Carl von Linnés resa till Skåne 1749/27 juli

Julius 27

Stugorne voro här inrättade alldeles som i Småland (p. 66).

Årder och ok voro även nog lika med dem som brukas i Småland. Oket hade mitt på 3 inskärningar, att den mesta tyngden kunde läggas på starkaste oxen, och omkring hornen var en gammal strumpa, att ej huvudet måtte skavas jämte hornen.

Strykspån, som bruktes av slåttermannen att därmed göra liarne mera skarpa, var i kors räfflad och med tjära samt talg övergjuten och därpå med sandmjöl beströdd.

Vårråg bruktes här överallt, men ehuru han i år växte frodigt, var han dock klen emot vinterrågen, den vi sett allmänt över landet mer åt söder. Om larsmässoråg här såddes, skulle han ofelbart växa frodigare. Men om den magra jorden kunde giva honom tillräckelig föda, lämnas därhän. Dock är det klart, att jorden då skulle vila vart 3:dje år utan frukt. Åkrarne dikades här icke, ej heller ser jag nödvändigheten av diken på en backig jord, där endast vårsädet brukas, ty det förnämsta ändamålet med diken är att avhålla vattnet om vintern ifrån säden. Dessutom äro desse åkrar mest utsatte för torkan, och diken göra alltid åkern mera torr.

[ 414 ]Hören eller linet, som nu var mogit, tröskades, bands i band, krakades, då rötterna vändes åt söder.

Jonthusbackar vid Klövehall, förrän man kom fram till Dragelid, voro mycket höga och brante med sand, till ett tecken att flygsand dem fordom uppvallat.

Flisor voro åtskilliga upprättade i Mölleryds vång, sedan vi farit förbi den vägen, som kom ifrån Hälsingborg.

Flisor, många, stora och upprätade, stodo på backen nedanför den höga galgen, 1 kvart förrän vi kommo fram till Röinge. Bakom en av desse skylte sig fordom en dräng, då han om julottan sköt ihjäl prästen, varefter ett bål var hopkastat.

Röinge gästgivaregård, kvart 9.

Örtenamn voro här på orten följande:

Malus sylvestris Fl. 402 abull.

Convolvulus argensis Fl. 173 lövinde.

Rubus saxatilis Fl. 411 kobär.

Cornus femina Fl. 131 struss.

Euonymus Fl. 133 benved.

Opulus Fl. 249 ilånneträ.

Rödvija kallades här jolstret Fl. 792 och brukades till lieband, ty dess kvistar äro mycket sega utom lederna.

[ 415 ]Vitsot eller dysenteria alba s. incruenta var en smittosam lienteria, som med durklopp och rev liksom dysenteri, fast utan blod, angrep lantmannen och dödade många.

Kalkbrottet här i västra Gyinge härad, Ekneberga socken, Vedhygge gård, låg öster om åkrarne och söder om vägen på ett höglänt land, som var övervuxit med bok- och lövskog. Detsamma bestod av oändeligen många skärpningar till 7 à 14 famnar under jorden. Överst, näst efter svartmyllan, låg en vit kalkjord och därinunder kalkgrus såsom gryn, vilket omsider mer och mer nederåt sammanvuxit till en ljusgrå, lös, grynig tophus eller kalkgyttring, full med petrifikationer, vilken hel och hållen tycktes bestå av pulveriserade conchis, alldeles på samma sätt och lik med den kalksten, som bröts vid Balsberg eller Fläskegraven (p. 115), så att det var alldeles enahanda med Balsbergssten, fast petrifikaterna voro här mera sönderstötta och ej så tydeliga. Bönderna, som här bruto kalkstenen, hade gravit sig neder i jorden till roten av kalkberget och gått in hela långa trakten under jorden med den ena orten inom den andra, liksom kyrkovalv, ty den understa kalkstenen i berget är fastast, tätast, vitast och giver den vackraste kalken. Hade bönderna förstått att anlägga pelare såsom i andra gruvor, hade ingen arbetare kunnat bliva här olyckelig, ty ehuru bergarten var lös, var han dock fast. Stenen bröts med hammar och kil samt hackor. Det är märkvärdigt, att ett sådant berg av idel konkylier, som icke finnas utan endast på största havsens djup, skall ligga här, där landet i Skåne är som högst. Av sättet på brytningarne eller orterna, som ännu här brukas, av stenarten till kalkbrännande med mera såg jag här klarligen, att de många orter under Balsberg (p. 116) fordom av invånarne måste blivit på lika sätt utarbetade.

Petrifikater hade, förrän vi kommo hit, på någon tid varit för oss sällsynte, att vi föga fått samla några stycken, sedan vi lämnade Hälsingborg. Däremot funnos de överallt på slätten alltifrån Köping till Hälsingborg och voro i synnerhet allmänne på Lunnaslätt, icke allenast i kalkstenar utan även i flintstenar. De meste echiniter funnos vid Malmö strand, [ 416 ]glossopetræ, asteriæ columnares och entrochi vid Lommasidan, conchiter i stenarna på marken. Jag samlade echiniter icke allenast av flinta utan ock av en hård krita, vilket tycktes styrka det, att flinta bliver av krita.

Bromus panicula nutante, aristis spicula quadriflora longioribus. Gramen sylvaticum labrum, panicula recurva, Vaill. Paris. 93, t. 18, f. 3, är ett gräs, som jag tillförene icke sett i Sverige, vilket växte, fast mycket sparsamt, i detta kalkbrott. Altitudo quattuor pedum. Folia fere digitum transversum lata. Vaginæ foliorum apice dilatatæ mediante margine. Panicula longa, rara, alba, secunda, incurva. Pedunculi bini, e singulo dente apicis culmi. Spiculæ quadrifloræ. Calyx acuminatus, flosculis brevior. Aristæ ex apice glumarum albæ, capillares, spicula longiores. Post quartum florem arista quasi observatur, instar flosculi quinti rudimentum. Radix sæpius unicum culman exserit. Detta är nära släkt med Bromus Fl. Sv. 88, så att om det genom kulturen skulle giva flera strå av en rot, bleve åtskillnaden mycket ringa.

Kalkbrottet vid Öretorp låg ½ kvart ifrån det förra åt öster. Detta var även så högt men bröts ej så djupt och gav en grå kalk. Varven eller strata voro här först en mörk jord, blandad med vit kalkjord av en alns höjd, sedan sand av vit kvarts, blandad med kalkgytter till 3 alnars höjd. Denna sand hade uti sig horisontelle skölar av pulveriserade konkylier, som lågo flodvis och varvtals med ren sand och undertiden strödde med små, grå stenar, stora som nötter. Under desse 4 alnar kom ett varv av grövre saxo, blandad av quartzo aqueo, mica nigra och spato rubricundo, vilken låg strödd i en lös sand. Härunder låg rätta kalkhällen, som var grå, grovare, mörkare och fastare än Vedhygge-kalksten, och dessutan var denna kalkstenen blandad med saxis micaceo-spatosis och med stycken av mussleskal samt med Nummis Brattenburgensibus Fn. 1347. Av denna beskrivning följer tydeligen, att även denna stenart har samma uppkomst, öden och art både med det förra kalkbrottet och med Fläskegraven.

Flisor, uppreste och ställde i avlånga ringar, stodo hopetals på åkrarne vid Lummarpa by.

[ 417 ]Vanneberga gästgivaregård, kvart 4½.

Häckar kunde här på orten så mycket lättare anläggas, som själva naturen liksom planterat häckar omkring alla gärdesgårdar, mest av hassel, att hon behövde den minsta hjälp till deras fortplantande.

Syrestjälk kallades Lapathum acutum Fl. Sv. 293, som var mesta och svåraste ogräset i Önnestads rågåkrar.

Märgeljord eller jordmärg sågs uti ett dike vid vägen, som jäste med hårt dricka och med skedvatten upplöstes nästan till hälften i blåsor, så att denna jordart, som för några år sedan var i Sverige mera okunnig än Baharas, finnes på flere ställen, än man någonsin förmodat, sedan vicepresidenten, herr baron S. C. Bielke upplöste gåtan och upptäckte, att all lera, som jäser med acidis, är märgellera. Det vore önskeligt, att jordarterna blevo vidare så utrönte, så skulle åkerbruket stiga ansenligen.

Cichoreum Fl. 650 hade vi icke sett, sedan vi kommo in i skogslanden, som nu begynte öppna sig jämte slätten åt Kristianstadsidan.

Kristianstad, kvart 7.