De tre musketörerna/Kapitel 05
5.
KONUNGENS MUSKETÖRER OCH KARDINALENS GARDISTER
D'Artagnan kände icke en människa i Paris; han begav sig alltså till mötet med Athos utan några sekundanter, besluten att nöja sig med dem hans motståndare valt. Dessutom var det hans bestämda avsikt att göra den tappra musketören alla passande ursäkter, men utan svaghet; han fruktade nämligen, att resultatet av denna duell skulle bli lika ledsamt som vanligt vid dueller av detta slag, då en ung och kraftig man kämpar med en sårad och försvagad motståndare: besegrad, fördubblar han motståndarens triumf, segrar han, anklagas han för ett lumpet handlingssätt och ett billigt mod.
För övrigt, såvida vi icke illa tecknat vår unga äventyrares karaktär, böra våra läsare redan ha funnit, att d'Artagnan icke var någon vanlig människa. Hur mycket han än upprepar för sig själv, att hans död var oundviklig, tänkte han därför icke låta döda sig helt beskedligt, som en annan mindre modig och mindre måttfull än han skulle ha gjort i hans ställe. Han tänkte på de olika karaktärerna hos dem han skulle slåss med och började se sin belägenhet klarare. Han hoppades, tack vare de uppriktiga ursäkter han ämnade göra honom, kunna få en vän i Athos, vars utseende av en verklig ädling och vars stränga min tilltalade honom i hög grad. Han smickrade sig med att kunna skrämma Porthos med historien om gehänget, som han, ifall han icke genast dödades, kunde berätta för alla människor och som på detta sätt spridd borde göra den jättelika musketören till ett föremål för allmänt åtlöje. Vad slutligen den förbehållsamma Aramis angick, hyste han just ingen särdeles fruktan för honom, och under förutsättning att han verkligen skulle hinna fram i tid till mötet med honom, föresatte han sig att expediera honom utan krus eller åtminstone ge honom en skråma i ansiktet, såsom Cæsar uppmanade de sina att göra med Pompejus’ soldater, och på detta sätt för alltid sätta en skavank på den skönhet, över vilken han var så stolt.
Dessutom fanns hos d'Artagnan en skatt av orubblig beslutsamhet, som ännu mera stärktes av hans fars råd, vars huvudinnehåll var att »icke tåla någonting annat än av konungen, kardinalen och herr de Tréville». Han flög således snarare än gick till Klostret Carmes Déchaussés (Barfota-karmeliterna) eller snarare Carmes Deschaux, som det kallades på den tiden, ett slags byggnad utan fönster, omgiven av några torra ängar, utgörande en filial till Pré-aux-Clercs och som vanligen begagnades till mötesplats av duellanter, som icke hade någon tid att förlora.
När d'Artagnan fick syn på den lilla öppna platsen, som utbredde sig nedanför klostret, hade Athos endast väntat på honom fem minuter, och klockan slog tolv. Han visade sig således vara själva punktligheten, och den mest nogräknade i fråga om dueller skulle icke haft något att anmärka.
Athos, som fortfarande plågades svårt av sin blessyr, ehuru den blivit förbunden på nytt av herr de Trévilles läkare, hade slagit sig ned på en avvisare och väntade på sin motståndare med denna lugna hållning och värdiga uppsyn, som aldrig övergåvo honom. Vid d'Artagnans ankomst steg han upp och tog artigt några steg mot honom. Denne å sin sida nalkades sin motståndare med hatten i handen och plymen släpande ända ned på marken.
»Jag har underrättat ett par av mina vänner», sade Athos, »som komma att bli mina sekundanter, men de ha inte kommit ännu. Det förvånar mig en smula, ty det hör inte till deras vanor att låta vänta på sig.»
»Jag för min del har inga sekundanter», svarade d'Artagnans, »ty som jag först i går kom till Paris känner jag ingen människa mer än herr de Tréville, till vilken jag blivit rekommenderad av 'min far, som har den äran att vara en av hans gamla vänner.»
Athos tänkte efter ett ögonblick.»
»Ni känner ingen annan än herr de Tréville, säger ni?» sade han.
»Nej, ingen annan.»
»Ja, men då», fortfor Athos, talande halvt till sig själv och halvt till d'Artagnan, »men då kommer ju jag, om jag dödar er, att stå där som en simpel slagskämpe, som på ett lumpet sätt begagnat mig av mina fördelar.»
»Ingalunda», svarade d'Artagnan med en bugning, som icke saknade värdighet, »eftersom ni gör mig den äran att korsa er värja med min trots en blessyr, som bör besvära er mycket.»
»Ja, på min ära, den besvärar mig verkligen mycket, och ni gjorde mig fördömt illa, det måste jag säga; men jag skall använda vänstra handen, det är min vana i sådana fall. Tro därför inte, att jag ger er någon fördel, jag fäktar lika bra med båda händerna, det är till och med till nackdel för er: en vänsterhänt är till stort obehag, när man inte är förberedd på det. Det gör mig ont att inte förr ha talat om det för er.»
»Ni är verkligen så förekommande», sade d'Artagnan med en ny bugning, »att jag inte vet hur jag skulle kunna tacka er.»
»Ni gör mig förlägen», svarade Athos med sin nobla min; »låt oss därför tala om något annat, jag ber, om ni inte har något emot det. — Anfäkta! Vad ni gjort mig illa! Axeln bränner som eld.»
»Om ni ville tillåta mig…» började d'Artagnan tveksamt.
»Vad då?»
»Jag har en salva, som gör underverk i fråga om sår, jag har fått den av min mor och jag har själv prövat den.»
»Än sen?»
»Jo, jag är säker på att den skulle läka ert sår på mindre än tre dagar, och efter dessa tre dagar, när ni är botad, skall det alltid vara en stor ära för mig att stå till er tjänst.»
D'Artagnan yttrade dessa ord på ett enkelt och okonstlat sätt, som gjorde heder åt hans belevenhet utan att kasta minsta skugga på hans personliga mod.
»Vid Gud, det kallar jag ett förslag, som behagar mig!» sade Athos. »Inte för att jag antar det, men det doftar ädling på en mils avstånd. Så talade och handlade dessa riddare på Karl den stores tid, som varje kavaljer bör söka att efterlikna. Olyckligtvis leva vi inte längre på den store kejsarens tid, vi leva i kardinalens tidevarv, och om tre dagar skulle man, hur väl än hemligheten bevarades, veta, att vi ämnade slåss, och man skulle söka hindra vår duell. — Men för tusan, komma då aldrig de där trögmånsarna?»
»Om ni har bråttom», sade d'Artagnan lika enkelt som han nyss förut föreslagit honom att uppskjuta duellen tre dagar, »och det behagar er att expediera mig genast, så var så god och genera er inte.»
»Ännu ett ord, som behagar mig» sade Athos, i det han gjorde ett förbindligt tecken med huvudet åt d'Artagnan. »Det kommer inte från en man utan huvud men alldeles säkert från en man med hjärtat på rätta stället. Jag tycker om folk av ert slag, och jag ser, att om vi inte döda varandra, skall det framdeles bli mig ett stort nöje att få umgås med er. Låt oss därför invänta de där herrarnas ankomst — jag har god tid, och det är riktigare. Å, där kommer en av dem, skulle jag tro!»
Och i hörnet av Rue de Vaugirard började verkligen den jättelika Porthos bli synlig.
»Vad!» utropade d'Artagnan. »Är herr Porthos er första sekundant?»
»Ja, har ni något emot det?»
»Nej, inte det minsta.»
»Och där kommer den andra.»
D'Artagnan såg åt det håll Athos pekade och kände igen Aramis.
»Vad!» utbrast han i ännu mera förvånad ton än första gången. »Är er andra sekundant herr Aramis?»
»Ja visst. Vet ni inte, att man aldrig ser oss annat än tillsammans och att man i musketörkåren, vid gardet, vid hovet och i staden kallar oss Athos, Porthos och Aramis eller ”de tre oskiljaktiga”? Men eftersom ni kommer från Dax eller Pau…»
»Från Tarbes», sade d'Artagnan.
»Så är det inte att undra på, om ni inte känner till den detaljen», ifyllde Athos.
»På min ära», sade d'Artagnan, »förtjäna ni inte ert namn, mina herrar, och kommer mitt äventyr att göra något väsen av sig, så skall det åtminstone bevisa, att er förening inte grundar sig på några kontraster.»
Under tiden hade Porthos hunnit fram och hälsat på Athos med en handrörelse, varpå han vände sig till d'Artagnan, men blev stående helt förvånad.
Kanske bör det i förbigående omtalas, att han hade bytt om gehäng och lämnat kappan.
»Åh!» sade han, »vad vill det här säga?»
»Det är med den här herrn jag skall slåss», sade Athos i det han med handen visade på d'Artagnan och hälsade Porthos med en liknande åtbörd.
»Det är med honom som även jag skall slåss!» sade Porthos.
»Men inte förrän klockan ett», svarade d'Artagnan.
»Och jag med — även jag skall duellera med den herrn!» sade Aramis, som i sin tur uppträdde på platsen.
»Men inte förrän klockan två», sade d'Artagnan lika lugn som förut.
»Men apropå, vad duellerar du för, Athos?» frågade Aramis.
»För tusan, jag vet just inte — han har gjort min axel illa. Och du då, Porthos?»
»För fan, jag slåss därför att jag slåss!» svarade Porthos rodnande.
Athos, som icke förlorade något av vad som försiggick omkring honom, såg ett fint leende krusa den unge gaskognarens läppar.
»Vi ha diskuterat en toalettfråga», sade d'Artagnan.
»Nå du då, Aramis?» frågade Athos.
»Jo, det är en teologisk fråga vi kommit ihop oss om», svarade Aramis och gjorde ett tecken åt d' Artagnan att hemlighålla orsaken till deras duell.
Athos såg ett nytt leende spela kring d'Artagnans läppar.
»Verkligen?» sade Athos.
»Ja, det är ett ställe i S:t Augustinus, som vi inte äro riktigt överens om», svarade gaskognaren.
»Alldeles säkert en kvick karl!» mumlade Athos.
»Och nu, då ni äro samlade, mina herrar», sade d'Artagnan, »så tillåt mig att göra mina ursäkter.»
Vid detta ord ursäkter drog ett moln över Athos panna, ett högdraget löje gled över Porthos’ läppar och en nekande åtbörd blev Aramis’ svar.
»Ni förstå mig inte, mina herrar», sade d'Artagnan och lyfte stolt upp huvudet, på vilket i detta ögonblick en solstråle spelade och förgyllde dess fina och djärva linjer; »jag ber er ursäkta, i den händelse jag inte skulle kunna betala min skuld till er alla tre, ty herr Athos har rättighet att döda mig först, vilket gör er fordran mycket osäker herr Porthos, och er så gott som värdelös, herr Aramis. Och nu, mina herrar, ber jag er ännu en gång om ursäkt, men endast för vad jag nyss sagt — och nu i gard!»
Vid dessa ord drog d' Artagnan värjan med den mest eleganta åtbörd man kunde få se.
Blodet hade stigit honom åt huvudet och i detta ögonblick skulle han dragit värjan mot alla rikets musketörer, liksom han nu gjorde det mot Athos, Porthos och Aramis.
Klockan var en kvart över tolv. Solen stod mitt på himmeln, och den för duellen valda platsen var utsatt för hela dess glödande hetta.
Det är mycket varmt», sade Athos och drog i sin tur värjan, »och ändå kan jag inte ta av mig tröjan, ty ännu helt nyss kände jag, att min blessyr blödde, och jag vill inte gärna genera min motståndare genom att visa honom blod, som han inte själv framkallat.»
»Det är sant», sade d'Artagnan, »och må det nu vara framkallat av mig eller någon annan, så skall jag alltid med ledsnad se en så tapper ädlings blod; jag kommer därför att slåss i tröja liksom ni.»
»Seså, seså!» sade Porthos. »Nog nu med sådana komplimanger, och kom ihåg att vi vänta på vår tur…»
»Tala endast för egen räkning, Porthos, när du kommer med sådana där otympligheter», avbröt Aramis. »Vad mig beträffar, finner jag herrarnas ord väl valda och värdiga ett par verkliga ädlingar.»
»När ni således vill, herr d'Artagnan!» sade Athos och ställde sig i gard.
»Jag väntade edra order», sade d'Artagnan och korsade hans värja.
Men de båda värjorna hade knappast klingande vidrört varandra, förrän ett korpralskap av kardinalens garde, under befäl av herr de Jussac, blev synligt vid hörnet av klosterbyggnaden.
»Kardinalens garde!» utropade på en gång Porthos och Aramis. »Värjan i skidan, mina herrar! Fort, fort!»
Men det var för sent, de båda stridande hade blivit sedda i en ställning, som icke tillät något tvivel om deras avsikter.
»Hallå!» ropade Jussac, i det han gick fram mot dem och gav sina män tecken, att följa sig. »Hallå, musketörer! Jag tror man duellerar här? Och ediktet då, vad göra vi med det?»
»Ni äro mycket ädelmodiga, mina herrar av gardet!» sade Athos förargad, ty Jussac hade just varit en av angriparna två dagar förut. »Om vi finge se er slåss, så ansvarar jag för att vi skulle akta oss väl för att störa er. Låt därför oss hållas, och ni kunna få er ett nöje utan allt besvär för er själva.»
»Mina herrar», sade Jussac, »det gör mig mycket ont, men jag måste förklara, att saken är omöjlig. Plikten framför allt. Stick därför värjorna i skidan, om jag får be, och följ med oss.»
»Min herre», sade Aramis härmande Jussac, »vi skulle med största nöje följa edra vänliga råd, om det endast berodde på oss; men saken är tyvärr alldeles omöjlig, herr de Tréville har förbjudit oss det. Fortsätt därför er väg, det är det bästa ni kunna göra!»
Detta gyckel förargade på det högsta Jussac.
»Om ni inte lyda, komma vi således att anfalla er!» sade han.
»De äro fem», sade Athos halvhögt, »och vi äro endast tre; vi komma återigen att bli slagna, och vi måste dö här, ty det förklarar jag bestämt, som besegrad visar jag mig inte en gång till för kaptenen!»
Athos, Porthos och Aramis närmade sig varandra genast, medan Jussac ställde upp sina män.
Detta korta ögonblick var nog för d'Artagnan att fatta sitt beslut. Det var ett av dessa ögonblick, som äro avgörande för en mans framtida liv; det var att träffa sitt val mellan konungen och kardinalen, och när valet en gång var gjort måste man hålla fast därvid. Att nu slåss, det var att visa olydnad mot lagen, riskera huvudet, på en gång och i ett enda slag göra sig till fiende till en minister, som var mäktigare än konungen själv — allt detta uppfattade den unga mannen hastigt, men, vare det sagt till hans beröm, han tvekade icke en sekund. Vändande sig till Athos och hans vänner sade han:
»Mina herrar, jag skall be att få upplysa om ett litet misstag; ni sade nyss, att ni endast voro tre, men det förefaller mig som om vi vore fyra.»
»Men ni är inte en av de våra», sade Porthos.
»Det är sant», svarade d'Artagnan; »jag bär inte uniformen, men i själ och hjärta är jag musketör, det känner jag, och det har förmått mig att ställa mig på er sida.»
»Går er väg, unga man!» skrek Jussac, som förmodligen på hans min och åtbörder gissade till d'Artagnans avsikter; »vi tillåta, att ni avlägsnar er. Rädda ert skinn, skynda er!»
D'Artagnan rörde sig inte ur fläcken.
»Ni är i sanning en präktig pojke!» sade Athos och tryckte hans hand.
»Nå, hur går det?» återtog Jussac; »låt oss fatta ett beslut!»
»Det är en nobel ung man!» sade Athos.
Men alla tre tänkte på d'Artagnans ungdom och fruktade för hans oerfarenhet.
»Vi skulle endast bli tre, av vilka en sårad, plus ett barn», återtog Athos, »och man skulle ändå påstå, att vi voro fyra man.»
»Men att rygga tillbaka!» sade Porthos.
»Det är svårt», svarade Athos.
D'Artagnan förstod deras tvekan.
»Mina herrar, ni kunna ju alltid pröva mig», sade han, »och jag svär på min ära att inte vika från den här platsen, om vi bli besegrade.»
»Vad heter ni, tappra kamrat?» frågade Athos.
»D'Artagnan.»
»Nåväl, framåt då, Athos, Porthos, Aramis och d'Artagnan!» ropade Athos.
»Nå, mina herrar, ha ni hunnit besluta er ännu?» skrek Jussac för tredje gången.
»Det är gjort!» sade Athos.
»Och hur lyder ert beslut?» frågade Jussac.
»Vi ska ha den äran att slåss med er», svarade Aramis, i det han lyfte på hatten med ena handen och drog värjan med den andra.
»Således sätta ni er till motvärn!» skrek Jussac.
»Guds död! Förvånar det er?»
Och de nio kämparna kastade sig över varandra med ett raseri, som icke uteslöt en viss metod.
Athos tog på sin lott en viss Cahusac, en gunstling till kardinalen, Porthos slogs med Bicarat och Aramis fick två motståndare.
Vad d'Artagnan beträffar, fann han sig ansikte mot ansikte med själva Jussac.
Den unga gaskognarens hjärta bultade som om det velat spränga hans bröst, visst icke av fruktan, ty därav fanns ej ett spår hos honom, utan av tävlingslust; han slogs som en rasande tiger, vändande sig tio gånger kring sin motståndare, tjugu gånger bytande om ställning och anfallssätt. Jussac var en riktig överdängare på värja och hade mycken vana, men hade ändå den största möda i världen att försvara sig mot en motståndare, som, rörlig och lätt på foten, varje ögonblick avvek från de vanliga reglerna och anföll från alla sidor på en gång, allt under det han parerade som en man, som har den största omtanke om sitt eget skinn.
Till sist kom denna fäktning Jussac att förlora tålamodet. Ursinnig över att hållas i schack av den han ansett för en pojke, hetsade han upp sig och började göra felgrepp. D'Artagnan, som i brist på praktik hade så mycket djupare teori, fördubblade sin rörlighet. Jussac, som ville ha slut på leken, måttade en förfärlig stöt mot sin motståndare, i i det han föll ut så långt han kunde; men denne parerade prim, och medan Jussac gick tillbaka i gard, gled d'Artagnan som en orm under hans vapen och stötte värjan genom kroppen på honom. Jussac föll ned som en tung massa.
D'Artagnan kastade nu en hastig och orolig blick på stridsplatsen. Aramis hade redan dödat en av sina motståndare, men den andre ansatte honom häftigt; i alla fall var Aramis’ ställning fortfarande god och han kunde ännu försvara sig.
Bicarat och Porthos hade just givit varandra en samtidig stöt; Porthos hade fått ett värjstyng i armen och Bicarat i låret. Men som ingendera av blessyren var allvarlig, fortsatte de endast sin fäktning så mycket ursinnigare.
Athos, sårad på nytt av Cahusac, bleknade synbart, men vek icke tillbaka en tumsbredd; han hade endast bytt om hand och förde värjan med vänstra handen.
D'Artagnan kunde nu enligt den tidens duellagar komma till någon av de andras hjälp; medan han med blicken sökte, vem av hans stridskamrater som behövde hans bistånd, uppfångade han ett ögonkast av Athos. Detta ögonkast hade en sublim vältalighet. Athos skulle hellre ha dött än med ord begärt hjälp, men med blicken kunde han göra det. D'Artagnan gissade, vad han menade, gjorde ett oerhört språng och föll i flanken på Cahusac utropande:
»Vänd er mot mig, eller dödar jag er!»
Cahusac vände sig om; det var hög tid. Athos, som nu hölls upprätt endast av sitt stora mod, sjönk ned på ett knä.
»För Guds skull, döda honom inte, unga man!» skrek han. »Jag har en gammal räkning att göra upp med honom, när jag väl blir frisk och kry igen. Avväpna honom endast, bind hans värja! Bra, mycket bra!»
Detta utrop från Athos framkallades därav, att Cahusacs värja slogs ur hans hand och kastades tjugu steg bort. Cahusac och d'Artagnan störtade båda fram, den ene för att ta igen den, den andre för att bemäktiga sig den; men d'Artagnan, som var vigare, hann först fram och satte foten på den.
Cahusac sprang då fram till den av Aramis dödade kamraten, tog hans värja och ämnade återvända till d'Artagnan; men på vägen mötte han Athos, som under denna rast på ett ögonblick hade fått igen andan och som av fruktan för att d'Artagnan skulle döda hans fiende, ville börja striden på nytt.
D'Artagnan förstod, att det skulle varit att väcka Athos’ ovilja, om han nu icke låtit honom hållas. Och det dröjde icke heller många sekunder, förrän Cahusac föll, med halsen genomborrad av en värjstöt.
I samma ögonblick satte Aramis värjspetsen mot sin fallna motståndares bröst och tvang honom att begära pardon.
Återstodo således Porthos och Bicarat. Porthos kom med tusen skrytsamma ord, frågade Bicarat, vad klockan möjligen kunde vara, och gjorde honom sina komplimanger för det kompani hans bror fått i regementet Navarra; men hur han skämtade, vann han ingenting. Bicarat var en av dessa slagskämpar av järn, som icke falla annat än döda.
Emellertid måste man få ett slut på saken. Patrullen kunde komma och ta alla de stridande, sårade eller ej, kungens och kardinalens folk. Athos, Aramis och d'Artagnan omringade Bicarat och uppmanade honom att ge sig. Ehuru ensam mot alla och med ett värjstyng, som genomborrat låret, ville han ändå hålla stånd; men Jussac, som rest sig upp på armbågen, ropade åt honom att ge sig. Bicarat var gaskognare liksom d'Artagnan; han slog dövörat till och nöjde sig med att skratta, och mellan två parader gav han sig tid att med värjspetsen utpeka en plats på marken och sade parodierande ett bibelspråk:
»Här skall Bicarat dö, ensam bland dem, som voro med honom!»
»Men de äro fyra mot dig ensam, sluta därför, jag befaller det!» ropade Jussac.
»Ja, när du befaller det, är det en annan sak», svarade Bicarat; »eftersom du är min korpral, måste jag lyda.»
Och i det han gjorde ett språng tillbaka, bröt han av värjan mot knät för att icke behöva lämna den från sig och kastade stumparna över klostermuren, varpå han lade armarna i kors och visslade en visa, populär bland kardinalens anhängare.
Tapperheten respekteras alltid, även hos en fiende. Musketörerna saluterade Bicarat med sina värjor och stucko dem tillbaka i skidorna. D'Artagnan gjorde likaledes, och biträdd av Bicarat, den ende av gardet som var på benen, bar han Jussac, Cahusac och den av Aramis’ motståndare, som endast var sårad, in under klosterportiken. Den fjärde var, som vi sett, död. Sedan ringde de på klockan, och förande med sig fyra värjor av fem, begåvo de sig glädjedruckna. på väg till herr de Trévilles palats.
Man såg dem arm i arm intaga hela gatans bredd och föra med sig alla musketörer de mötte, så att till slut blev det en verklig triumfmarsch. D'Artagnans hjärta svällde av stolthet, där han marscherade mellan Athos och Porthos, varmt tryckande deras armar.
»Om jag inte ännu är musketör», sade han till sina nya. vänner, i det han gick in genom porten till herr de Trévilles palats, »så är jag väl åtminstone antagen som aspirant?»