Conrad
| ← Till Hans Kongl. Höghet Kron-prinsen |
|
Grenadieren → |
Conrad.
Mig oron behagat; jag älskat att rida
I bredd med orkanerna (sida vid sida),
På frustande hingstar, jag sporrade van
Ungfålen med svanhals och skinande länder
Och ebenholtzhofvar och elfenbenständer,
Eldsprutande ögon och krushårig man.
Och trotts något fullblod af ofläckad adel,
Som nånsin sig rört under Saladins sadel,
Elastiskt i satser och smidigt i gång,
Min svarta Othello med mohriska anor
I pulsarna, sina halsbrytande banor
I öknarna mätte med kungliga språng.
Jag gladdes åt stormen, min fröjd var att skölja
Feluccan i Bodensjöns vattrade bölja;
Bland skrofliga klippor ur nästena stal
Jag ungar och ägg från den seniga örnen;
Hyenan jag tamde, betvingade björnen
Och lekte med öknarnas grymma schakal.
Men hemmet bJef qvafdt i den folkrika staden
Och modet jag fällde, som blommorna bladen;
Jag tvungen mig fann, som ett lejon om bord.
För menskor, som för skorpionstygn, jag flydde.
Mig verlden fördömde — och jag den afskydde,
Som Schweitzarn sin lycka i aflägsen Nord.
Jag djerf var i hågen och stolt i min smärta
Och qväfde hvar vemodig suck i mitt hjerta,
Som skökan ett missfoster under sin barm;
Men när jag de bittraste timmarna täljde,
Jag bet mig i läppen — och tårarna sväljde
Och öfvervann qvalet och dolde min harm.
Väl sved det i bröstet och frätte i såren
Och ådrorna svällde som floder om våren,
Mitt anlete miste sin högröda färg
Och pannan vardt fårad och dunkelt mitt öga,
Men sinnet blef spänstigt och känslorna höga,
Och jernviljan fast, som Högasiens berg.
Än sökte jag lugn på Tyrolernas alper
Och smög som en vålnad bland tvärbranta stalper,
Än irrade jag mellan gletscher och is
Och jagade villbråd med vingade lodet;
Jag trodde, jag skulle få stiltje i blodet
Och ändtligen blifva en verldsman och vis.
I natten vid skenet af ljungeldens lågor
Jag samm som Leander, på fräsande vågor,
Med svindlande hjerna och gungande kropp;
Ack! vindarna tjöto, som ulfvar, på hafven:
Jag sjönk än i djupet, som liket i grafven,
Än plötsligt, som spöket, jag åter dök opp.
Jag greps af min längtan till fejd och idrotter,
Liksom af passionen Hesperiens dotter
Till blodskulder; men meteoren, som blänkt,
Med Kejsarn var fången — och slutadt enviget
Emellan Europa och honom — och kriget
Sin glafven i Rheinströmmens böljor fördränkt.
Fast hungrig, som tigern, jag brann efter ära,
Jag fick ej en qvist af ett Lagerträd skära
Med slipade stålet i hvirflande strid;
Och likväl i slagtningens yraste hvimmel
Min inbillning trifdes, som Gud i sin himmel
Och fann bland orkaner sin ljufvaste frid.
Min åtrå är trottsa och vingarne stäcka
På jordens heroer, mitt högmod att bräcka
Och krossa de bålstora högdjurens makt;
Ej fjettras min ande, som hunden, vid kojan,
Den splittrar sin kedja och sönderslår bojan
Och trampar sin bödel med hädiskt förakt.
Ha! liksom ett sjelfsvåldigt barn, som ej klagar,
Men biter i riset, hvarmed man det agar,
Så gäckar jag smädande pinornas hot;
Jag ligger, som ormen och hväser i solen
Och sprutar mitt etter på herrskarestolen
Och stinger förrädiskt den väldiges fot.
Jag tygla kan zebran och styra gazellen
Och täfla i språng med en stenget på fjellen
Och qväsa i snaran en våldsam Condor.
Jag tjusar den listiga cobra capella,
Törs smeka en ringlande Boa — och fälla
Ett grymtande vildsvin i urskogens snår.
Den skyggaste jagtfalk blir spak som en dufva
Och lyder min pipa, — min lust är att kufva!
Från vargen det qvidande fåret jag ryckt;
Som Gud piskar seglen med hagel, — om qvällen
Jag gisslar med kulor den fläckiga fällen
På flåsande panthern i flämtande flygt.
Men ej under skiftande månan naturen
Än framfödt ett väsen, ej varelse buren
Vid qvinnospen är, som mig tvinga förstått;
På tumlande ringdufvan klipper man vingen
Och skjuter en svala i flygten, men ingen
Har stormen i farten än hejda förmått.
Jag flög som Sirocco, omhvärfd af dæmoner,
Obändiga, galna med fräcka faconer,
Hetlefrade sällar med tygellöst mod,
I lidelser råa, som Ligans soldater,
Lättsinniga gossar, frivola kamrater
Med otamda lustar och kokande blod.
Af qvicka vildhjernor, till öfverdåd redo,
Med betar, som spetsar på spjut från Toledo
Och tungor som häcklor och rykande gap,
Jag omgafs så tätt, som af ringen Saturnus,
Som en Beduin af sin fladdrande burnus
Och som af drabanter en skuggrädd satrap.
Som fria Baroner, med vårdslösa seder,
Don Juans åsigter om trohet och eder,
Förmätet vi rånade oskuldens frid; —
Det husliga lugnet på lek vi förstörde; —
Vi hustrun, sen mannen vi mördat, förförde —
Och lefde som Croesus en gyllene tid.
Utmärglade hamnar, på lifskraft uttömda,
Utsväfvande, vrålande, som de fördömda
I vräkande helvetesbränningens våld,
Raskt, sysslolöst slösande, och öfvergifvet
Vi dansade hejdlöst och fort genom lifvet,
Så friskt som en flvg-corps i Wallensteins sold.
Champagneperlor glödde, kristallerna blänkte
Och Damer, som Houris i Paradis, skänkte
I guldkärl Sorbeten, så läskande sval;
Vi rumlade lustigt — och drucko, Cospetto!
Som källvatten Cypervin och Orvietto,
Så ljuflig som honung i Josaphats dal.
Vi vällustens rågade bägare tömde
Och lågo i flickornas armar och drömde,
Vi mätta oss njutit i frossande lag
Och kärleken dyrkat, än tillbedit qvinnor,
Som drottningar, än dem befallt som slafvinnor
Och kittlas ej mera af deras behag.
Ty lasten blir tråkig, dess retelser domna,
Nervsträngarna slappas, lifsandarna somna,
För djerft spända lidelser mattas och dö,
För nöjenas Nektar förlorar man lusten
Och går som Rinaldo, svårmodig på kusten
Och leds på Armidas förtrollade ö.
Som doftande dandys, som yppiga lorder,
Som magra banditer af upplösta horder,
I trasor, i purpur, i jern och i gull,
De ystra våghalsarna irra förklädda,
Som uppskrämda ugglor, för dagsljuset rädda,
Fredlösa på jorden för samvetets skull.
Vårt fosterland är hela verlden den vida;
Och jagar oss faran, vi undan den glida
På fötter så snabba, som skidor på snön;
Vi slingra oss smidigt, som ålar i vatten
Och bugta hvar utkik förbi, som fregatten
Ett lurande blindskär i mörker på sjön.
Kringsvärmande tyst i Italiens nätter
En hop stryker ännu med gift och stiletter
Och lefver af byte och ockrar med mord
Och väntar förhärdadt sin död under bilan
Och andra ren smaka den eviga hvilan
I grafvarnas mörker på främmande jord.
En mängd kryssar hafvet omkring som corsarer,
En del fäktar under Egyptens standarer
Med krokiga sablar för Islams banér,
Ett dussin tog värfning i Grekiska hären,
Ett par smiddes tåligt, som lamm, vid galéren,
En svärm, såsom kajor, i klostren slog ner.
Men flamman i blicken, till hälften förbrunnen,
Och hånet, som leker i draget kring munnen,
Den vidriga minen, som vrider sig stel
På läppen, som igeln kring kratern af bölden,
Förråder, som såret förrådes af skölden,
Som klyfts, de förborgade känslornas spel.
Dock — ingen fanns af oss, hvars hopp ej bedraget
På sällheten var, såsom Kejsarns i slaget
Vid Leipzig på segern och Sachsarnas tro;
Vi greto, som Niobe, tills utaf qvalet
Det sargade hjertat blef flinthårdt — och skalet
Omkring det, som hvalfvet på suckarnas bro.
Hvad båtar det att efter skuggor jag jägtar
Och trött, som en pilgrim, af mödor försmägtar,
När sol’n på min himmel för evigt gått ned;
Om ock jag oändligt utsträckte min bana
Härnere, dock under min lidelses fana,
Tills Parcen afklippte min lifstråd, jag stred.
Jag kan ej gå tynande, svettig som slafven
Och vända min torfva från vaggan till grafven
Och tåligt till Golgatha bära mitt kors;
Ej mägtar jag lida de tärande qvaien;
Mitt blod rinner inte, som bäcken i dalen! —
Det störtar ju fram som en skummande fors.
Så törstigt de småsinta, usla bestyren
Min själstyrka sögo, som ådror Vampyren,
Som slösarn sin giriga stamfaders skatt;
Ett Chaos var tankan, min frid var vansinnets
Och midt i det frostiga mörkret brann minnets
Lampa, som sorgens i grafkorets natt.
På lifvet ej sätter jag alls något värde,
Som vådelden rofvet, min kraft det förtärde
Och nedstämde eldsjälens blixtrande mod,
Min glädje det stulit, min sällhet det rånat
Och all min förhoppning kallsinnigt förhånat,
Tills isigt, som ödlans och stelt blef mitt blod.
Jag skåda vill prakten i Lucifers salar
Och svettas af värman i afgrundens dalar
Och se hur dess flammande rosor slå knopp;
Jag spegla mig vill i dess sjudande bäckar
Och svärma som fjäriln bland brinnande häckar
Tills hela mitt väsen i lågor går opp.
Ej fruktar jag fasan, ty helvetesglöden
Mig bränner i lifvet mer het än i döden,
Och ej för dess skiftande, bländande glans
Jag nånsin vek undan, ej heller jag ryste;
Nej! jemt den min gycklande irrfart belyste
Kring verlden, som facklan fakirernas dans.
Min själ, som en kungsörn, o, Jesus, Maria!
Skall kretsa bland molnen, de åskfyllda fria,
I täflan med skyarnas stickande storm,
Tills sferernas toner upphöra att klinga
Och altets hvalfbågar, som glaskupor springa
Och jordklot och himlar förlora sin form.
Jag kom som en stormil och afbröt din stängel,
Clarence! och du föll, men du föll som en ängel;
Din panna var ren, som Narcissens, i ram
Af nattsvarta flätor; — och trötts mitt lättsinne,
Som rosen i urnan, du står i mitt minne,
Ljuf, som en Mariebild i Notre-Dame.