De tre musketörerna/Kapitel 50
| ← Kapitel 49. Olycksöde |
|
Kapitel 51. Officer! → |
50.
EN BRODERS SAMTAL MED SIN SYSTER
Under den tid lord Winter behövde för att stänga dörren, skjuta till en fönsterlucka och flytta fram en stol bredvid sin svägerskas länstol, satt mylady tankfull, lät sin blick pejla alla möjlighetens djup och upptäckte nu hela komplotten, som hon icke ens kunnat ana, så länge hon icke visste, i vilkens händer hon hade fallit. Hon kände sin svåger som en god adelsman, en duktig jägare, en oförskräckt spelare, en ivrig fruntimmerskarl, men en medelmåtta i fråga om intriger. Hur hade han kunnat upptäcka hennes ankomst, hur kunnat bemäktiga sig henne? Och varför ville han hålla henne kvar?»
Athos hade visserligen sagt henne några ord, som bevisade, att det samtal hon haft med kardinalen uppsnappats även av främmande öron; men hon kunde icke gärna föreställa sig, att han så hastigt och så djärvt kunnat gräva en kontramina. Snarare fruktade hon, att hennes föregående operationer i England blivit upptäckta. Buckingham kunde ha gissat, att det var hon, som berövat honom de två diamantägiljetterna, och kanske ville hämnas detta lilla svek; men Buckingham var ur stånd att öva våld mot en kvinna, i synnerhet om denna kvinna kunde tänkas ha handlat av svartsjuka.
Detta antagande syntes henne dock det sannolikaste; det föreföll henne som om man förr ville hämnas det förflutna, än förebygga något för framtiden. I alla händelser, hur det än var, lyckönskade hon sig till att ha fallit i händerna på sin svåger, som hon trodde sig kunna bli kvitt för billigt pris, i stället för att råka ut för en mera direkt och intelligentare fiende.
— »Ja, låt oss språka, min bror», sade hon med en viss munterhet, besluten som hon var att av detta samtal, trots all den förställning lord Winter kunde komma att bruka, vinna de upplysningar hon behövde för att bestämma sitt framtida förhållande.
»Ni har således bestämt er för att återvända till England», sade lord Winter, »trots er i Paris så ofta uttalade föresats, att aldrig mera sätta er fot på Storbritanniens område?»
Mylady besvarade denna fråga med en annan.
»Först och främst», sade hon, »måste ni säga mig, hur ni kunnat övervaka mig så noga, att ni på förhand kunde veta, icke allenast att jag ämnade mig hit, utan även dagen och timmen för min ankomst och hamnen, där jag skulle landstiga?»
Lord Winter slog in på samma taktik som mylady i den tanken, att då hans svägerska begagnade sig av den, så måste den vara god.
»Men säg mig då ni själv, min kära syster», återtog han, vad ni ämnar göra i England?»
»Jo, jag kommer för att hälsa på er», svarade mylady utan att ana att hon genom detta svar ökade de misstankar, som d'Artagnans brev kallat till liv hos hennes svåger, och endast tänkande på att vinna sin åhörares välvilja genom en osanning.
»Åh, för att hälsa på mig?» frågade lord Winter godmodigt.
»Ja visst, vad är det för förvånande i det?»
»Och ni har inte något annat mål för er resa till England än att träffa mig?»
»Nej.»
»Således är det endast för min skull som ni gjort er den mödan att resa över Kanalen?»
»Ja, endast för er skull.»
»För tusan, min syster, vilken ömhet!»
»Men är jag då inte er närmaste släkting?» frågade mylady i en ton av den mest rörande naivitet.
»Och till och med min enda arvinge, inte sant?» sade i sin tur lord Winter och spände ögonen i mylady.
Hur stort välde hon än hade över sig själv, kunde mylady icke undertrycka en darrning, och som lord Winter hade lagt sin hand på hennes arm, undgick denna darrning honom icke.
Stöten var verkligen både rätt på målet och djup… Den första tanke, som föll mylady in, var att Ketty förrått henne och för lord Winter berättat om den egennyttiga motvilja, som hon så ofta och oförsiktigt givit luft åt i sin kammarjungfrus närvaro; hon påminde sig även sitt ursinniga, okloka utbrott, likaledes inför Ketty, mot d'Artagnan, då define hade skonat hennes svågers liv.
»Jag förstår inte, mylord», sade hon för att vinna tid och få sin motståndare att tala, »vad menar ni egentligen och ligger det någon dold mening under edra ord?»
»Ack, min Gud, nej!» svarade lord Winter med spelad godmodighet. »Ni har kommit till England. Jag får veta er önskan eller, rättare sagt, jag anar den, och för att bespara er alla obehag att nattetid inlöpa i en hamn och allt besväret vid en landstigning skickar jag en av mina officerare mot er, ställer en vagn till ert förfogande, och den för er till detta slott, vars guvernör jag är, dit jag kommer alla dagar och där jag, för att tillfredsställa bådas vår önskan att få träffa varandra, låter ställa i ordning ett rum åt er. Vad ligger det väl mera förvånande i vad jag nu sagt er än i det, som ni nyss sade mig?»
»Nej, vad jag finner förvånande är, att ni kunde var förberedd på min ankomst.»
»Det är likväl den enklaste sak i världen, min kära syster. Såg ni inte, att kaptenen på ert lilla fartyg, då han kom på redden, skickade förut en jolle med sin loggbok och sina besättnings- och passagerarlistor för att få tillstånd att in löpa i hamnen? Jag är hamnens kommendant, man lämnade mig kaptenens papper och i dem läste jag ert namn. Mitt hjärta sade mig genast, vad er mun nyss bekräftat, det vill säga för vad ändamål ni utsatte er för det oroliga havets faror eller åtminstone besvärligheter vid den här årstiden, och jag skickade min kutter mot er. Resten vet ni.»
Mylady förstod, att lord Winter ljög, och kände sig endast så mycket mera förskräckt.
»Min bror», fortfor hon, »var det inte hertigen av Buckingham jag såg på piren i afton, då jag kom?»
»Han själv», sade lord Winter, »och jag förstår väl, att hans åsyn gjorde intryck på er. Ni kommer från ett land, där man bör sysselsätta sig mycket med honom, och jag vet, att hans rustningar mot Frankrike göra er vän kardinalen stort huvudbry.»
»Min vän kardinalen!» utropade mylady, som märkte, att lord Winter var lika väl underrättad i denna punkt som i den andra.
»Är han då inte er vän?» återtog han vårdslöst. »Förlåt, jag trodde det. Men vi få återkomma till hertigen sedan, låt oss inte överge den känslosamma väg vårt samtal hade kommit in på. Alltså, ni kom, sade ni, för att få hälsa på mig?»
»Ja.»
»Nåväl, och jag svarade, att ni skulle bli mottagen efter önskan och att vi skulle träffas varje dag.»
»Skall jag då stanna här för beständigt?» frågade mylady med en viss förskräckelse. »Tycker ni inte, att ni bor bra här, min syster? Begär då vad som fattas er, och jag skall skynda mig att skaffa det.»
»Men jag har ju varken mina tjänstflickor eller min manliga betjäning…»
»Ni skall få allt detta, madame. Säg mig endast, på vilken fot er första man hade anordnat ert hus, och fast jag endast är er svåger, skall jag ställa allt på samma sätt.»
»Min första man!» utropade mylady och betraktade lord Winter med förfärade blickar.
»Ja, er franska man, ty jag talar inte om min bror. För övrigt, om ni glömt det och eftersom han ännu lever, så kan jag skriva till honom och få upplysningar i saken.»
En kallsvett betäckte myladys panna.
»Ni skämtar», sade hon med dov röst.
»Ser jag ut som om jag skämtade?» frågade lorden, i det han steg upp och tog ett steg tillbaka.
»Eller snarare, ni förolämpar mig», fortfor hon, i det hon med sina krampaktigt krökta händer fattade om armstöden på länstolen och lyfte sig på handlovarna.
»Jag förolämpa er!» sade lord Winter föraktfullt; »anser ni verkligen det vara möjligt, min fru?»
»Sannerligen, min herre», sade mylady, »måste ni inte vara antingen drucken eller galen! Gå er väg och skicka mig en kvinna till hjälp.»
»Kvinnorna äro så skvalleraktiga, min syster. Kan inte jag tjänstgöra som kammarjungfru åt er? På det sättet stanna alla våra hemligheter inom familjen.»
»Oförskämde!» utropade mylady, och liksom driven av en fjäder tog hon ett språng mot lorden, som väntade henne med korslagda armar, men likväl med ena handen på värjfästet.
»Seså», sade han, »jag vet, att ni brukar mörda folk, men jag försvarar mig, det förbereder jag er på, om det så ock vore mot er.»
»Åh, ni har rätt», sade mylady, »och ni ser mig ut att vara tillräckligt feg för att kunna bära hand på en kvinna.»
»Kanske det; dessutom skulle jag ha en god ursäkt — min hand vore nog inte den första manliga hand, som lades på er, tänker jag.»
Och lorden visade med en långsam och anklagande åtbörd på myladys vänstra axel, som han nästan vidrörde med fingret.
Mylady uppgav ett doft rytande och ryggade tillbaka till ett hörn av rummet liksom en panterhona, som drar sig till— baka för att ta språng.
»Ja, ryt ni, så mycket ni vill», utbrast lord Winter, »men försök inte att bitas, ty jag förbereder er på att det skulle sluta illa för er. Här finnas inga prokuratorer, som på förhand ordna arvsangelägerheterna, inga vandrande riddare, som vilja söka strid med mig för den sköna dam jag håller fången; men däremot har jag domare färdiga när som helst att straffa en kvinna nog skamlös att, ehuru gift förut, komma och smyga sig i lord Winters, min äldsta broders, äkta säng, och dessa domare skola skicka er till en bödel, som lagar att edra båda axlar få samma prydnad.»
Myladys ögon slungade sådana blixtar, att ehuru han var man och stod beväpnad inför en obeväpnad kvinna, kände han en isande förskräckelse smyga sig ända ned i djupet av hans inre; likafullt fortfor han med stigande vrede:
»Ja, jag förstår mycket väl: sedan ni ärvt min bror, skulle det varit er synnerligen angenämt att även få ärva mig; men jag vill underrätta er om en sak på förhand, nämligen att om ni än kan döda mig eller låta döda mig, så har jag i alla fall vidtagit mina försiktighetsmått, och inte en penny av vad jag äger kommer i edra händer, Är ni inte redan tillräckligt rik, ni som äger nära en miljon, och kunde ni inte ha hejdat er på den olycksbringande väg ni slagit in på om ni inte gjorde det onda endast för den i ert tycke obeskrivligt stora och ojämförliga njutningen att få göra det? Hör på vad jag säger: om inte min brors minne vore mig heligt, så skulle ni få multna i ett statsfängelse eller i Tyburn tillfredsställa matrosernas nyfikenhet; nu tiger jag, men bär ni å er sida med lugn er fångenskap. Om fjorton dagar eller tre veckor reser jag till La Rochelle med armén, men dagen före min avresa kommer ett fartyg och hämtar er, ett fartyg, som jag skall se avsegla för att föra er till våra kolonier i södern. Och var lugn för att jag skickar med er en följeslagare, som skjuter er för pannan vid första försök ni gör att återvända vare sig till England eller till kontinenten.»
Mylady lyssnade med en uppmärksamhet, som vidgade hennes lågande ögon.
»Men nu», fortfor lord Winter, »stannar ni här i detta slott; murarna äro tjocka, dörrarna starka och gallren säkra, dessutom vetter ert fönster lodrätt åt havet. Mitt folk, som är mig tillgivet i liv och död, håller vakt omkring ert rum och bevakar alla ingångar till gården, och om ni också skulle komma ned på gården, så har ni i alla fall tre gallerportar att passera. Förhållningsorderna äro bestämda, ett steg, en åtbörd, ett ord, som tyder på försök att fly, och man ger eld på er; om man dödar er, så hoppas jag, att den engelska rättvisan blir mig tacksam för att jag besparat den åtskilligt med besvär… Åh, edra drag återtaga sitt lugn, ser jag, ert ansikte får tillbaka sin säkerhet; fjorton dagar, tre veckor, tänker ni, bah! till dess skall nog min uppfinningsrika hjärna kläcka ut någon idé, min djävulska själ finna något offer! Om fjorton dagar, tänker ni, skall jag vara härifrån! Åh, försök bara!»
Mylady, som fann sig genomskådad, tryckte in naglarna i köttet för att kuva varje rörelse, som kunnat ge hennes ansikte ett annat uttryck än av ångest.
Lord Winter fortfor:
»Den officer, som ensam befaller här under min frånvaro, har ni sett och känner honom således redan; han förstår att lyda en order, som ni nog vet, ty ni har inte, om jag känner er rätt, kommit hit från Portsmouth utan att ha försökt få honom att tala. Vad tycker ni själv, kunde en marmorstaty var mera okänslig och stum? Ni har redan prövat makten av edra förförelsekonster på bra många män, och tyvärr har ni alltid lyckats; men försök dem på den här också, och vid Gud, om ni kommer någon vart med honom, så förklarar jag er för satan själv!»
Han gick till dörren och öppnade den häftigt.
»Låt kalla hit löjtnant Felton», sade han. »Vänta ett ögonblick, så skall jag rekommendera er hos honom.»
Det uppstod nu mellan dessa båda personer en egendomlig tystnad, varunder hördes ljudet av långa och taktfasta steg, som nalkades; snart syntes en mänsklig skepnad avteckna sig i korridorens dunkel, och den unga löjtnanten, vars bekantskap vi redan gjort, stannade i dörren avvaktande lordens befallningar.
»Kom in, min kära John», sade lord Winter, »kom in och stäng dörren.»
Den unga officern trädde in.
»Betrakta nu denna kvinna», sade lorden: »hon är ung, hon är vacker, hon äger alla världsliga lockelser; men, märk väl, hon är ett vidunder, som redan vid tjugufem års ålder gjort sig skyldig till lika många brott, som ni under ett helt år kan läsa om i våra domstolars arkiv. Hennes röst talar till hennes fördel, hennes skönhet tjänar till lockbete för hennes offer, själva hennes kropp betalar vad hon lovat, den rättvisan måste man göra henne; hon skall försöka att förleda er, kanske till och med försöka att döda er. Jag har dragit er upp ur fattigdom och nöd, Felton, och jag har skaffat er befordran till löjtnant, jag har en gång räddat ert liv, ni vet vid vilket tillfälle, jag är för er icke allenast en beskyddare, utan en vän, icke allenast en välgörare, utan en far; denna kvinna har återvänt till England för att konspirera mot mitt liv, jag har nu ormen i mina händer; nåväl, jag har låtit kalla er, hör nu vad jag säger: vän Felton, John, min son, skydda mig och framför allt skydda dig själv mot denna kvinna, svär vid din salighet, att du icke låter henne undkomma det straff hon förtjänt. John Felton, jag litar på ditt ord, John Felton, jag tror på din tillgivenhet och din redbarhet!»
»Mylord», sade den unga officern och inlade i sin rena blick allt det hat han kunde uppleta i sitt hjärta, »jag svär, att det skall bli så som ni önskar.»
Mylady tog emot denna blick som ett undergivet offer; det var omöjligt att tänka sig ett mera ödmjukt och mera milt uttryck än det, som nu låg över hennes vackra ansikte. Det var med möda lord Winter själv kände igen den tigrinna, som han ögonblicket förut varit färdig att bekämpa.
»Hon får på inga villkor lämna detta rum, hör ni det, Johny, fortfor lorden, »hon får icke brevväxla med någon, hon får icke tala med någon annan än er, om ni nämligen vill göra henne den äran att ställa några ord till henne.»
»Det är nog, mylord; jag har svurit.»
»Och nu, min fru, sök att vinna frid med Gud, ty av människorna är ni dömd.»
Mylady sänkte huvudet, som om hon känt sig krossad av denna dom. Lord Winter gick, i det han gjorde ett tecken åt Felton, som gick ut efter honom och stängde dörren.
Ett ögonblick efteråt hördes i korridoren de tunga stegen av en marinsoldat, som gjorde vakt, med sin änterbila i bältet och sin musköt i handen.
Mylady stannade några ögonblick i samma ställning, ty hon tänkte, att man kanske gav akt på henne genom nyckelhålet; därpå lyfte hon långsamt upp huvudet, som återtagit ett fruktansvärt uttryck av hot och utmanande trots, sprang fram och lyssnade vid dörren, såg ut genom fönstret och sjönk sedan ned i en stor och djup länstol, där hon blev sittande fördjupad i tankar.