De tre gracerna/Kapitel 02
| ← Förord |
|
De tre gracerna → |
Gustaf III:s Stockholm.
OM nutidens stockholmare och andra beundrare af Sveriges hufvudstad kunde göra samma erfarenheter och upplefva samma äfventyr som justitierådet, brandvakten och kopisten i Andersens saga om »Lyckans galoscher» samt pröfva på lifvet och förhållandena i »den gamla goda tiden», så skulle de helt visst i likhet med dem känna en stor lättnad, när äfventyret var öfver. Mälardrottningen i sin nutidsskrud är ju så vacker, så elegant och ungdomlig, att man ej märker eller kommer ihåg, att det också finns åtskilligt med bjäfs och godtköpsvaror i utstyrseln, och det lif hon och hennes undersåtar lefva är så rikt på alla nutidens behag och bekvämligheter, att åsikterna om flydda kulturskedens företräden med fog kunna stämplas som orättfärdiga, som benhård konservatism eller utslag af den midt i nutidsutvecklingen verkande faktorn »käringen mot strömmen».
Och dock finns det i denna kärlek till det gamla något mycket berättigadt. Den har sin grund i känslan för det historiska sammanhanget mellan nu och fordom, i pietet för fädrens minne och verksamhet, och det ligger en egendomligt fängslande stämning öfver de tyvärr alltför få bevarade lämningarna af Stockholm i det förflutna, en sällsam tjusning i att intränga i gångna släktens tillvaro och föreställningar. Särskildt gäller detta om den gustavianska tiden, om tjusarkonungens och Bellmans Stockholm — staden, som vi känna genom Elers' beskrifning samt Snacks, Säfvenboms och bröderna Martins bilder. Hur olika var ej detta Stockholm våra dagars! En småstad med mest smala och slingrande, knaggligt stenlagda gator, bristfällig renhållning och primitiva samfärdsmedel, i allmänhet oansenligt bebyggd och föga folkrik, men tillika en idyll i grönt och rödt, här och hvar prydd med stormaktstidens ännu ej utdömda eller banaliserade palats, rikt på strömmande och speglande vatten, inramade af naturliga stränder, skogklädda höjder och lummiga dälder.
När Gustaf III började sin regering var detta Stockholm i det stora hela sig likt som under den karolinska tiden och som det framställes på Petrus Tilleus' karta från början af 1730-talet. Det hade ungefär samma topografiska gestaltning, samma fördelning af land och vatten, samma bebyggande, ty frihetstidens senare decennier hade trots den betydande merkantila och industriella uppblomstringen ej medfört några mer genomgripande förändringar. Begreppen storstadsutveckling och kommunalpolitik, så verksamma i våra dagar, voro okända i Gamla Stockholm, och ej heller den tredje Gustafs kungatid förmådde trots åtskilliga ansatser i motsatt riktning, förmedlade hufvudsakligen af den utmärkte öfverståthållaren Carl Sparre, i nämnvärdare grad omvandla stadens utseende. Hade konungen fått lefva och de inre och yttre politiska slitningar uteblifvit, som särskildt under det sista skedet af hans oroliga lif så menligt ingrepo i såväl hans egen som hela landets tillvaro, så är det sannolikt, att förhållandet blifvit annorlunda. Med sin ytliga, framför allt estetiska läggning var konungen ingalunda likgiltig för hufvudstadens förskönande, och helt få af Sveriges monarker ha trädt i en så liflig beröring med stadens borgerskap och visat detsamma så mycken uppmärksamhet som han. Säkerligen var det mer politiska skäl och beräkningar än känslor och böjelse, som härvid hos honom, den utpräglade adelsvännen, spelade in, men man besvärade sig på den tiden icke med att forska efter grunderna, och många vittnesbörd om att borgerskapet satte värde på konungens artighet finnas bevarade.
Redan när han som kronprins år 1768 infann sig hos magistraten för att med anledning af tvisten mellan Adolf Fredrik och riksrådet försäkra stadens myndigheter och borgerskap om sin faders huldhet och förtroende, uppfattades sålunda hans besök som en synnerlig nåd, och när han längre fram i tiden, under det kritiska året 1790, tog borgerskapets lojalitet och trohet i anspråk för hufvudstadens försvar och bevakning, tyckes tacksamheten ha varit störst ej hos den begärande utan den gifvande parten. Till minne af de »solenna acter», som timat, pryddes nämligen stora rådhussalen med konungens bröstbild i hvit marmor, ett uttryck för den »besynnerliga nåd och ynnest», magistraten och borgerskapet rönt.
Gustaf III var ej heller okunnig om de i popularitetens tjänst välgörande verkningarna af de gamla romerska maktinnehafvarnes bepröfvade medel »bröd och spel». Sålunda fortlefva ännu hågkomsterna af de lysande balerna och assembléerna på börsen, till hvilka äfven borgerskapet hade tillträde, liksom af de borgerliga militärkårernas parader och mönstringar, och med konungens minne äro också förbundna karusellerna eller riddarspelen på Adolf Fredriks torg och Drottningholm, illuminationen och förplägnaden med anledning af kronprinsens födelse, triumftåget med troféerna efter finska krigets slut o. s. v.
Med konungens namn och verksamhet äro däremot blott få så att säga mer påtagliga eller materiella minnen förbundna. Hans storslagna projekt att förbinda Stockholms slott med det stora tillämnade palatset i Hagaparken medelst en snörrät aveny, gående ungefär i Regeringsgatsns riktning, stannade liksom så många andra hans planer på papperet, och endast ett fåtal andra offentliga byggnadsverk kunna sammanställas med hans direkta initiativ eller ingripande.
Men hvad som brast i kvantitativt hänseende uppvägdes till fullo i kvalitativt. Med så framstående arkitektoniska medhjälpare som Adelcrantz och Palmstedt kunde konungen ju åstadkomma sådana mästerverk som operahuset och börsen, och ensamt det förstnämndas tillkomst vore nog att tillförsäkra honom en hedersplats bland Stockholms kungliga byggherrar. Det vackra, förnäma, åt fosterlandets sånggudinnor helgade palatset har visserligen liksom så många andra minnesrika praktbyggnader gått all världens väg, och därom är ej här lämpligt att anställa några betraktelser; men visst är, att det skänkte det forna Norrmalmstnrg en vida mer harmonisk och tilltalande gestaltning, än det nutida Gustaf Adolfs torg äger. Och lika visst är det, att Oscar Levertin träffande tolkat[1] platsens typiskt gustavianska karaktär, då han i anslutning till Johan Fredrik Martins härliga bild skrifver: »Detta är Gustaf III:s Stockholm, Bellmans Stockholm, hur förgånget och hur förtjusande! En stämning af glädtig och gratiös komisk opera hvilar öfver detta torg, som verkar elegant såsom en tilja, och på hvilket röra sig en mängd af färggladt klädda aktörer och aktriser. Det är som de silfverklara flödande 1700-tals-melodierna från operahuset vid torgets sida strömmade ut i luften och än klingade där sprödt och glasklart. Lätt, ljus flyter sommarsolen öfver torget, så harmoniskt med operan och palatset midt emot hvarandra och slottets mäktiga fasad till fond. Det är på eftermiddagen, de fladdrande skuggorna bli längre. På torget är det lifligt ännu, men ingen trängsel, rörligt men ingen brådska. Ett kungligt åkdon, draget af sex piafferande bästar, med husarer ridande före och efter, spränger förbi högvaktens skyldrande soldater och berättar om den gamla regimens ståt och konungslighet. En grön kaross med lakej bak och kusk i rödbrun kappa på bocken för en änkenåd på visiten. Men den borgerliga giggen synes här också på sina höga hjul, och nära Strömmen köra plebejiska arbetskärror. Fotgängarne höra likaledes till alla klasser och stånd. Vattenbärerskan med sina ämbar i det gröna oket snuddar vid ett par fina damer, en äldre i ofantlig, utspänd rund kjol, medan den andra är i hvit linong och hvitt hufvudkläde, lilla Trianons uniform. Båda hafva spatserkäppar och uppvaktas af kavaljerer i den svenska dräkten, medan bakom skrider en lat, ’solskenshungrig och öltörstig’ stockholmslakej. Borgarna gå till sina kaffehus, med blå kappor slängande kring hvita ben och en försäljare visar piphufvuden ur sitt schatull för en Jeronymus i gåslortsfärgad kapprock. En gammal tunn flickjägare klappar midt på torget en liten kammarsnärta, som bär fruns solhatt på armen. Och öfver alla dessa människor i brokiga färger, öfver den af fjärran lätt och klar musik klingande luften hvälfver sig en himmel med en plafondmålnings rosiga och gula moln.»
Ja, sådant var Gustaf III:s Stockholm: brokigt, färgrikt, rörligt och gladt, men den Martinska Gustaf Adolfs-torgs-bilden är ingalunda den enda, som förmedlar intrycket. I många af de öfriga taflorna och utsikterna, från Mosebacke, Kungsholmen och Blasieholmen, liksom öfver Skeppsbron, Djurgården, Haga o. s. v., framträder detsamma, återspeglande den lätta och sorglösa tidsandan. Men ännu mer belyses denna i tidehvarfvets tryckta och handskrifna skildringar, i memoarer och dagboksanteckningar, ofta kännetecknade af en lekande form, en uppsjö af artigheter och sarkasmer, men äfven i det man läser mellan raderna i så torra dokument som bouppteckningar och mantalslängder.
Efterföljande anteckningar äro afsedda att härom skänka en föreställning och förmedla en inblick i de kretsar, i hvilka Gustaf III med förkärlek rörde sig och lefde, eller som stodo honom nära, ej blott under tidsskedets glada och sorglösa år utan äfven sedan hans lifs underliga men fängslande komedi hade antagit tragediens gestaltning.
- ↑ Vårt gamla Stockholm. Inledning: Stockholm i den svenska konsten intill slutet af 1700-talet. Sthlm 1911.