Carl von Linnés resa till Skåne 1749/3 juni

Junius 3

Cimbris-Lund, fast utan träd, ligger söder om staden straxt utom ängen, en kvart till längden. Lunden bestod nu av intet annat än låga och knappt alnshöga buskar av ek, lind, hassel, hagtorn, Ossea, Rosa Fl. 406, Rubus maximus 409 och andra sådana trän, som årligen av människor och fänad hindrades i växten. Denne lund hade i fordna tider varit en av de präktigaste; men när snapphanarne här i Skåne blevo vid år 1679 eller 1680 drevne i trängsel, retirerade de sig hit åt denna trakten och fattade sista posto vid Stenshuvud. En del kommo över till Borneholm, sedan de rövat båtar vid Kivik och andre omkringliggande fiskelägen, varföre Cimbris-lund på en skoglös ort under skäl att snapphanar ej här måtte uppehålla sig, måste kullhuggas.

Flisan överallt här vid stranden var av samma art som vid Gladsax, och bestodo stranderna av höga hällar, som lågo uppstaplade vid landet såsom en tjock mur. Denna flisan syntes ofelbart vara genererad av flygsand, ty sådant bevittnar dess gry, klarhet, vithet, läge, klyft, ort och dess övra yta, som var skrovlig och liksom med fågelfötter ingröpt. Samma flisa sades även vara den sten, av vilken Borneholm består. Att säga varföre sandsten är hård på östra sidan av Skåne och lösare på västra sidan, därtill kan vara en ringa blandning av någon synnerlig lerart, det jag måste lämna andra att nogare utröna.

[ 172 ]Kvarnstenar, som vi sett brukas i Skåne, voro mest av det slaget, vi funnit vid hela Cimbris strand, vilken klyves horisontellt, lättast formeras och såsom sandsten bekvämligast hugges, men därjämte är han fast, av en hård sandsten, nästan som kvarts.

Blygruvan vid Cimbrishamn, som vid pass för mer än 20 år sedan blivit upptagen, låg här nere mot havet och torde kanske vara av samma streck, som viste sig vid Gladsax (p. 167).

Hästarna gåvo vi att äta några örter till försök, nämligen Raphanistrum Fl. 568, Statice Fl. 253 och Arenaria maritima 375, som alla höllos till goda; men kon ville icke äta någondera.

Cimbris är en kyrkeby, som ligger en kvart i sydväst ifrån Cimbrishamn. Här i kyrkomuren på södra sidan stod en runsten, som således begyntes:

ᛁᛏ᛫᛫ ᛫ᚱᛂᛁᛋᛆ᛫ ᛋᛏᛂᛁᚾ᛫ ᚦᛁᚾᛆ᛫ ᛂᚠᛏᛁᛦ᛫ ᚱᚾᚠᛂ᛫

ᛒᚱᚯᚦᚢᚱ᛫ ᛋᛁᚾ᛫ ᛋᚢ᛫᛫᛫᛫

Kejserkronor måste växa här frodigare än på något annat ställe i riket, ty de voro satte på varenda stol i kyrkan vid pingesthelgen, så att hela kyrkan var därmed majad. Cimbris kan en gång bliva, som Harlem för Holland, i Sverige den tjänligaste ort för allehanda liljer och lökväxter av tulipaner, hyacinter och andra blomstersaker, om nationen en gång skulle få samma smak för detta kram som utlänningen.

Nummularia Fl. 168 växte i fuktiga ängar och vid diken helt vild, så att apotekarne icke behöva förskriva henne utifrån.

Veronica Hederæ folio Fl. 18 växte allmänt i åkrarna ibland säden.

Plantehagar voro anlagde vid Cimbris av idel pilar, där käpparne nedsattes att växa och att sedan utplanteras kring byarna på denna skoglösa ort. Utom sådana plantager lida inbyggarne oändeligen mycket, men hava härav att hoppas med tiden både lugn och varma.

[ 173 ]Klädedräkten, som bönderne här brukade, kom mycket överens med den danska. Huvudet täcktes dels med runda hattar, dels med kullriga mössor, dels med svarta karpuser, som liknade båtar. Tröjan var svart och mycket kort med karm om armen vid axlen samt nedantill hopdragit bakstycke. Kanten på tröjan, med vilken hon frammantill hophakades, var merendels röd. Under denna tröja hade de en annan, som var något längre, och alltså lyste den med den nedre kanten under skörtet. Stora, svarta byxor, som ej hopknäpptes vid knän och under dem merendels linbyxor. Små stövlar på fötterna.

Tobis fn. 303, en kvarterslång och genomskinlig fisk utan fjäll, fångas här i största myckenhet. Dess gältäcke bestod av strålar 5, ryggfenan av 50, bröstfenorna 12, gumpfenan 26, stjärtfenan 15 strålar, men inga bukfenor voro på denna fisken.

Tobisnoten var bunden som en annor not men med finare maskor. Vardera armen var 11 famnar, men vardera tåget 120 famnar. Kalven var ej här av lakan eller väv utan bunden som en notkalv, fast stubbig mot ändarna med så täta maskor som ett ressel.

Tobissävan bruktes av fiskarena till att föra den tobis uti, som de skulle sätta på krok, till agn för större fisk.

Landshövdingen och generalmajoren, herr Bernekow hade icke allenast i Kristianstad givit oss all anledning utan främjade jämväl här vårt ändamål.