←  Kapitel 3. Audiensen
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 4. Athos’ axel, Porthos’ gehäng och Aramis’ näsduk
Kapitel 5. Konungens musketörer och kardinalens gardister  →


[ 46 ]

4.
ATHOS’ AXEL, PORTHOS’ GEHÄNG OCH ARAMIS’ NÄSDUK

När d'Artagnan alldeles vild i tre skutt rusat genom väntrummet och kom ut till trappan, som han tänkte ta med fyra steg i språnget, stötte han i sitt blinda lopp mot en musketör, som kom från herr de Tréville genom en sidodörr, träffade honom med pannan mot axeln och kom honom att utstöta ett skrik eller snarare ett rytande.

»Ursäkta!» sade d'Artagnan och ämnade fortsätta sitt vilda lopp — »ursäkta, men jag har bråttom!»

Men knappt hade han kommit utför de första trappstegen, förrän en järnhand fattade i hans arm och hejdade honom.

»Jaså, ni har bråttom!» utropade musketören blek som ett lärft; »därför knuffar ni mig, ropar ”ursäkta!” och tror, att jag nöjer mig med det? Inte så alldeles unga man! Tror ni kanske, därför att ni i dag hörde herr de Tréville tala i något hög ton till oss, att man kan behandla oss som han talar? Inbilla er inte det, min gunstig herre, ni är inte herr de Tréville.»

[ 47 ]»För fan», svarade d'Artagnan och kände igen Athos, som efter att ha blivit förbunden av doktorn, nu skulle gå hem, »jag gjorde det inte med flit, och därför sa' jag ‘ursäkta‘! Det kan vara nog, tycker jag. Jag upprepar därför — och den här gången tycker jag på min ära, att det kan vara mer än nog — att jag har bråttom, mycket bråttom. Släpp mig därför, jag ber, och låt mig gå och sköta mina affärer.»

»Min herre», sade Athos, i det han släppte honom, »ni är inte artig, man märker, att ni kommer långt bort ifrån.»

D'Artagnan hade redan tagit några trappsteg, då Athos’ yttrande kom honom att tvärstanna.

»Vad fan säger ni?» sade han; »jag må komma aldrig så långt bort ifrån, så behöver ni inte ge mig några lektioner i artighet, det skall jag tala om för er!»

»Kanske det ändå!» svarade Athos.

»Å, om jag inte hade så bråttom och sprunge efter en person!» utbrast d'Artagnan.

»Hör på, herr bråttom, mig kan ni träffa utan att behöva springa, förstår ni?»

»Var då, om ni tillåter?»

»I närheten av Carmes-Deschaux.»

»Hur dags?»

»Vid tolvtiden.»

»Vid tolvtiden! Det är bra, jag skall infinna mig.»

»Försök att inte låta mig vänta, ty en kvart över tolv skär jag öronen av er i språnget.»

»Det är bra», skrek d'Artagnan till honom, »tio minuter före tolv skall jag vara där!»

Därmed satte han i väg som om själva hin varit efter honom, i förhoppning att ännu kunna träffa på sin okände, vars sakta gång icke kunde ha avlägsnat honom särdeles långt.

Men i porten till gatan stod Porthos och talade med en herre vid gardet. Mellan de båda samtalande fanns det alldeles lagom plats för en person att slippa fram. Så beräknade åtminstone d'Artagnan och rusade på för att som en pil kila mellan dem. Men just som han skulle igenom, tog vinden Porthos’ långa kappa och d'Artagnan rusade rätt in i kappvecken. Förmodligen hade Porthos sina skäl att icke övergiva denna väsentliga beståndsdel av sin dräkt, ty i stället för att släppa kappfliken, som han höll i, drog han den åt sig ännu mera, så att d'Artagnan snärjde in sig i [ 48 ]sammeten genom en snurrande rörelse, som förklaras av den envisa Porthos’ motstånd.

D'Artagnan, som hörde musketören svära, ville slippa ur kappan, som hindrade honom att se, och sökte sig en väg ut genom vecken, han var i synnerhet rädd för att på något sätt skada det präktiga gehänget, som vi redan känna till, men då han helt beskedligt öppnade ögonen, fann han sig med näsan inklämd rätt mellan axlarna på Porthos, det vill säga mitt på gehänget.

Ack, liksom de flesta saker här i världen, som endast ha utseendet för sig, var gehänget av guld framtill men rama buffellädret på baksidan! Då Porthos, en äkta storskrytare som han var, icke kunde lägga sig till ett helt guldgehäng, ville han åtminstone ståta med ett halvt; det är därför lätt att förstå snuvans nödvändighet och behovet av kappan.

»Fan besitta!» skrek Porthos och gjorde de största ansträngningar att befria sig från d'Artagnan, som kravsade i ryggen på honom, »ni måste vara galen, som så där kastar er över folk!»

»Ursäkta», sade d'Artagnan, som kom fram under armen på jätten, »men jag har mycket bråttom, jag springer efter en person, och…»

»Glömmer ni händelsevis edra ögon hemma, när ni är ute och springer?» frågade Porthos.

»Nej», svarade d'Artagnan stött, »och tack vare mina ögon ser jag till och med vad andra inte se.»

Antingen Porthos begrep eller inte begrep piken, säkert är att han gav fritt lopp åt sin vrede.

»Herre»», röt han, »ni kommer att bli genompryglad, det förbereder jag er på, om ni så där skubbar er mot musketörer!»

»Genompryglad? — det var ett fult ord!»

»Det är det som anstår en man, som är van att se sina fiender i ansiktet.»

»Ja visst för tusan, jag förstår mycket väl, att ni inte vill vända ryggen åt folk!» Och den unga mannen, förtjust över sitt lyckade skämt, avlägsnade sig med ett gapskratt.

Porthos skummade av raseri och gjorde en rörelse för att kasta sig över d'Artagnan.

»Sedan, sedan», skrek denne till honom, »när ni inte längre har kappan på er!»

»Klockan ett då, bakom Luxembourg!»

[ 49 ]»Det är bra, klockan ett!» svarade d'Artagnan och snodde i väg ut på gatan.

Men varken på denna gata, som han snart sprungit till slut, eller på den han nu såg framför sig, kunde han upptäcka någon. Hur sakta än den okände gått, hade han dock hunnit undan; kanske också hade han gått in i något hus. D'Artagnan frågade sig för om honom hos alla han mötte, gick ned ända till färjan, gick sedan uppför Rue de la Seine och La Croix-Rouge, men såg ingen, absolut ingen. Emellertid var denna promenad nyttig för honom så till vida, att ju mera svetten lackade från hans panna, desto kallare blev han i sitt inre.

Han började nu övertänka de händelser, som nyss tilldragit sig; de voro många och icke särdeles lyckosamma; klockan var knappt elva på förmiddagen, och redan hade morgonstunden ådragit honom herr de Trévilles onåd, ty naturligtvis kunde han icke undgå att finna d'Artagnans sätt att ta avsked litet vårdslöst. Dessutom hade han skaffat sig två goda dueller med två män i stånd att vardera döda tre d'Artagnaner, med två musketörer, nog av, det vill säga med två av dessa män, som han skattade så högt och i sina tankar och sitt hjärta satte högre än alla andra.

Utsikterna voro dystra nog. Säker på att bli dödad av Athos, kan man förstå, att den unga mannen icke bekymrade sig särdeles om Porthos. Emellertid, eftersom hoppet är det sista, som slocknar i människans hjärta, började han hoppas på att han skulle kunna överleva dessa två dueller, med förfärliga blessyrer naturligtvis, och i händelse han skulle få leva, gav han sig själv för framtiden följande läxa:

»En sådan vildhjärna jag är och en sådan grobian! Denna präktiga och olyckliga Athos var ju sårad just i den axel jag rände emot med huvudet som en annan gumse. Det enda som förvånar mig, är att han inte dödade mig på fläcken — det var hans rättighet; och den smärta jag tillfogade honom måste ha varit förfärlig. Vad Porthos beträffar — å, saken med Porthos, den var mera lustig!»

Och mot sin vilja började den unga mannen skratta, men såg sig på samma gång omkring, om icke möjligen detta skratt skulle såra någon förbigående, som icke kunde förstå vad han skrattade åt.

»Ja, vad Porthos beträffar, är det verkligen lustigare — men jag är i alla fall en tanklös galenpanna. Kastar man sig väl över folk så där utan att ropa se opp? Nej! Och kommer man och tittar under kapporna på dem för att se [ 50 ]vad som inte finns där? Han hade nog ursäktat mig, om jag bara inte talat om det där fördömda gehänget, visserligen i förtäckta ord, det är sant; — jo, vackert förtäckta! Å, jag fördömda gaskognare, jag skulle inte kunna låta bli att vara kvick, om jag så låge i stekpannan!»

»Jojo, min kära d Artagnan», fortfor han att tala för sig själv med all den mildhet han ansåg sig skyldig sin egen värda person, »slipper du helskinnad från det här, vilket inte är troligt, så måste du för framtiden försöka att vara idel hövlighet. Hädanefter måste man beundra dig, anföra dig som ett exempel. Vara artig och förekommande är inte att vara feg. Betrakta bara denna Aramis! Aramis, det är mildheten, den förbindliga artigheten personifierade. Nåväl, har det nånsin fallit någon in att påstå, att Aramis är feg? Nej, alldeles säkert, och händanefter skall jag ta honom till exempel i allt. Å, där är han ju!»

Medan d'Artagnan gått och hållit sin monolog, hade han kommit några steg från det Aiguillonska palatset och utanför detta hus fick han se Aramis i livligt samtal med tre adelsmän vid konungens garde. Aramis å sin sida såg d'Artagnan, men som han icke glömt, att det var i närvaro av denna unga man herr de Tréville förivrat sig så svårt på morgonen, och då ett vittne till de förebråelser musketörerna fått uppbära på intet sätt var honom angenämt, så låtsade han icke se honom. Men d'Artagnan däremot, helt uppfylld av sina nya föresatser om vänligt tillmötesgående och artighet, nalkades de fyra unga männen med en stor hälsning, åtföljd av det allra förbindligaste leende. Aramis böjde helt lätt på huvudet men log alls icke. För Övrigt avbröt alla fyra genast sitt samtal.

D'Artagnan var icke enfaldig nog att ej märka, att han var överflödig, men han var heller icke ännu tillräckligt inne i den stora världens vanor för att kunna på ett artigt sätt draga sig ur en falsk belägenhet sådan som den i allmänhet är, då en person kommer och blandar sig med folk, som han knappast känner, och i ett samtal, som icke angår honom. Han letade därför inom sig efter en utväg att göra sin reträtt så litet tafatt som möjligt, då han såg, att Aramis hade tappat sin näsduk och antagligen utan att märka det satt foten på den. Ögonblicket syntes honom lämpligt att gottgöra sin påflugenhet; han böjde sig ned, och med den artigaste min han kunde åstadkomma drog han fram näsduken undan musketörens fot, trots de ansträngningar [ 51 ]denne gjorde för att hålla den kvar där, och sade, i det han räckte honom den:

»Här är en näsduk, som ni nog inte gärna skulle vilja förlora.»

Näsduken var verkligen rikt broderad och bar en krona och ett adligt vapen i ena hörnet. Aramis rodnade starkt och snarare ryckte än tog näsduken ur gaskognarens hand.

»Åhå!» utbrast en av gardesmännen; »vill du ännu påstå, min tystlåtna Aramis, att du stött dig med fru de Bois-Tracy, när denna älskvärda dam har den artigheten att låna dig sina näsdukar.»

Aramis kastade på d'Artagnan en av dessa blickar, som låta en man förstå, att han skaffat sig en dödsfiende; därpå återtog han sin milda min och svarade:

»Ett misstag, mina herrar, den här näsduken tillhör inte mig, och jag förstår inte, varför den här herrn fått den fantasien att hellre lämna den till mig än till någon av er. Det bästa beviset på vad jag säger, är att jag har min egen i fickan.»

Därmed tog han upp sin egen näsduk, även den högst elegant och av fin batist, ehuru batist var dyr på den tiden, men en näsduk utan broderi och utan vapen och endast prydd med sin ägares monogram.

Den gången sade d'Artagnan inte ett ord, han insåg, att han begått en bock; men Aramis’ vänner läto icke övertyga sig av hans nekande, och en av dem vände sig till den unga musketören med tillgjort allvar:

»Om det vore så som du påstår, min kära Aramis, skulle jag vara tvungen att avfordra dig näsduken, ty, som du vet, är Bois-Tracy en av mina intima vänner, och jag tycker inte om, att man gör troféer av hans hustrus tillhörigheter.»

»Din begäran är illa uttryckt», svarade Aramis, »och om jag än skulle erkänna den berättigad i sak, skulle jag ändå säga nej på grund av formen.»

»Ett faktum är», framkastade d'Artagnan helt beskedligt, »att jag inte sett näsduken falla ur herr Aramis’ ficka. Han höll foten på den, det är hela saken — och eftersom han höll foten på den, tog jag för givet, att det var hans.»

»Och det misstog ni er i, min bästa herre», svarade Aramis kallt och mycket litet känslig för detta försök att reparera saken.

Vändande sig till den av gardesofficerarna, som förklarat sig vara Bois-Tracys vän, fortfor han därpå:

[ 52 ]»Dessutom kommer jag att tänka på en sak, du intima vän till Bois-Tracy, nämligen att jag är inte mindre god vän till honom än du själv, och noga taget skulle ju den här näsduken kunnat falla ur din ficka lika väl som ur min.»

»Nej, på min ära!» utbrast officern vid hans majestäts garde.

»Du svär på din ära och jag på mitt ord, således måste tydligen en av oss ljuga. Låt oss göra vad bättre är, Montarau, låt oss ta hälften var.»

»Av näsduken?»

»Ja.»

»Förträfiligt», utropade de båda andra, »kung Salomos dom! Sannerligen är du inte full av vishet, Aramis!»

De båda männen brusto ut i skratt, och som man väl kan förstå, fick saken inga vidare följder. Efter några ögonblick, upphörde samtalet, och de tre gardesofficerarna och musketören gingo efter att ha skakat hand med varandra åt var sitt håll.

»Nu är ögonblicket inne för mig att sluta fred med den artiga musketören», tänkte d'Artagnan, som hållit sig något avsides under den senare delen av samtalet. Och i denna vänliga avsikt gick han åter fram till Aramis, som ämnade gå sin väg utan att vidare låtsa om honom.

»Herr musketör», sade han, »jag hoppas att ni ursäktar mig…»

»Å, min herre», avbröt honom Aramis, »tillåt mig fästa er uppmärksamhet på att ni i den här saken alls inte uppfört er som det ägnar och anstår en ridderlig man.»

»Vad för slag!» utbrast d'Artagnan. »Ni antar att…»

»Jag antar, att ni inte är något dumhuvud och att ni, fast ni kommer från Gascogne, mycket väl förstår, att man inte utan skäl trampar på näsdukar. För fan, Paris är inte stenlagt med batist!»

»Ni gör orätt i att söka förödmjuka mig», svarade d'Artagnan, vars snarstuckna natur började överrösta hans fredliga föresatser. Jag är gaskognare, det är sant, och eftersom ni vet det, behöver jag inte säga er, att gaskognare inte aro särdeles tålmodiga; när de därför ha bett om ursäkt en gång, om det så ock vore för en dumhet, äro de övertygade om att redan ha gjort hälften mer än vad de borde göra.»

»Vad jag nyss sade er», svarade Aramis, »var inte för att söka tvist med er. Jag är gudskelov ingen slagskämpe, och som jag bara är musketör för tillfället, slåss jag inte oftare än jag är tvungen därtill och alltid med stor motvilja; men [ 53 ]den här gången är saken allvarsam, ty ni har komprometterat ett fruntimmer.»

»Vi ha gjort det, menar ni!»

»Varför hade ni den oskickligheten att lämna mig den där näsduken?»

»Och varför var ni oskicklig nog att tappa den?»

»Jag har sagt, och jag upprepar det, att näsduken inte kom från min ficka.»

»Jaså? Då har ni ljugit två gånger, ty jag såg, när ni drog upp den.»

»Åhå, ni talar ur den tonen, herr gaskognare! Nå, då skall jag lära er levnadsvett.»

»Och jag skall skicka er tillbaka till er mässa, herr abbé! Var så god och drag er värja, och det genast!»

»Visst inte, min kära vän, åtminstone inte här. Ser ni inte, att vi befinna oss mittför det Aiguillonska palatset, som är fullt av kardinalens kreatur? Vem säger mig, att det inte är hans eminens själv, som givit er i uppdrag att skaffa honom mitt huvud? Och ser ni, jag håller löjligt nog mycket på mitt huvud, emedan det tycks mig passa utmärkt för mina axlar. Jag vill således gärna döda er, var lugn för det, men jag vill göra det helt sakta och beskedligt på ett ensligt och obemärkt ställe, där ni inte kan skryta för någon med er död.»

»Gärna för mig, men lita inte så säkert på den saken och tag med er näsduken, den må tillhöra er eller inte. Ni kan kanske få tillfälle att använda den.»

»Min herre är ju gaskognare?» sade Aramis.

»Ja, och jag uppskjuter aldrig ett möte av försiktighet.»

»Försiktigheten är en tämligen onyttig dygd för en musketör, jag vet det, men den är oumbärlig för kyrkans män; och som jag endast är musketör helt provisoriskt, så håller jag mycket på att vara försiktig. Klockan två skall jag ha den äran att vänta er i herr de Trévilles palats; där skall jag underrätta er om den lämpligaste platsen.»

De båda unga männen utbytte en hälsning, varpå Aramis gick uppför gatan ledande till Luxembourg, under det d'Artagnan, emedan klockan närmade sig tolv, tog vägen åt Carmes-Deschaux, tänkande inom sig:

»Det är inte gärna möjligt, att jag kommer ifrån det här med livet, men om jag skall dö, så blir jag åtminstone dödad av en musketör.»