Daphne

Daphne av Gustaf Philip Creutz

Ur Svenska parnassen, band II av Ernst Meyer från 1889.

Daphne.

Uti den ålder Daphne träder,
Då nöjet öfverhanden tar,
Då hopp och ungdom sinnet gläder,
Då menlösheten än är qvar,
Och intet fåfänghetens väder
Dess späda hjerta uppblåst har.

Den täckhet, som i snaror lindar,
Som alltid mer än skönhet klär,
Hon i sitt hela väsen bär;
Hon vet ej af, att hon förblindar,
Fast hon naturens prydnad är.

När en gång ögat henne finner,
Kan det ej lemna henne mer;
Dess åsyn en förvirring ger,
Och när hon ur din syn försvinner,
Du henne i ditt hjerta ser.

Om något sällt är jorden ämnadt,
Så bör så mycket skönt och godt
Åt sällhet vara öfverlemnadt.
Ack, Daphne, du ej vet din lott,
De nya sinnen, som du fått,
Dig än med ljufva känslor narra;
Än har ej hjertat lärt att darra,
Det längtar och det njuter blott.

Naturens fägring för dig strålar,
Du allt med nöjets synglas ser;
De taflor bildningskraften målar
Du en fördubblad skönhet ger.
Allt på din minsta vilja vaktar,
Allt ler och allt förnyar sig;
Du en förtjusad verld betraktar
Och tror hon blott är gjord för dig.
De nöjen dagen åt dig skänker
Du utan ånger, utan strid
Och utan ledsnad kännes vid;
Om natten i en stilla frid,
Du dig i sömnens armar sänker,
Der nöjet dig till mötes är.
Det släpper löst förnuftets tömmar
Och skapar under lek och drömmar
Den sällhet, som din själ begär.

Ditt intåg skall i verlden göras,
Der under yppighet och prakt
En lycklig oskuld skall förstöras
Och tvingas under vanans makt.
Du som ett siradt offer föres

Midt i en yr och tanklös hop;
Ditt häpna öra ständigt röres
Af afunds och förundrans rop.
Der väntas det man kallar nöje
Och nyttjas utan ljuflighet,
Och under buller, tvång och löje
Man glömmer dygd och mensklighet.
Man söker och man söks af dårar
Med vänskap och med vårdslöshet;
Man tanklöst andras rykten sårar
Med qvickhet och behaglighet,
Och med förnuft och barnslighet
Man väljer och man strax förkastar.
Man bort med tidens hvirfvel hastar,
Och att man lefver man ej vet.
Man får ej råd af hjertat taga,
Ej styrka af sin ömhet draga;
Förvirrad och i nöjen snärd,
Man hinner ej att sig beklaga.
Man blir förströdd, man blir förtärd
Och endast i den konsten lärd
Att fly sig sjelf och sig bedraga,
Att kunna lysa och behaga,
Att bli förlorad och få verld.

Allt detta Daphne hastigt skadar;
En präktig yta snart bedrar,
Dess unga hjerta henne bådar,
Att hon för litet smakat har.
Hon sig åt alla nöjen delar,
Nu tror hon lifvet börjar först;
Hon söker släcka hjertats törst,
Men känner dock, att något felar.
Det ljufva hoppet, själens vän,
Som alltid smickrar, alltid retar,
Bedrar och lindrar Daphne än:
Hon ständigt efter sällhet letar,
Men får dess skugga blott igen.
De lugna nöjen, som hon njutit,
Som likt en stilla källa flutit.
Med glädjen in i hennes själ,
Ha deras rena ådra slutit:
Hon känner blott ett konstladt väl.

Fast lyckan henne öfverhopar,
Dess hjertas tystnad dock ej vins;
Det är förtryckt och hemligt ropar:
Månn’ ingen annan sällhet fins?

Men snart den häpna Daphne saknar
De förra känslor, som hon haft:
I alla sinnen redan vaknar
En obekant och ljuflig kraft.
Ibland i glädje hjertat simmar,
Men strax en suck från bröstet går;
Nu nöjet fram ur ögat strimmar,
Nu åter trillar ner en tår.
Hon sig i ständig tystnad sänker,
En enslig känsla börjar rå;
Hon finner vällust, när hon tänker,
Men vet ej hvad hon tänker på.
En hemlig oro henne säger,
Att hon ej nyttjar hvad hon fått,
Hon ser, att hon ett hjerta äger,
Men vet ej hvartill det är godt.
Alexis syns, och Daphne finner,
Att det för honom skapadt är;
Hon suckar, och Alexis brinner,
Men hennes suck i tvång försvinner:
Den grymma konsten öfvervinner
En ömhet, som naturen lär.
Hon törs ej låta sig beveka
Af trohet, ömhet och behag;
Dess kön och blygsel henne neka
Den sällhet att få synas svag.
Dess ömhet är en hemlig plåga,
Som hon förtryckt i hjertat bär;
Alexis’ ömhet är en låga,
Som brister ut och allt förtär.
Med stränghet vill sig Daphne värja,
Alexis hotas med förakt;
Men hennes ögon honom svärja,
Att det ej står i hennes makt.
Alexis’ kärlek honom drifver,
Han är till Daphnes fötter förd,
Hans fruktan hjertat sönderrifver,
Af sitt begär han är förstörd.

Hans röst, som qväfd och bruten blifver,
Hans djerfhet, ungdom och hans ifver,
Allt detta en förtjusning gifver,
Och Daphne skulle ej bli rörd?
Han ropar: »Daphne, om de visste,
»Hvad ömhet genomtränger mig,
»Du visst din grymma stränghet miste;
»Min själ är uppfyld utaf dig.
»Om du min kärlek ej fördömer,
»Jag lifvets tyngd med vällust drar;
»För dig jag hela verlden glömmer,
»I dig jag hela verlden har.
»Min Daphne, låt oss begge smaka
»Hvad gudanöje kärlek ger.
»Ditt hjerta kan ej önska mer
»Än sällhet ha och ge tillbaka.
»Jag himlen i din uppsyn ser,
Jag äfven der min dödsdom skådar;
»Ett ord af dig mig lifvet bådar
»Ell’ ock i grafven störtar ner.»

Alexis tystnar, Daphne fasar,
Hon fruktar att Alexis dör;
Hon vet ej att, fast kärlek rasar,
Han sällan något lif förstör.
Alexis’ ömhet henne sårar
Och gör på hennes styrka slut;
Hans ögon fyllas af de tårar,
Som endast nöjet pressar ut.
I alla sinnen vällust smyger,
Hon hör ej eftertankens knot,
På hennes läppar själen flyger
Att ta Alexis’ själ emot.
»Alexis, se min ömma låga —
»Säg, är du nöjd? Jag älskar dig. —
»Ack, hvilken sällhet! — hvilken plåga!
»Alexis! — Du förlorar mig!
»Om du min oskuld icke vördar,
»Du mig i grafvens mörker för.
»Jag tillber dig, och du mig mördar;
»Ack, grymme, tål du att jag dör!»

Vid dessa ord Alexis bäfvar,
Ty uti Daphnes ögonkast
Än ömhet, än förtviflan sväfvar;
Hans djerfhet dämpas med en hast.
Han är för öm att icke höra
En röst, som alla hjertan rör,
Han är för lycklig att förstöra
En oskuld, som hans sällhet gör;
Och midt i sina känslors yra,
Af lågor och begär förtärd,
Han lär att sina sinnen styra,
Att älska och bli Daphne värd.
Re’n hennes uppsyn honom bådar,
Att hans belöning är tillreds;
Han der en dubbel vällust skådar:
Hon älskar och hon är tillfreds.
Hon ej en menlös låga gömmer,
Men rodnar och gudomligt ler,
När hon en kyss åt honom ger,
Som sjelfva dygden ej fördömer,
Och kärlek utaf henne ber.

Alexis himlens vällust njuter,
När han den sköna munnen rör,
Han Daphne uti famnen sluter
Och uppå hennes läppar dör.
Man endast några suckar hör;
De följas af den ljufva tystnad,
Som dränker hjertat i sin lystnad
Och själens största sällhet gör.

Ack, Daphne, fullfölj dina öden
Och af så sälla nöjen lär,
Att lifvet liknar endast döden,
När det ej vet hvad kärlek är.
Du kärnan nu af lifvet tager,
Åt nöjets gud du dyrkan ger;
Du aldrig några suckar drager,
Som icke utaf kärlek sker;
Du ej om några plågor drömmer;
Om minsta oro dig förtär,
Du ser Alexis och förglömmer,
Att något ondt på jorden är.

Du i ditt öde dig behagar,
Till ingens lycka afund drar;
Med ömkan du dens lott beklagar,
Som ej din ljufva sällhet har.
Du känner icke deras smärta,
Som sucka efter ärans höjd,
Du har en tron uti ett hjerta,
Och all din ära är förnöjd.
När tyngd, när ledsnad verlden öder
Och qväfver blodets muntra lopp,
Du ständigt nya nöjen föder
Uti ett hjerta fullt af hopp.
Låt aldrig ånger dig förtrycka,
Låt tadelsorl ur hågen slås;
Din öppna kärlek gör din lycka,
När andra uti tvång förgås.
Ack, Daphne, hvilken gruflig plåga
Att visa köld och känna ömt,
Att ständigt efter ryktet fråga
Och låta hjertat bli förglömdt;
Att öfver sin förmåga kämpa,
Att önska det man intet vill,
Och blott det enda nöjet dämpa,
Som tröstar oss att vara till.
Och vet att om du ändligt hinner
Att göra hård din ömma själ,
Ditt lif, som sedan långsamt rinner,
I en beständig sömn försvinner,
Och du för all din möda vinner
Den äran till att leds ihjäl.

---