De tre gracerna/Kapitel 03
| ← Gustaf III:s Stockholm |
|
Ulla Fersen → |
De tre gracerna.
DET är en vinterkväll vid midten af 1770-talet. Från stora galleriet och angränsande salar och gemak på Stockholins slott strålar ett rikt ljussken ut öfver den klent upplysta Helgeandsholmen och den gamla bron, som leder till Norrmalmstorg. De fåtaliga stadsbor, som ännu äro ute, undra hvad som nu åter står på i kungaborgen, där man visserligen är van vid att långt in på nätterna se ljusen i kronor och lampetter brinna, men blott sällan i sådan rikedom och glans som denna kväll. Men så erinrar man sig, att det är tisdagsafton, då deras majestäter ge stor cour med publik spisning, och så bar man ju hört talas om, att den nye franske ambassadören anländt och nu, efter förut erhållen audiens, för första gången skall uppträda inför det församlade hofvet och den högsta societeten. Tilloppet till couren har också varit ovanligt stort. Talrika ekipager, bland hvilka riksrådens tunga och praktfulla statsvagnar särskildt beundrats, ha rullat upp till slottet, i hvars hvalf äfven en mängd portchäser tömt sitt innehåll af eleganta damer och kavaljerer.
Redan kl. 7 hade stora galleriet börjat fyllas, skrifver en samtida minnestecknare[1], af dem, »som ägde tillträde till hofvet, men riksråden, rikets herrar, de högsta af hofvet, alla dessas fruar och några, som af särskild nåd hade entrén, gingo in i det hvita rummet, som var blått. Samlingen i galleriet var så stor, att där var trängsel. Damerna i sina högsta prydnader stodo längs väggen till höger från stora ingången. Karlarna stodo midt emot i många leder bakom hvarandra. Närmast emot dörren till hvita rummet stodo de främmande sändebuden, deras legationssekreterare och andra presenterade utländingar, i rikt broderade gulddräkter eller galonerade uniformer. De svenska officerarne voro iklädda uniformer med hvita strumpor.
Under den långa väntan, som hörde till etiketten, fördrefs tiden med samtal, och många unga karlar, äfven gamla kurtisörer, gingo öfver på fruntimmerssidan, tills tecken syntes att couren skulle börja.
Ändtligen öppnades dörrarna till hvita rummet och allting blef tyst. Därifrån kom konungen, klädd med utsökt prakt, med briljanterade ordnar, knappar och spännen, visserligen något affekterad, men, det kan ej nekas, med mycken aisance och något kungligt, ehuru icke krigiskt i sitt väsende. Drottningen var stelare, men gick ej väl (ty hon var så stillasittande, att hon nästan glömt att gå, och hade dessutom ganska höga klackar); men hon hade en hög och ståtlig växt, stora, utstående ögon och i det hela en figur, som imponerade. Homer har liknat Ajax vid en fluga, Vergilius drottning Amata vid en snurra; det må tillåtas mig att likna vår dåvarande drottning på couren vid en väl prydd, hvit paradhäst med hög encolure, men matt i sina rörelser. Efter henne kommo de öfriga af den kungliga familjen, hertig Carl, liten, men med militäriskt utseende och något af sin morbroder Fredrik II i blicken, hertig Fredrik, enklare klädd, men vackrast af dem alla, och prinsessan, deras syster, glad och vänlig, men alltid prinsessa. Bland statsfruarna, som nu följde, voro Kellgrens tre gracer, grefvinnan Meyerfelt, född Wrede-Sparre, grefvinnorna Höpken, född Fersen, och Löwenhielm, hennes syster, alla tre fullkomliga skönheter.
Detta inträde hade något eget högtidligt, som måhända knappt varit någonstädes öfverträffadt. Konungen gick först till diplomaterna, och det syntes, huru äfven de stoltaste ibland dem voro smickrade af de artigheter, han sade dem. Sedan gick konungen på karlarnas sida, drottningen på fruntimrens och så tvärt om tillbaka. Då ändtligen couren var genomgången, satte konungen och drottningen sig vid spelbord med utsedda personer bland de förnämsta, men detta räckte ej länge, förrän hofmarskalken med staf i handen gaf deras majestäter till känna, att bordet var serveradt. Då gick hela den kungliga familjen till bords, och så många, som kunde få rum, blefvo åskådare. För riksrådinnor, rikets herrars fruar och öfverhofmästarinnor voro taburetter i en halfkrets nedom bordet. Diplomaterna stodo vid öfre ändan, och konungen vinkade då och då åt någon af dem att nalkas till samtal.»
Redan under Adolf Fredriks tid och säkerligen på hans prakt- och etikettlystna gemåls initiativ hade courer införts, och på courdagarna höllo deras majestäter, skrifver bland andra grefve Axel von Fersen[2], publik spisning. Då infördes också rangskillnaden i afseende på tillträde till det hvita rummet, »emedan detta rum, innanför galleriet, där couren samlades, var boisseradt och hvitt anstucket med förgyllda lister. Om Adolf Fredrik kunnat följa sin egen böjelse, så hade ingen etikett blifvit tillskapad. Han älskade en stilla och uniform lefnad och hatade ceremonier samt representation. Hans svar till drottningen, vid tillfälle af den publika spisningen — då hennes maj:t bland andra skäl för denna inrättning äfven anförde förmånen för borgerskapet uti residenset att vid pukors och trumpeters klang få gå upp och se konungen äta — var, att om han vore borgare, ginge han aldrig ur sitt hus och från sin soppa för att se någon konung äta. Likaså om taburetterna hos drottningen, vid audienser och courer, sade konungen: »Att han ansåge dem för stollar, som satte så högt värde på en taburett, då de kunde sitta i länstol hemma.» — Också voro dessa hoftillställningar trots Lovisa Ulrikas bemödanden under hennes beskedlige makes regemente ej jämförliga med dem, hon fick den blandade tillfredsställelsen att bevista, sedan hennes äldste son kommit till styret och fått fria händer för sina efterbildningar af det af honom så högt beundrade hofskicket i Versailles. De flesta af hans tidehvarfs skildrare ha också i likhet med Skjöldebrand vitsordat hoffesternas glans och ståtlighet och deras trots den stränga etiketten och den ceremoniösa stelheten åtminstone ögat fängslande gestaltning. Blott en och annan mera kritiskt eller djupare anlagd granskare har uppehållit sig äfven vid tomheten och tråkigheten särskildt vid courerna, men därvid dock i allmänhet med erkännande, ja beundran prisat skönhetens andel och roll uti dem, och i tjusarkonungens på vackra och behagfulla damer så rika hof är det isynnerhet de tre här ofvan nämnda grefvinnorna, som i detta hänseende ihågkommits och uppmärksammats.
Sålunda skrifver den dock i allmänhet missnöjde och mot Gustaf III afvogt sinnade Hochschild:[3] »Konungen hade vid hofvet med etiketter och ceremonier gjort en allmän ändring samt i hvad görligt var inrättat allt på franska sättet. Levéer gåfvos för första gången i Norden, Prakt i kläder, vackra ekipager och mycket mera gjorde hofvet lysande. Hoffröknar blefvo gifta och deras sysslor indragna samt i stället antagna statsdamer, hvarigenom hofvets glans mera befordrades, då dessa fruars män och anhöriga jämväl blefvo hofvet närmare. Grefvinnorna Höpken och Löwenhielm, döttrar af grefve Carl Fersen, ådrogo sig egentligen uppmärksamhet och ägde alla de egenskaper, som förenade med skönhet bidraga till könets prydnad. Ej under att de med sådana förmågor gåfvo ton åt seder och lefnadsart.»
Naturligtvis försummade ej hofvets eleganta och galanta kavaljerer att i sina dagboksanteckningar och brefväxlingar ägna de sköna sin hyllning, emellanåt ledsagad af eller omväxlande med en eller annan spetsig, ibland till och med elak anmärkning, som stundom ger intryck af den försmådde tillbedjarens förargelse, och äfven i hofskaldernas dikter träffas ett och annat kväde särskildt till de tre nämnda skönheternas lof. Sitt mest uppseendeväckande och äfven utom hofkretsarna uppmärksammade uttryck fick denna hyllning, då Johan Henrik Kellgren, den unge år 1777 från Finland till Stockholm öfverflyttade skalden, hvilken några år såsom informator för general Meyerfelts söner hade sitt hem i Meyerfeltska huset och sålunda var i tillfälle att på nära håll iakttaga de sköna damerna, offentliggjorde sin vackra och lekande dikt
Gratiernas döpelse.[4]
Jag vördnad har för alla slags gudinnor
i himmel och på jord;
För friherrinnor och grefvinnor,
Och för herdinnor — med ett ord
För allt det kön, som sluts på innor:
Åt alla vill jag aktning ge,
Men dyrka — endast tre:
Och hvem kan mer ett hjärta röra
Än de?
Hvad vällust att dem höra!
Hvad tjusning att dem se!
Fastän de vanligt icke täljas
Bland de Castalska flickors tropp,
De dock med nöje bland dem dväljas,
Och deras sällskap muntra opp.
Den skald förgäfves söker röra,
Som ej åt Gratier offrat har;
Hans sång skall stanna vid vårt öra,
Och kölden bli i hjärtat kvar.
För dig, Camillas skald! För dig man såg dem ömma.
Hur har du dem bedömt? — Jag lämnar snillets Gud
Och hjärtats Gud, att samfäldt döma
Din trolöshet att lyrans ljud
För hofvens dumma stoj förglömma.
⁎
En vacker dag, det var ej länge sen,
Då mera böjlig, mera len
Sig rösten göt utur min lunga,
Jag fick den djärfva håg att Gratiers ära sjunga.
Men aldrig jag beskrifva kan,
Hur det mig innerligt förtretat,
Då jag med fåfäng flit i skalders häfder letat
Och deras vissa namn ej någonstädes fann.
Jag var ej sen att mig besvära
Hos dagens furste, snillets far:
“Apollo! Säg, till ditt försvar
Hvad skäl kan du väl förebära?
Du namn åt spöken gifvit har,
Åt dem, som lifvets tråd förtära,
Och dem, som dödens plågor nära;
Men deras namn, af hvars behag
Vårt hjärta eldas för din ära,
Man föga känt till denna dag” —
Apollo fann mig äga skäl att klaga:
Det mycket nog var funnet af en Gud,
Då jordens Gudar plä behaga
Att ringa folk på porten jaga,
Som våga sanning föredraga —
Hvad hände? Astrild själf fick vishetsgudens bud
Att denna sak uppå sitt ansvar taga:
“Res! — var Apollos svar — och sök kring jorden opp
Tre dödliga, som bäst förtjäna
Att sina namn de trenne Gratier läna.” —
Han for; och under vagnens lopp
Han tänkte för sig själf: men bör jag ej befara,
Att denna färd kan räcka dag och år,
Om ej en utväg finns att fåläng möda spara?
Låt se! — Då I mors och Apollos spår
Man Gratier vanligt skåda fär;
Så bör, om samma sed på jorden skulle gälla,
Jag strax min fart förutan tvekan ställa
Bort till den sälla boningstrakt,
Där Gustafs och Sophias makt
Ljus och behag åt världen dela:
Ja! Jag ej kan uti min gissning fela —
Han kom och med förundrad håg
I Stockholm tre grefvinnor såg,
Så lekande, behagliga och täcka,
Att han sig hin i våld i början ville ge,
Det täckhetsnymphren alla tre
På jorden stigit ned, att honom skamlöst gäcka —
Men — frågar någon frågare,
Ett folk, som plär en dödlig ledsnad väcka —
Än i Olympen då? Hvad gjordes, taltes om
I medlertid, tills Astrild återkom?
Jo väl, bland ett och annat mera,
Man talte om den smak för platt och torrt och kallt,
Som nu bland skalder öfverallt,
Och mest vid Bälten tycks regera:
Ja, ropte man med harm och sorg,
Den jord blott vide bär, som fordom burit lagrar,
Och mot en enda Gyllenborg
Har Sverige minst ett hundra Bagrar,
Discursen blef ej lång — Men snart den tidning bar,
Att Astrild åter anländ var.
Han trädde in: — "Jo, på min heder,
Min lärda fru! Den vill jag se,
Som mera skicklig är till himlens envoyé;
Fort, att man allt till dops bereder …”
Så talte han; och i ett ögonblick
var allt i skick.
★
Att själfva akten nu beskrifva,
Och nätt och noga uppsats gifva
Hur den och den var klädd, som för och efter gick;
Det må en annans storverk blifva:
Ceremoni är ej min smak,
Fast annars en gudomlig sak.
Allt nog jag vann hvad jag begärde,
Tog därpå Astrild I min famn
Och for åt jorden mina färde,
Förnöjd att under kända namn
Få, efter denna dag, de trenne Gratier prisa:
Augusta, Ulla och Lovisa.
Äfven Johan Gabriel Oxenstierna tillhörde de tre
grefvinnornas beundrare och har hyllat dem både på
vers och prosa. Den ibland dem, som först slog an
på hans för kvinnlig skönhet, liksom i allmänhet för
allt vackert här i lifvet, så emottagliga sinnen, tycks
ha varit Lovisa Meyerfelt. Redan från år 1769 —
han var då 19, hon 24 år — finnes en
dagboksanteckning af honom, som vittnar härom[5], nämligen
för tisdagen den 21 februari: »I afton var jag på
couren och leddes af alla krafter vid den ängsligaste
af alla ceremonier, som äro uppfunna. Hvad kan vara
ledsammare än att stå och tiga i två eller tre timmar
för att se några människor liksom krypa fram ur ett
foder, och visa sig som rariteter på en viss stund och så åter stoppas in igen. Jag vore aldrig på någon
cour, om ej för att se grefvinnan Meyerfelt, en skönhet
som den förra världen hade tillbedit på knä och gifvit
offer åt som Venus och Diana.»
Några år senare, då Oxenstierna är färdig med »Skördarna», sitt kanske mest berömda skaldeverk, passar han på att i slutet af första sången, där han uppdrager en jämförelse mellan Sveriges och sydligare länders klimat, ägna grefvinnorna Höpken och Löwenhielm följande artiga hyllning:
Och ömma Skönhet, du, som hjältens dygder kröner,
Som, efter äran, främst är sökt af hennes söner!
Det härdande klimat, som stärker deras bröst,
Försvarar äfven dig mot åldern och dess höst.
När själf de blommor lik, som vid Tropiken färgas,
Och af en eldad sol fullkomnas och förhärjas,
Vid samma lågas brand som de du hastigt föds
Och lyser lika fort, men lika fort föröds.
Här svalkan, som kring dig förmildrar dagens strålar,
Din fägring mindre snart, men mindre flyktigt målar,
Och varsam i sin fägt att öppna rosens knopp,
Åt hennes färgers lif ger äfven längre hopp.
Så Tiden, att en gång sig med Hebé förlika
Tog undan från sin makt Augusta och Ulrika.
För hans fortgång blott vid oförbytta drag
Ger år åt ert förstånd och ej åt ert behag;
Och kärleken, förtjust i vanan att Er lyda
Ser morgonrodnans glans ännu er middag pryda.
⁎
Efter dessa poetiska utflykter, som nog skulle kunna rätt betydligt utsträckas, kan det vara lämpligt att återgå till verkligheten samt undersöka hur de tre sköna grefvinnornas ställning i och förhållanden till denna öfverensstämde med skaldernas lofsånger.
Början må göras med Ulla Fersen, den mest omtalade och ryktbara af de tre; men af det som meddelas om henne är mycket tillämpligt äfven på de två andra och tillika afsedt att lämna en allmän föreställning om gustavianskt sede- och hoflif.
- ↑ A. F. Skjöldebrand: Memoarer, utg. af H. Schück, d. 1 Sthlm. 1904.
- ↑ Historiska skrifter; II.
- ↑ Memoarer, utg. af H. Schück; I.
- ↑ Denna återgifves här sådan den förekommer i 1:sta uppl. af skaldens samlade skrifter. Enligt benäget meddelande af prof. K. Warburg torde dikten första gången ha tryckts i Utile Dulcis Vitterhetsnöjen, 4:de delen, 1781; men dess tillkomst kan säkerligen bestämmas till ett par år tidigare, antagligen 1778 eller 1779.
- ↑ Dagboksanteckningar, utg. af G. Stjernström.