[ 300 ]

DAGBLADET.


Vid dagens gryning snälla Bin
Re’n hemta honing, blomsterfin,
Från dal till dal; på gräsen
Hvar fjäril släckte nöjets törst;
Då vaknade Dagsländan först,
            Med surr
            Och hurr;
Det blef ett fasligt väsen.

Hvart bi hon slog med vingens flor
Och ropte: ”Undan, mygg!” Så stor
Hon ständigt var i orden.
hela dagen for hon fram;
Men ack, när soln i vestern sam
            Sin kos, —
            Hvad tros? —
Död sönk hon re’n till jorden.