Carl von Linnés resa till Skåne 1749/24 maj
← 23 maj: Råbelöv, Balsberg, Tåssebro, Åby |
|
25 maj: Maltesholm → |
Majus 24
Trädgården, som pastor Risberg i Åsum hade anlagt, bestod av de utvaldaste fruktträn, såsom sommar- och vinterbonchretienner, bergamotter, renätter, cavilier, peppingar, klara astrakaniska äpplen, stettinska äpplen med många andra slag, utom mullbärsträn och mandlar.
Mandelträden, som stodo vid väggarna och hade uthärdat vintren 1740, buro årligen frukt, som dock var något bitter.
Tobak planterades i Färnlövs och Åsums socknar i sådan myckenhet av bönderna, att väl 16 tunneland i vardera av desse socknar förledit år varit med tobak planterade.
Kyrkan i Åsum hade utanför dörren tvenne stänkelsefat av sten, ställde på piedestaler, vilka stodo ännu kvar alltifrån katolska tiden. Av desse var det på högra handen vid ingången djupare, men det på vänstra var på yttra sidan genomborrat med så stort hål, att lillfingret därigenom näppeligen kunde trädas. Runstenen i kyrkogårdsmuren hade följande skrift:
ᚴᚱᛁᛋᛏ᛬ ᛘᛆᚱᛁᛆᚾ᛬ ᛆᚢᚾ᛬ ᚼᛁᛆᛒᛁ᛬ ᚦᛁᛘ᛬ |
ᛆᚱ᛬ ᚴᛁᚱᚴᛁᚢ᛬ ᚦᛁᚾᛁ᛬ ᚴᚢᚦᛁ᛬ ᛆᛒᛋᛁᛚᚮᚿ᛬ ᛆᚱ |
ᚴᛁᛒᛁᛋᚢᛒ᛬ ᛆᛋᛒᛁᚮᚱᚿ᛬ ᛘᚢᛚᛁ᛬ |
Krist. Marian. Sun. Hialbi. Dim. Ar. Kirkiu. Dini. Gudi. Absilon, Arkibisub. Asbiorn. Muli.
Detta illustreras av Saxone Grammatico p. 196. Rex (Canutus) lacu lustrari jussit mersorum corpora uncis et everriculis capta, apud asylum continuum amni oppidum, supremis procuravit officiis. In eundem locum Stephani observ. 211. Asylum, Ahusia, olim oppidum fuit præclarum, multorum insignium et fortissimorum militum sepultura mobilitatum, jam vero fatali rerum vicissitudine, ad pagi mediocris redactum angustias.
Sperlingii (Ottonis) Testamentum Absolonis Archiepiscopi Lundensis ex m:ss eratum. Haffn. 1696 har denna stenen således:
Krist Mariu Sun Hialpi Dim Er Kirkiu Thint Guti Absilon Arkibiskop Ok Asbiorn Muli.
Christ Mariæ fili adjuva eos qui ecclesiæ tuæ satisfaciunt, Absoloni Archiepiscopo & Asbiorno Mule.
Fältet omkring Risberga var ganska vidlöftigt och såddes vart åttonde eller nionde år. Emellertid låg det nu för fäfot och så magert, som hade det samma år blivit lagt i träde. Denna jord var en mosand, som hade ganska liten mylla uti sig, var alltså mycket lös, så att han av vädret något blåste, varefter man såg vid gärdesgårdarna den förflugna sanden ligga som små snödrivor; ty som sanden ej var fästad med något lerhaltigt utan strax torkade av solen, väder, luft, så kunde ej heller några växter så rota sig, att de täckte marken. De mesta örter, som här växte, voro annuelle, såsom Polygonum Fl. 322, Myosotis 149, Cerastium 379, Draba 523, Chemopodium 213, Androsace 160, Acinos 478, Bursa pastoris 532 och Sedum acre 389, Pulsatilla minor 447, Jacobæa vera 690. Alltså var denna betesmarken föga nyttig för andra än endast åt får.
Jacobæa palustris Fl. 687 växte på de sidlänte ängar och stod nu i blomma. Detta är en växt, som utom Skåne hitintills förgäves blivit eftersökt i Sverige; ty betraktade vi henne så mycket nogare och funno, att hon orätt blev förd till genus Solidaginis. Dess calyx var simplicissimus neque imbricatus, neque auctus squamis minoribus, sed divisus ad basin in segmenta plurima æqualia. Således bör denna ört ovedersägeligen stå under genus Othonnæ.
Potamogeton crispum Fl. 142, även en mycket rar ört i Sverige, växte i dammarne, hade folia lanceolata, obtuse acuminata, undulata, acute serrata.
Leran i dammaren undersöktes, som var ganska fin, fet och skiffrig, och då hon försöktes med skedvatten, jäste hon, var alltså av märgelart.
Landet, som överfors under resan ifrån Risberga genom Köping åt Maltesholm, var likt de förr omtalte fälten kring Risberga, nämligen magert, uttorkat, bestrött med små flintor, och lågo fälten mycket litet konvexa och åtskilda med små bäckar; liknade alltså Flandren, om här allenast varit så mycken lera, som här var sand.
Jordmärg eller märgellera var alltså det endaste, som man skolat önskat av naturen på denna ort till att fästa lösa sanden med; ty försökte vi överallt med jordborret och funno under jorden, där dälderna skilde fälten ifrån varandra, en fin lera, som jäste med skedvatten och var en rätt jordmärg. Den samma lera fanns även, där fälten voro högre, men där låg hon något djupare, så att jordmärg finns på denna ort överallt, och naturen här tycks gjort allt, så att ingenting mera fattas än en försiktig lantman. Genom lera fästes även sanden men blir vid torkningen för hård och spricker, men däremot i väta varder hon seg. Jordmärgen däremot faller sönder i vätan och bliver icke så seg, men i torka förfaller till ett mjöl. Således gör denna jordmärg icke sanden hårdare, dock täpper porerna, att jordmånen får längre behålla vätskan. På detta sätt upphjälpes ett torrt land med jordmärg, så att jag aldrig tror, att jordmärgen göder marken, men gör dock, att jorden bliver fruktbärande, då hon varder gödd, och behåller mycket längre sin fetma och must, som nu stadigt förtorkas och förflyter. Härav har jag orsak att råda lantmannen här på orten uppgräva jordmärgen vid dälderna, där han snarast fås och utbredas till prov på ett halvt tunneland, där han bör få ligga ett år att torka och frysa sönder. Sedan bör jorden gödas och köras ett par år, då ofelbart lär följe, att en sdan jord efter några års körsel skall komma i det stånd, som den bästa åkerjord. Bestyrkes således denna teori med förfarenheten, bliver sedermera tillfälle att förvända hela denna utmagra slätten till den prktigaste jordmån, med otrolig förmån för lantmannen och landet.
Köpings kyrka kvart 2 ifrån Åsum.
Ugerup till Ugerup var här i kyrkan begraven och på särdeles sätt balsamerad. Då jag var här för 20 år sedan, såg jag hans kropp ännu efter 200 år oskadd, förutan skägget och håren, som voro avfallna. Detta lik var inemot 4 alnar långt, men så lätt, att man med en hand kunde lyfta detsamma. Buken var uppfylld med humla, och kroppen var balsamerad eller saturerad med alun, som utvittrade av dess superficies. På kistan stod då en mässingplåt, som nu var upphängd i kyrkan, med följande inskription:
- Her ligger begrafven erlig oc velbiurdig mand Arrild Uggerup til Ugerup, som vor H. Axel Ugerups til Ugerup oc F. Anna Trollis sömn, han hafde tvende hustruer, thend forste F. Gissil Podebusk, thend anden F. Thale Tott hands efterlefverska, oc döde hand på Helsingborgs Slott thend 5 Februarii år efter Guds bird MDLXXVII, hwis siel Gud hafver.
Halmtak täckte här på orten alla husen, så väl på ladugården som mangården.
Gärdesgårdarna voro dels hopflätade av eneris, dels hoplagde av kullerstenar, men som desse stenar fås allenast små och runda, är en jordvall uppkastad emot murens inre sida, att därigenom giva honom styrka.
Bi förvaras här på orten mest i kupor, och sågo vi i Köping hos prosten Mandorff över 40 kupor. Honungen blev här på orten brun, fast ingen ljung växte här, utan bien draga sin mesta honung av boveteblomstren och något av Serpillum. Som bovetet giver bina mera honung än någon annor ört, så borde som äga bi, då tillfälle gives för dem, så bovete.
Dianthus scanensis Fl. 343 sågs i dag växa över alla sandfälten och besynnerligen på de sandiga vägar, där hon prålade med sina många vita, täcka och i små remsor revna blommor. En del av desse blommor hade umbilicum subcinereum.
Pulsatilla reflexa Fl. 447, som icke lätteligen ses i Sverige utom Gottland och Öland, växte här allestädes på åkrarna och trädefälten.
Pingvicula Fl. 21 kallades här kråkört.
Mossa sågs intet här på fälten, varigenom detta betet, ehuru ringa, dock var fett. Skulle mossan på andra orter i riket abstraheras, som där täcker all jorden, så skulle väl marken se så mager ut som här, och det vi kalle fett gräs, bör förstås så vida, det består av örter utan mossa, som mossan icke ätes av boskapen.
Herregårdar hade vi i dag settt omkring Kristianstad lysa överallt, ty ingen ort i riket är därutinnan präktigare än denna, emedan de största och mesta gods i Skåne besynnerligen anlagts här på orten, så att inom 2 mil ifrån Kristianstad ligga Araslöv, Råble, Vittskövle, Kasholm, Vammås, Ljungby, Maltesholm, Ugerup, Åkesholm, Sinclairsholm, Hanackskog, Örtorp, Åråpp, Bäckaskog (överstboställe), Lillö (majorsboställe).