, alltid någon ting vekt och [ 237 ]smältande. Vid de tillfällen, då känslan fordrat ett uttryck af annan art, starkare, manligare, eller häftigare, har jag någon gång vågat nyttja interjektionen ha! som jag funnit redan införd i språket, fastän, jag tillstår det, föga gillad. Man synes i allmänhet ej ännu hafva vant sig att gifva deråt annat ljud än det hårda, kalla, och nästan löjliga, som uppkommer af dessa två bokstäfvers blotta mekaniska sammanläggning. Man måste anmärka härvid, att alla sådana utrop kunna till deras rätta natur, på intet sätt med bokstäfver uttryckas. Det är tonen, känsloljudet deraf, som ensamt kan gifva dem deras behörighet. Det är, med ett ord, uttalet som gör dem sublima eller löjliga. För en uppläsare utan själ, äro de blott liflösa stafvelser, tomma mellanord, utan betydelse af hvarken tanke eller känsla. Men låt en man af sann, lefvande känsla bruka dem, och man skall i hans mun lära att förstå deras innehåll och deras nödvändighet. Man kan, genom det olika sättet att uttala detta enda ha! göra det till ett skratt, till en fråga, till ett förundrans ord, till ett rop af förtrytelse, och till ett sublimt uttryck, vare sig af den mest upphöjda, eller mest förtviflande sinneskänsla.

En enda påminnelse återstår att tillägga. Planen af denna Tragedi innehåller visserligen för mycket händelse. Det har skett af fruktan för tomhet, men deraf har uppkommit trängsel, i synnerhet i fjerde Akten, der passionens rörelser tydligen sakna rum att utveckla sig. En annan följd deraf är, att flera saker som ingå i handlingen, måst under loppet deraf, för korthetens skull, förloras ur ögonsigte. Sådan är till ex. lagen om Adelns giftermål, som efter andra Akten ej vidare omtalas, hvilket visserligen är ett litet fel, och kanske ej litet. Jag hade låtit Claudius säga i första Scenen af fjerde Akten, der frågan var om Virginias redan instundande giftermål med Sicinius:

Ni förekommes, Drott, om allt ej vågas nu.
Ett enda vapen gifs, mot dessa oförrätter:
Det är den lag som gräns för ståndens blandning sätter;
Om adelns giftermål den ren bestämda lag,
Till hvilken råd och folk församlades i dag - - -.

[ 238 ]

Hvartill Appius svarade:

Ha! grymme, vilken hämd en lag mig skulle skaffa,
Som straffar mer mig sjelf, än den hon skulle straffa!
I ofullbordad kraft, nej Claudius, lemnom den.
Af hoppets galenskap låt älskarn tröstas än!
Det gifves andra sätt att på Sicinius hämnas m. m.

Åskådaren underrättades åtminstone härigenom om orsaken till ofullbordandet af denna lag; men det var också nödigt att händelsen skyndade, och att dialogen ej uppehöll den. Dessa verser, likasom många andra af lika beskaffenhet, blefvo derföre uteslutna. Jag hade valet emellan fel, och valde, som mig synes, det ringare.

Andra skäl än sådana hafva äfven bidragit till medelmåttigheten af denna Tragedi. Ett deribland är det långa uppskofvet i kompositionen emellan tre Akter deraf och de två öfriga. Den första, andra och femte, skrefvos redan för tio år tillbaka, kanhända med alltför stor skyndsamhet, för att kunna gifva åt stylen en verklig tragisk upphöjning. Den tredje och fjerde äro mycket senare tillagda, och ej derigenom bättre. Man kommer, efter några år, ej mera tillbaka till den sinnesförfattning hvarmed man begynte sitt arbete, och inbillningen har tappat de ursprungliga föreställningar, hvaraf den först upplifvades.



  1. Förra Upplag. Betydliga förändringar hafva vid detta arbete sedan blifvit gjorda. I synnerhet har Femte Akten blifvit nästan helt och hållit omarbetad.