Chefen fru Ingeborg/Kapitel 30

←  Svartsjukan segrar

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman Kärlekens seger

Förlagsreklam  →

KÄRLEKENS SEGER

Från stationen begav hon sig ut i staden och vandrade som förr rastlöst de kända vägarna. Hon sa till sig själv att hon ville ha tid till besinning. Halva natten på hotellrummet och den långa dagsresan borde ha gett henne tid till besinning, men det var inte tid som fattats. Det var förmåga. Så länge drömbilden var det enda verkligt verkliga i denna jämförelsevis (till drömmen) overkliga värld fanns det ingenting att besinna. Däremot någonting att besluta. Vid halvettiden begav hon sig hem. Tysta Marie öppnade. Kurt sov och hon förbjöd henne att väcka honom. Marie bäddade åt henne och fick befallning att gå till sängs. När så skett smög sig fru Ingeborg in i sonens rum. Där var mörkt, men hon visste att varje sak i denne pedantiske unge herres omgivning skulle finnas på sin plats. Hon trevade med handen över nattduksbordet och fann mycket riktigt hans revolver. Hon stoppade den på sig. Hon lät handen glida lätt över sängtäcket och kände den sovande sonens kropp. Därpå smög hon sig ut. Hon letade i en kasserad handväska och fann däri den patentlåsnyckel som fästmannen givit henne, men som hon aldrig använt. Hon tog åter på sig ytterkläderna och skulle just lämna hemmet då hon påminde sig, att hon inte gjort någonting för Tysta Marie. Hon mumlade: På alla andra tänker jag men inte på henne stackare. Det var kanske det jag hade glömt. — Hon letade bland sina smycken — de dyrbaraste hade hon i packningen på stationen — och fann en rätt vacker och kostbar briljantnål. Hon smög sig uti köksförstugan och fäste den i gummans kofta.

Till fots begav hon sig till de Lorches bostad. Portvakten gjorde svårigheter, men hon lyckades få honom att förstå eller låtsas förstå (skälen hade en metallisk klang) att hon genast måste tala med fästmannen. Äntligen, äntligen, äntligen stod hon vid hans dörr.

Hon hade inte kommit för att döda. Om hennes svartsjuka någonsin bemängts med ett dylikt begär, så hade det i varje fall besegrats och kvävts av kärleken. I själva verket hade kärleken redan segrat över svartsjukan. Likväl fasthöll svartsjukan vid sin oavvisliga fordran på visshet. Drömbilden innebar redan i och för sig en absolut visshet, men — som redan sagts — måste den absoluta vissheten i dessa fall ständigt bekräftas och bekräftas på nytt. Hon visste, vad hon skulle få se bakom den stängda dörren, men hade hon förmått vägra sig denna syn skulle tomheten och ångesten blivit oändliga. Hon ville dö, men hon ville inte komma till helvetet.

Hon öppnade dörren och trädde in i en trång och kolsvart tambur. Som hon aldrig varit där och ej kände dörrarnas läge måste hon treva sig omkring. Hon rörde sig fritt och brydde sig inte stort om att bevara tystnaden. Hon öppnade en dörr, steg in i ett rum, som doft och ljum värme angav vara sängkammaren. Hon fann ljusknappen vid dörren och tände.

Synen bekräftade inte drömmens verklighet. Louis var ensam i rummet. Han låg i en smal och tämligen obekväm järnsäng, ansiktet nedborrat i huvudkudden, kroppen under täcket vriden i en halv spiral, ena foten stickande ut vid sängkanten. Denna nya syn, så olik drömbilden, plånade fullständigt ut den senare. Ej blott så, att den gjorde drömbilden betydelselös och overklig — den rensade helt och hållet bort drömbilden ur hennes medvetande. Hon hade inte kommit dit för att överraska en brottsling, hon hade kommit för att en sista gång se sin älskade.

Emellertid vaknade Louis, vände upp ansiktet mot ljuset. Han vaknade så långsamt som eljest endast barn brukar vakna, öppnade ett öga, slöt det åter, gnuggade de slutna ögonen, öppnade dem, slöt dem än engång. Antagligen trodde han några sekunder att han drömde.

Med händerna på ryggen steg fru Ingeborg fram till sängen, böjde sig ned och kysste den nakna foten. Innan Louis hunnit helt vakna, än mindre förstå, var hon borta.

Hon tog en droskbil och for ut till Sommarro. Klockan var två då hon kom fram. Hon gick ett slag runt huset och begav sig sedan in i skogen. När hon gått några minuter kom hon fram till brandstället. Vandringen i den höga snön hade gjort henne varm. Hon tog av sig kappan. Hon satte sig på en nästan snöbegravd stubbe, tog fram revolvern och fann att den var laddad. Hon funderade några minuter. Så grävde hon i snön bredvid stubben och stack ned revolvern så djupt hon kunde. Hon tänkte: Det skulle bara pina Kurt om jag sköt mig med hans revolver. Han skulle tänka: Hade jag bara vaknat!

Att själv taga sitt liv kallar den fege en feghet. Han föredrar att stanna på sin post, tappert och tåligt uthärda livets vedervärdigheter, tömma den bittra kalken till sista droppen. Vad han menar med att stanna på sin post, har man ofta svårt att förstå. Ingen Gud eller människa tycks ha gett honom något uppdrag. Kanske tror han sig genom förnedring och lidande lägga några uns rent guld till helgons och martyrers nådafond. Hans förnedring är obestridlig, men med hans lidanden kan det vara si och så. Ofta förstår han att komma tillrätta med livets vedervärdigheter och göra dem smått drägliga. Och hans fingerfärdighet tillåter honom att smussla till sig en och annan sockerbit, varmed han sötmar den bittra kalken. Huvudsaken är att han räddat sitt liv genom att inte vara feg.

Det är sannerligen ett värdigt mål för människans visdom att finna rätta stunden att dö. I de flesta fall löser väl kroppen själv problemet: en sjukdom eller ålderdomen blir den naturliga och lyckliga avslutningen. Men för hur många betyder ej varje ny morgonrodnad en ny plåga och en ny skam! Tröghet och lusta binda dem vid Ixionhjulet. Fru Ingeborg ägde inte det mod, som tvingar så många bland oss att överleva oss själva. Ålderdomen kan vara lika lycklig och värd att genomleva som någonsin ungdom och mandom. Men den behöver inte räcka i åratal: några månader, veckor, dagar kan stundom vara nog. Sennattens timmar blev fru Ingeborgs ålderdom. Allt under det att kölden så småningom stillade hennes blod, band hennes lemmar, sövde hennes nerver, blevo hennes tankar allt lugnare, allt mindre känslostyrda, allt färre, allt tystare. Beslutet att dö fattades under det förvirrande intrycket av en olidlig skam. Vad har det blivit av mig? Jag är ju inte klok! Jag beter mig som en dåre! Hur ska jag kunna leva? Var ska jag gömma mig? I vilket ögonblick som helst kan svartsjukan gripa mig, trasa sönder min hjärna. Jag blir avskyvärd. Jag blir till åtlöje. Jag blir en plåga och skam för barnen.

Åsynen av den älskade förtog helt och hållet det kväljande intrycket av skam. Svartsjukan föll till föga inför kärleken, den blev en obetydlighet, en fläck i solen. Hade hon varit en människa av samma tidskynne som fru Julia, Kurt, Louis de Lorche, skulle denna kärlek ha blivit den vackraste prydnaden i ett välordnat, komfortabelt hem, en dyrbar tavla som i vardagslag är övertäckt för att ej skadas av ljuset. Hon skulle ha tänkt: Det viktigaste är att jag lever mitt mått av år och lever dem så angenämt som möjligt. Vad är min kärlek till Louis? Ingenting annat än uppränningen till en komedi med jämna inslag av munterhet och vemod. Jag kan utan fara njuta såväl dess sötma som dess bitterhet. — Hade hon varit mäktig detta tänkesätt, skulle hon ha räddat sin kropp och fördärvat sin själ. Den mäktigaste händelsen i hennes liv skulle ha förvandlats till ett obetydligt lappri. Den kloka, starka fru Ingeborg Balzar hade fångats i ett lappri! Och trivdes i sitt lappri! Tärde sin feta del av livets håvor och älskade i anständig hemlighet sin svärson. Smekte och smektes med syn, hörsel, känsel. Begick i fantasien blodskam.

Nej.

Stora och allvarliga människor möta stora och allvarliga öden. Det är deras privilegium att ej begå små felsteg och ej ådömas futtiga straff. De böta ned livet där andra slippa undan med några sömnlösa nätter, utsvävningar eller en lättköpt självövervinnelse. Under det att hundratals och tusentals profeter i ständigt växande skara förkunnar för mänskligheten skilda läror och piska henne var och en med sin piska, har den förvirrade och tröttkörda mänskligheten sökt vila i det dödvatten, som kan kallas cynism eller tolerans eller liknöjdhet. Allting är kanske lika bra. Minska alla mått, så blir konststycket att leva lättare. Se så små och bräckliga vi äro, bara barn! Låt oss tycka synd om oss, låt oss inte vara stränga. Kvar bland dessa småttingar gå de allvarliga och högtidliga, mastodonter, fördröjda urtidsdjur. Och småttingarna ta i ring kring dem, dansa och skratta. De stackars högtidliga lida inte stort därav. Deras blickar äro riktade mot en stjärnrik himmel. Där glänser Plikten bredvid Kärleken. Småttingarna tro inte att det är stjärnor, småttingarna tro att det är leksaker. De högtidliga veta bättre besked. Det är stjärnor, det är makter som bestämma över liv och död. De högtidliga äro astrologer. När Kärleken kommer i opposition till Plikten se de ett tecken, som bådar döden. De betyga Kärleken sin dyrkan genom att kyssa den älskades fot. Och fullborda själva det öde, som förutspåtts — ack, inte av stjärnor men av hjärta och hjärna!

Vinternatten smekte henne, vinternatten kysste henne. Hon tänkte: Vad jag blev dem främmande! Eller var jag främling också förut? Kanske från den dag, då jag första gången kom till Jacques Balzar? Eller ännu tidigare? Redan hos far och mor? Borde jag ha vänt i dörren alldeles som pyret gjorde? Kanske. Men jag ångrar inte, att jag stannade. Till sist sände den gode Guden en av sina änglar till mig. Han lånade gestalt av en obetydlig herre, som heter Louis de Lorche. Han var så obehaglig, han gjorde mig så mycket bekymmer, han trampade på mig med sina nakna fötter, han påstod att allting kan vara lika bra och gjorde narr av mig, gammalmodiga människa. Men ängeln, som lånat hans gestalt, viskade till mig: Bry dig inte om, vad han säger och gör! Han betyder ingenting, han är bara en förklädnad. Det är jag, som har kommit till dig. Jag har kommit för att föra dig bort. Du ser ju själv, att du är främling här.

Som om vinternatten vaggat henne, vajade hennes kropp sakta av och an. Tankarna började sömnigt treva sig tillbaka till tidigare skeden. Nu var den fine, älskvärde herr Balzar vid hennes sida. I en omgivning av siden, spetsar, plymer. Nu döko hyllor fram, enkla bokhyllor av betsad furu, tätt besatta med vördiga folianter. Hon såg pastor primarius, långpipan i ena handen, den andra gripande kring en bred bokrygg. Nu kom modern in, tog henne i famn och vaggade henne sakta av och an. Vinternatten smekte och sövde. Hon började drömma. Hon styrde och ställde i den gamla affären. Hon kände sig mycket nöjd. Många gamla kunder kommo in till henne och när hon skulle draga ut kassalådan var den så tung av pengar, att hon inte orkade. — Plötsligt stod Kurt framför henne och ropade med pojkaktig myndighet: Varför sitter mamma där? Rör på sig! Annars blir mamma gammal och fet! — Hon smålog. Hon sa: Den där hattaffären var allt mindre hedersam. Och jag tycker inte om, att du kysser Julia. — Varför det? svarade pojken. Hon borstar ordentligt sina tänder! Hon ville hytta åt honom med fingret men orkade inte lyfta handen. På en skogsväg kom Sussi gående. Hon var omgiven av en hel liten kull pladdrande småttingar. Hur beskäftigt hon ledde dem! En ung mor. Barnen började springa runtomkring fru Ingeborg. Hon ville fånga dem, hon försökte resa sig. Ansträngningens ångest väckte henne.

Hon rätade mödosamt upp den stelnade överkroppen. Ögonlocken voro okänsliga och orörliga. Inte heller förmådde hon röra armarna. Hennes händer lågo, öppna, på knäna. Hon försökte föra dem samman. Hon kände något mellan sina händer och förstod att det måste vara Louis’ huvud. Hon höll det, så som hon gjort på julafton, då han och Sussi sutto under granen. Hon granskade hans mun och ögon. Hon talade till honom, men fick inte något svar. Hon sa: Så du trampade ned mig! Vill du att jag skall dö? Blir du nöjd nu? Vet du, vad jag hade glömt? Jag visste att jag glömt något, men jag visste inte vad det var. Kan du gissa? Jag har glomt att bryta din förlovning! Jag borde ha gjort det därför att du är hjärtlös och grym. Men jag vågade inte! Och nu dör jag. Blir du nöjd? Är min kärlek tillräckligt fordringslös? Kommer jag aldrig mer att förfölja dig? Du är fordringslös, därför att du är svag. Och jag därför att jag är stark. Så kan det vara. Känn hur hårt jag håller ditt huvud! Hur nöjd blir du, när jag är död? Kommer du att gnugga dina händer? Kan du inte i anständighetens namn dölja att du är glad? Sussi kunde inte, Kurt kan inte. Vad ni skulle bli förtvivlade, om jag stod upp från de döda. Lugna er, stackars barn! Vad du ser belåten ut! Skulderna betalda och allting lika bra. Hur kan du vara så grym! Hur kan jag tycka om någon, som är så grym? Kan jag inte lika gärna älska Nattdjuret, som är mycket, mycket vackrare än du? Vi roade oss tappert, han och jag. Men jag känner mig så dum, när jag ska ha roligt. Det passar mig inte. Blir du verkligen lycklig nu? Å, jag avundas dig inte! Jag borde leva och du borde dö. Jag skulle gråta. Du är cynisk och hårdhjärtad. Du har intet medlidande. Du väntar helt lugnt på min död. Du är ingen människa. Du kan inte älska, inte gråta, inte lida. Du är ett vidunder. För din skull skall jag dö och du kan inte ens gråta över mig?

Nu höjde hon blicken till hans panna och såg svettdropparna pärla fram. De ha stor betydelse, dessa genomskinliga pärlor. De äro en tyst klagan. De likna de blodröda pärlorna på Frälsarens panna. Vi älska Jesus Kristus därför att han lidit för vår skull. Vi älska alla, som lida för vår skull. Vi älska ingen, som ej lidit för oss. Om du älskar mig, så måste du lida för min skull. Hur skall jag eljest veta, att du älskar? Du måste lida. Ack, bliv inte rädd! Drag inte undan ditt huvud. Du behöver inte lida mycket. Jag har inte stora fordringar. Du behöver inte gråta. Jag nöjer mig med svettdropparna på din panna.

Hon böjde sig fram för att lägga sin kind intill hans. Därvid gled hon ned i snön. Hon gjorde ett försök att resa sig, men föll åter tillbaka. Hon låg på rygg i en kvinnas ställning med öppen famn. Vinternatten famnade henne.

Kurt och fästmannen gjorde redan under natten de efterforskningar, som kunde göras. Tysta Marie var den, som först talade om självmord, sedan hon funnit briljantnålen i sin kofta. Det var också hon som först tänkte på Sommarro. I sällskap med fru Koerner begav hon sig dit och upptäckte snart spåret som ledde till brandplatsen. Den döda låg där med bröstet och halva bålen nakna. Väninnan föll på knä bredvid henne, sökte väcka henne med smekningar, värma henne med sin egen kropps värme. Tysta Marie hämtade hjälp hos grannen, och det blev fiskaren och hans amerikanske sons lott att forsla den stelfrusna kroppen till Sommarro. Skådespelerskan, som grät så ypperligt på scenen, grät inte nu. Hon sa: Varför har hon behandlat oss så här? Höll vi inte av henne? Vad ont har vi gjort henne? — Tysta Marie mumlade: Vem vet det? Vad vet man? Man vet, att hon är död. Hon var så stursk av sig. Allt vad hon gjorde, skulle vara snörrätt. Blev det krokigt, klippte hon av. Vad vet man? Man vet, att hon är död. Om mer ska man inte fråga dem, som tystnat.