De tre musketörerna/Kapitel 56
| ← Kapitel 55. Fjärde dagen av fångenskapen |
|
Kapitel 57. Ett lån från den klassiska tragedien → |
56.
FEMTE DAGEN AV FÅNGENSKAPEN
Emellertid hade mylady redan vunnit en halv triumf, och den tillkämpade framgången fördubblade hennes krafter.
Det hade icke varit svårt att, som hon hittills gjort, besegra män, som voro villiga att låta förleda sig och som hovets lättsinniga uppfostran hastigt lockade i snaran; mylady var tillräckligt vacker att icke möta något motstånd från köttets sida och hon var tillräckligt förslagen för att även övervinna alla andens hinder.
Men denna gång hade hon att kämpa med en otämd, sluten och genom självspäkning okänslig natur; religion och botövning hade gjort Felton omottaglig för vanliga förförelser. Han välvde i sin överspända hjärna planer till den grad vittsvävande, förslag så våldsamma, att det icke fanns plats för någon kärlek, som väckts av nyck eller sinnlighet, denna känsla, som näres av sysslolöshet och tillväxer genom sedefördärv. Mylady hade således genom sitt falska dygdesken med framgång bekämpat omdömet hos en man, som var fruktansvärt intagen mot henne, och genom sin skönhet gjort ett lyckat angrepp mot hjärta och känslor hos en kysk och ofördärvad man. I korthet sagt, hon hade fått tillfälle att mäta styrkan av sina medel, hittills okända för henne själv, genom detta prov, anställt på det gensträvigaste föremål, som natur och religion kunnat underkasta hennes försök.
Icke desto mindre hade hon flera gånger under aftonens lopp misströstat om ödet och om sig själv; hon åkallade icke Gud, det veta vi, men hon trodde på det ondas genius, denna omätliga makt, som råder i alla människolivets enskildheter och för vilken, liksom i den arabiska sagan, en granatkärna är tillräcklig för att återuppbygga en värld, som gått under.
Väl förberedd på att mottaga Felton, kunde mylady nu ordna sina batterier för morgondagen. Hon visste, att det icke återstod henne mer än två dagar, att när ordern väl var undertecknad av Buckingham — och Buckingham skulle så mycket lättare förmås att skriva under den, som den innehöll ett falskt namn, under vilket han icke kunde ana den kvinna, om vilken det var fråga — då ordern väl var undertecknad, skulle lorden genast skicka henne ombord. Hon visste även, att kvinnor, dömda till deportation, ha mycket mindre mäktiga vapen vid sina förförelseförsök än de så kallade dygdiga kvinnor, vilkas skönhet omstrålas av stora världens solsken, vilkas släkte modets röst prisar och över vilka ett återsken av hög börd breder sin förgyllande trollska glans. Att vara en kvinna dömd till ett uselt och vanärande straff utgör icke något hinder för att vara skön, men det utgör ett hinder för att någonsin mera kunna bli mäktig. Liksom alla verkligt begåvade människor, kände mylady, vilken omgivning bäst passade för hennes natur och medel. Fattigdomen var henne motbjudande, en ringa, förkastad ställning berövade henne två tredjedelar av hennes storhet. Mylady var en drottning endast bland drottningar; för att hon skulle kunna härska, behövde hon det tillfredsställda högmodets glädje. Att befalla över underordnade varelser var för henne snarare en förnedring än en tillfredsställelse.
Visserligen skulle hon återvända från sin landsflykt, därpå tvivlade hon icke ett ögonblick, men hur länge kunde icke denna landsflykt räcka? För en verksam och ärelysten natur som mylady äro de dagar, som man icke använder på att stiga uppåt, olycksdagar; vad namn skall man väl då ge dagar, som man förnöter på att gå utför? Att förlora ett år, två, tre år, det är ju en hel evighet; att återvända först då, när d'Artagnan, lycklig och triumferande, fått tillika med sina vänner av drottningen mottaga den belöning, som de så väl förtjänat för de tjänster de gjort henne — dessa tankar voro alltför förtärande för att kunna bäras av en kvinna sådan som mylady. För övrigt fördubblades hennes styrka av den storm, som rasade inom henne, och hon skulle sprängt sina fängelsemurar, om hennes kropp ett enda ögonblick kunnat antaga samma proportioner som hennes själ.
Vad som vidare sporrade henne mitt under allt detta, var tanken på kardinalen. Vad skulle den pockande, oroliga, misstänksamma kardinalen tänka och säga om hennes tystnad? Kardinalen, icke blott hennes enda stöd och skydd för det närvarande, utan även det förnämsta verktyget för hennes lycka och hämnd för framtiden. Hon kände honom, hon visste, att hur mycket hon än vid sin återkomst efter en gagnlös resa ursäktade sig med sin fångenskap, hur mycket hon än överdreve sina utståndna lidanden, skulle kardinalen endast svara med det gäckande lugnet hos en skeptiker, mäktig på en gång genom styrka och snille: »Ni skulle inte låtit fånga er!»
Då samlade hon all sin energi, i det hon i sina innersta tankar sakta uttalade namnet Felton, den enda ljusglimt, som trängde ned till henne i djupet av den avgrund, i vilken hon störtat; och som en orm, som än rullar ihop, än rullar ut sina ringlar för att pröva sin styrka, insnärjde hon redan på förhand Felton i alla de tusen slingringarna av sin uppfinningsrika inbillningskraft.
Emellertid gick tiden, den ena timmen efter den andra tycktes väcka upp tornuret i förbigående, och varje slag av metallkläppen gav genljud i fångens hjärta. Klockan nio gjorde lord Winter sitt vanliga besök, såg efter fönstret och gallren, undersökte golvet och väggarna, spisen och dörrarna, utan att under denna långa och noggranna visitation varken han eller mylady yttrade ett enda ord. Utan tvivel insågo båda, att ställningen nu hade blivit alltför allvarlig för att förspilla tiden med onyttiga ord och vredesutbrott utan resultat.
»Så där ja», sade lorden, i det han lämnade henne, »inte heller i natt lär ni kunna rymma!»
Klockan tio kom Felton för att låta avlösa vakterna; hon kände igen hans gång. Hon anade honom nu som en älskarinna anar sitt hjärtas älskade, och likväl avskydde och föraktade hon på en gång den svaga fanatikern.
Det var icke den överenskomma timmen, och Felton gick icke heller in.
Två timmar därefter, just som midnattstimmen slog, avlöstes skiltvakten.
Denna gång var tiden inne, och från och med detta ögonblick väntade mylady honom också med otålighet.
Den nya skiltvakten började gå fram och tillbaka i i korridoren.
Efter tio minuters förlopp kom Felton.
Mylady lyssnade.
»Hör på», sade den unga mannen till skiltvakten, »avlägsna dig inte under någon förevändning från den här dörren, ty som du vet, lät hans härlighet i natt som var straffa en soldat, som ett ögonblick lämnade sin post, och det fastän jag under hans korta frånvaro intog hans plats.»
»Ja, jag vet», svarade soldaten.
»Jag ålägger dig därför den strängaste vaksamhet. Jag själv», tillade han, »går in för att ännu en gång visitera den där kvinnans rum, ty jag fruktar, att hon umgås med dystra planer mot sitt eget liv, och jag har fått order att övervaka henne.»
»Bra», mumlade mylady, »hör man på den stränga puritanen, hur han ljuger!»
Vad soldaten angår, så nöjde han sig med att småle.
»Anfäkta, herr löjtnant», sade han, »ni har inte tråkigt, ni, som får sådana uppdrag, i synnerhet om hans härlighet lorden givit er tillstånd att se efter i hennes säng också.»
Felton rodnade; under alla andra förhållanden skulle han tillrättavisat soldaten, som tillät sig ett sådant skämt, men hans samvete knotade för högt, för att hans mun skulle vågat tala.
»Om jag ropar, så kom in», sade han, och likaså, om någon skulle komma, så ropa på mig.»
»Ja, herr löjtnant», svarade soldaten.
Felton gick in till mylady; hon steg upp.
»Ni är då här?» sade hon.
»Jag lovade er ju att komma», svarade Felton, »och jag har kommit.»
»Ni lovade mig en annan sak också.»
»Vad då, min Gud?» sade den unga mannen, som trots sin självbehärskning kände knäna svikta och svetten bryta fram på pannan.
»Ni lovade att ta med er en kniv och lämna den kvar här efter vårt samtal.»
»Tala inte om den saken», sade Felton, »det finns ingen ställning i livet, hur svår den än må vara, som berättigar en av Guds skapade varelser att själv ge sig döden. Jag har nu tänkt efter, och aldrig kommer jag att göra mig skyldig till en sådan synd.»
»Åh, ni har tänkt efter!» sade fången, i det hon med ett föraktfullt leende satte sig i sin länsstol. »Jag har också tänkt efter.»
»Vad då?»
»Att jag ingenting har att säga en man, som inte håller ord.»
»Ack, min Gud!» mumlade Felton.
»Ni kan gå igen», sade mylady, »jag kommer inte att tala med er.»
»Här är kniven!» sade Felton, i det han ur fickan tog upp vapnet, som han enligt löfte tagit med sig, men som har tvekade att överlämna åt sin fånge.
»Får jag se på den», sade mylady.
»Vad skall det tjäna till?»
»På min heder, jag ger er den tillbaka på ögonblicket; ni lägger den sedan där på bordet och ni tar plats mellan den och mig.»
Felton räckte kniven åt mylady, som noga undersökte klingan och prövade spetsen mot sin fingerända.
»Bra», sade hon och gav kniven tillbaka åt den unga officern, »den är av gott stål; ni är en trofast vän, Felton.»
Felton tog kniven och lade den på bordet, såsom han kommit överens med sin fånge. Mylady följde honom med blicken och gjorde en belåten åtbörd.
»Och nu», sade hon, »hör på vad jag har att säga!»
Uppmaningen var överflödig; den unga officern blev stående framför henne väntande på hennes ord, som han slukade.
»Felton», sade mylady med en högtidlighet full av vemod, »om er syster, er faders dotter, sade till er: ’Ung ännu och olyckligtvis rätt vacker, lockades jag i en snara, men gjorde motstånd: då fördubblade man försåten omkring mig och våldsamheterna, man hädade den religion jag bekänner mig till, den Gud jag dyrkar, därför att jag kallade till min hjälp denna Gud och denna religion, men jag gjorde fortfarande motstånd; då överhopade man mig med skymf, och när man inte kunde fördärva min själ, ville man för alltid befläcka min kropp. Slutligen…»
Mylady avbröt sig själv, och ett bittert leende flög över hennes läppar.
»Slutligen», sade Felton, »vad gjorde man slutligen?»
»Slutligen en afton beslöt man att förlama detta mot stånd, som man inte kunde övervinna; en afton blandade man ett kraftigt sömnmedel i min dryck, och knappt hade jag slutat min måltid, förrän jag småningom kände mig falla i en ovanlig dvala. Fast jag inte hyste några misstankar, greps jag av en obestämd fruktan, och jag försökte kämpa mot sömnen; jag steg upp, jag ville skynda till fönstret, ropa på hjälp, men mina ben ville inte bära mig; det föreföll mig som om taket sänkte sig ned över mitt huvud och krossade mig med sin tyngd; jag sträckte ut armarna, jag försökte tala men kunde endast utstöta oartikulerade ljud; en omotståndlig domning bemäktigade sig mig, jag höll mig fast i en länstol, ty jag kände mig färdig att falla, men snart blev detta stöd otillräckligt för mina svaga armar, jag föll på ett knä, sedan på båda; jag ville bedja, men min tunga var stel; Gud varken såg eller hörde mig, förmodar jag, och jag gled ned på golvet, fattad av en sömn, som liknade döden.
»Av allt, som tilldrog sig under denna sömn och den tid den varade, minns jag ingenting; det enda jag erinrar mig är, att jag vaknade liggande i ett runt, praktfullt möblerat rum, i vilket dagsljuset föll in endast genom en öppning i taket. För övrigt syntes ingen dörr leda till detta rum, man kunde trott sig vara i ett präktigt fängelse.
»Det dröjde länge, innan jag kunde göra mig reda för platsen, där jag befann mig, och för alla de detaljer jag nu anfört, min själ tycktes förgäves kämpa för att skingra de tunga dimmorna från denna sömn, ur vilken jag icke förmådde rycka mig själv; jag hade dunkla förnimmelser av en tillryggalagd vägsträcka, av en vagns rullande, av en gräslig dröm, under vilken mina krafter blivit uttömda; men allt detta stod så mörkt, så otydligt för mina tankar, att dessa tilldragelser snarare syntes tillhöra ett annat liv än mitt, men som var förbundet med mitt genom något slags fantastisk dubbeltillvaro.
»En stund syntes mig detta tillstånd, vari jag befann mig så sällsamt, att jag trodde mig drömma. Jag steg upp vacklande, mina kläder lågo bredvid mig på en stol; jag kunde inte påminna mig, varken att jag klätt av mig eller lagt mig att sova. Då började verkligheten framställa sig för mig och uppfylla mig med blygsel och fasa: jag befann mig inte längre i det hus, där jag bodde; efter vad jag kunde döma av solljuset, var dagen redan till två tredjedelar förliden; det var aftonen förut jag fallit i sömn, min sömn hade således redan varat nära tjugufyra timmar. Vad hade hänt under denna långa dvala?
»Jag klädde mig så fort jag förmådde. Alla mina rörelser, tröga och stela som de voro, bevisade tillräckligt, att sömndryckens verkan ännu inte hade alldeles upphört. För övrigt var rummet inrett för att mottaga en kvinna, och den mest fulländade kokett skulle inte kunna hysa en enda önskan, som hon inte vid en blick kring rummet skulle funnit uppfylld.
»Säkerligen var jag inte den första fången, som sett sig instängd i detta praktfulla fängelse; men ni förstår, Felton, ju vackrare jag fann fängelset, desto mera förskräckt blev jag.
»Ja, det var ett fängelse, ty jag sökte förgäves komma ut. Jag undersökte alla väggarna för att upptäcka en dörr, men överallt gåvo de ett fullt och matt ljud ifrån sig, vittnande om att de voro kompakta, utan några ihåligheter.
»Jag gick väl minst tjugu gånger kring rummet, sökande någon utgång, men det fanns ingen, och jag föll, uppgiven av trötthet och förskräckelse, ned i en länstol.
»Under tiden hade det hastigt mörknat, och med mörkret ökades min fruktan. Jag visste inte, om jag borde sitta kvar på min plats; det föreföll mig som om jag var omgiven av okända faror i vilka jag kunde falla vid varje steg. Fast jag ingenting förtärt sedan gårdagen, hindrade min fruktan mig att känna hunger.
»Intet ljud utifrån, som kunnat tillåta mig att mäta tiden, trängde till mina öron; jag antog endast, att klockan kunde vara sju eller åtta på aftonen, ty vi voro i oktober månad och det var alldeles mörkt.
»Plötsligt for jag förskräckt upp vid gnällandet av en dörr, som vände sig på sina gångjärn; en eldglob syntes över glasöppningen i taket, kastande ett starkt ljus över rummet, och till min bestörtning såg jag en man stående några steg framför mig.
»Ett bord dukat för två, med en fullfärdig supé, hade som genom ett trollslag rest sig mitt i rummet.
»Denna man var densamme, som förföljt mig sedan ett år tillbaka, som svurit att vanhedra mig och som genom de första ord han uttalade lät mig förstå, att han natten förut utfört sitt skändliga uppståt.»
»Den gemena skurken!» mumlade Felton.
»Ja, ja, den gemena skurken!» utropade mylady, som såg, med vilket intresse den unga mannen, vars själ syntes hänga vid hennes läppar, följde denna besynnerliga berättelse. »O, ja, den gemena skurken! Han trodde det vara nog att ha triumferat över mig under sömnen, för att allt skulle vara färdigt; han kom i förhoppning om att, eftersom min skam nu var fullbordad, så skulle jag finna mig i den, han kom för att erbjuda mig sin rikedom i utbyte mot min kärlek.
. Allt vad en kvinnas hjärta kan rymma av stolt förakt och förkrossande ord utslungade jag mot denna man, men förmodligen var han van vid sådana förebråelser, ty han hörde på mig lugnt, småleende och med korslagda armar; när han trodde, att jag talat till slut, närmade han sig mig, men jag rusade fram till bordet, ryckte till mig en kniv och höll spetsen mot mitt bröst.
»’Tar ni ett enda steg till’, sade jag, ’så får ni inte blott min vanära, utan även min död på ert samvete!’
»Förmodligen låg det i min blick, min röst och hela min person denna sanning i åtbörd, ton och hållning, som övertygar även den uslaste, ty han hejdade sig.
»’Er död?’ sade han, ’Åh nej, ni är en alldeles för vacker älskarinna, för att jag skulle vilja mista er på det sättet, sedan jag endast en enda gång haft den lyckan att få äga er. Farväl min sköna! Jag väntar och kommer tillbaka, när ni hunnit lugna er och bliva vid bättre lynne.’
»Vid dessa ord lät han höra en vissling; eldgloben, som lyste upp rummet, höjde sig och försvann, jag befann mig åter i mörkret. Jag hörde efter ett ögonblick samma buller som förut av en dörr, som öppnades och stängdes, den lysande globen sänkte sig på nytt, och jag var åter ensam.
»Detta ögonblick var förfärligt; om jag ännu kunnat hysa några tvivel om min olycka, så hade dessa tvivel nu skingrats av den fasansfullaste verklighet; jag var i en mans våld, som jag icke allenast avskydde, utan även föraktade, en man i stånd till allt och som redan givit mig ett olycksaligt bevis på vad han kunde våga.»
»Men vem var då denna man?» frågade Felton.
»Jag tillbragte natten i en stol, darrande vid minsta buller, ty nära midnatt, som jag antog, släcktes lampan och jag befann mig åter i mörkret. Men natten förgick utan något nytt försök från min förföljares sida; dagen kom och bordet hade försvunnit, men jag höll ännu kniven i handen.
»Denna kniv var nu mitt enda hopp.
»Jag var tillintetgjord av trötthet, mina ögon brände av sömnlöshet, ty jag hade icke vågat sova ett enda ögonblick. Dagens ankomst lugnade mig åter, jag kastade mig på sängen, utan att släppa ifrån mig den räddande kniven, som jag gömde under huvudkudden.
»Då jag vaknade, var ett nytt bord dukat.
»Denna gång kände jag, trots min fruktan och ängslan, en glupsk hunger; det var nu fyrtioåtta timmar, som jag inte förtärt någonting alls. Jag åt litet bröd och frukt, men då jag påminde mig sömnmedlet, som man blandat i vattnet jag drack, rörde jag inte vid det vatten, som stod på bordet, utan gick och fyllde mitt glas i en marmorfontän, anbragt i väggen ovanför toalettbordet.
»Trots denna försiktighet kände jag ännu en god stund efteråt den förfärligaste ångest, men denna gång var min fruktan ogrundad, jag tillbrakte dagen utan att bli utsatt för något av det jag befarade.
»Jag hade haft den försiktigheten att slå ut hälften av innehållet i vattenkaraffinen, för att man inte skulle märka mina misstankar.
»Aftonen kom och med den mörkret, men hur djupt det än var, började mina ögon vänja sig vid det, och jag kunde se i dunklet, hur bordet sjönk ned genom golvet och om en stund kom upp igen dukat med min supé; ögonblicket därpå upplystes rummet på nytt av samma lampa som förut.
»Jag var fast besluten att endast förtära sådana saker, i vilka det var omöjligt att blanda något sömnmedel; två ägg och litet frukt utgjorde hela min måltid, varpå jag gick och fyllde ett glas vatten ur den beskyddande fontänen och drack.
»Redan vid de första klunkarna tyckte jag, att vattnet inte hade samma smak som på morgonen; en plötslig misstanke fattade mig och jag hejdade mig, men jag hade redan druckit ett halvt glas.
»Jag slog ut resten med avsky och avvaktade med förfärans kallsvett på min panna, vad som skulle komma.
»Helt visst hade något osynligt vittne sett mig taga vatten ur fontänen och begagnat sig just av min tillit till detta vatten för att så mycket säkrare bereda mitt fördärv, som blivit planlagt med så kall beslutsamhet och utfördes med så stor grymhet.
»En halvtimme hade knappast förgått, då samma symptom som förut gåvo sig tillkänna, endast med den skillnaden, att som jag denna gång druckit endast ett halvt glas vatten, så kunde jag längre kämpa emot, och i stället för att somna in helt och hållet föll jag i ett slags sömndvala, som lämnade kvar hos mig medvetandet av vad som tilldrog sig omkring mig, men berövade mig all styrka att kunna försvara mig eller fly undan.
»Jag släpade mig till sängen för att där söka det enda försvar, som återstod mig, den räddande kniven; men jag hann inte fram så långt som till huvudgärden; jag sjönk ned på knä, med händerna krampaktigt omfattande en av fotändans stolpar, och då förstod jag, att jag var förlorad.»
Felton bleknade förfärligt, och en konvulsivisk darrning genomilade hela hans kropp.
»Det förskräckligaste av allt», fortfor mylady i upprörd ton, som om hon ännu känt samma ångest som i det förfärliga ögonblicket, »var att jag denna gång hade medvetande om den fara, som hotade mig, att min själ så att säga vakade i min sovande kropp, att jag såg och hörde, visserligen endast som i en dröm, men därför blev det endast så mycket fasansfullare.
»Jag såg lampan åter höja sig och småningom lämna mig i mörkret; därpå hörde jag bullret av dörren, ett ljud som föreföll mig så välbekant, fast denna dörr inte öppnats mer än två gånger.
»Jag kände instinktligt, att någon närmade sig mig; det påstås ju, att den olycklige, som gått vilse i Amerikas urskogar, på detta sätt känner annalkandet av orm.
»Jag ville göra en ansträngning, jag försökte ropa; med en oerhörd viljeansträngning reste jag mig till och med upp men endast för att genast falla ned igen — falla ned i min förföljares armar.»
»Men så säg mig då, vem han var, denna man?» utropade den unga officern.
Mylady såg med en enda blick allt det lidande hon tillfogade Felton, i det hon lade vikt på varje enskildhet i sin berättelse; men hon ville icke spara honom någon tortyr. Ju djupare hon krossade hans hjärta, desto säkrare skulle han hämnas henne, Hon fortsatte således, som om hon inte hört hans utrop eller ännu inte ansett stunden vara inne för att ge honom ett svar.
»Denna gång var det dock inte ett slags livlöst kadaver utan känsla, som den uslingen hade att göra med. Jag har redan sagt er det: utan att kunna återfå det fulla bruket av mina själsförmögenheter, hade jag likväl ännu medvetande om min fara; jag kämpade således emot av alla krafter, och helt visst gjorde jag, hur försvagad jag än var, ett långvarigt motstånd, ty jag hörde honom utropa: ’Dessa eländiga puritanskor! Jag har väl hört, att de bruka trötta ut sina bödlar, men jag trodde dem mindre starka mot sina älskare.’
»Men ack, detta förtvivlade motstånd kunde inte räcka länge, jag kände mina krafter överge mig, och denna gång var det inte av min sömn, som den eländige begagnade sig — det var av min vanmakt.»
Felton lyssnade utan att låta höra något annat än ett slags dovt rytande, men svetten rann från hans marmorpanna, och handen, som han dolde under rocken, klöste sönder hans bröst.
»Min första rörelse, då jag åter kom till sans, var att under huvudkudden söka efter kniven, som jag inte kunnat nå; om den inte kunnat tjäna mig till försvar, kunde den åtminstone göra tjänst vid försoningsoffret.
»Men när jag fattade denna kniv, Felton, fick jag en förfärlig tanke. Jag har svurit att säga er allt, och jag skall göra det; jag har lovat er sanningen, och jag skall säga den, om det också skulle bli mitt fördärv.»
»Ni fick den tanken att hämnas på denna man, inte sant?» utropade Felton.
»Jo», svarade mylady. »Denna tanke var inte en kristens, jag vet det; utan tvivel var det vår själs eviga fiende, det omkring oss ständigt rytande lejonet, som ingav mig den. Ja, vad skall jag vidare säga er, Felton?» fortfor mylady med tonen hos en kvinna, som anklagar sig för ett brott; »denna tanke uppstod hos mig och lämnade mig inte mera. Det är för denna mordiska tanke som jag nu lider mitt straff.»
»Fortsätt, fortsätt», sade Felton, »jag väntar med otålighet att se er komma till er hämnd!»
»Åh, jag beslöt att verkställa den så fort som möjligt! Jag betvivlade inte, att han skulle återkomma följande natt. Under dagen hade jag ingenting att frukta, Också, när frukosttimmen kom, tvekade jag inte att äta och dricka; det var mitt beslut att till kvällen låtsa äta, men i verkligheten inte förtära någonting; jag borde således intaga tillräckligt med föda på morgonen för att kunna hålla ut med aftonens fasta.
»Men som törsten varit det, som mest plågat mig under de två dygn jag var utan både mat och dryck, gömde jag undan ett glas vatten från frukosten.
»Dagen gick utan att ha annan inverkan på mig än att stärka mig i mitt fattade beslut; jag endast bemödade mig att inte låta mitt ansikte på något sätt förråda mitt hjärtas tankar, ty jag var säker på att man spionerade på mig; då och då kände jag till och med ett småleende på mina läppar. Felton, jag vågar inte säga er, åt vilken tanke jag smålog, ni skulle fatta avsky för mig…»
»Fortsätt, fortsätt», sade Felton, »ni ser ju hur jag lyssnar och hur ivrig jag är att få höra slutet!»
»Aftonen kom», fortfor mylady, »och allt gick som förut; min supé framdukades som vanligt under mörker, därpå tändes lampan, och jag satte mig till bords.
»Jag åt endast litet frukt, jag låtsade slå i vatten ur karaffinen, men drack endast det jag gömt i mitt glas; utbytet gjordes för övrigt ganska händigt, så att mina spioner, om jag hade sådana, inte kunde fatta några misstankar.
»Efter kvällsvarden låtsade jag samma tecken till avdomning som aftonen förut; men denna gång, liksom om jag överväldigats av trötthet eller som om jag blivit förtrogen med faran, släpade jag mig fram till sängen, lät min klädning falla och lade mig.
»Denna gång fick jag fatt i kniven under huvudgärden, och under det jag låtsades somna, slöts min hand krampaktigt kring knivskaftet.
»Två timmar gingo, utan att något inträffade. Denna gång — min Gud, vem skulle väl sagt mig det i går! — började jag frukta, att han icke skulle komma.
»Äntligen såg jag lampan sakta höja sig och försvinna i taköppningen; rummet sänktes i dunkel och mörker, men jag ansträngde mig att med blicken genomtränga mörkret och dunklet.
»Tio minuter ungefär förflöto; jag hörde icke något annat ljud än mitt häftigt bultande hjärta.
»Jag anropade himmelen, att han måtte komma.
»Slutligen hörde jag det välbekanta ljudet av dörren, som öppnades och stängdes, jag hörde, trots den tjocka mattan, ljudet av steg, som kommo golvet att knarra, och jag såg genom mörkret en skugga, som nalkades min säng…»
»Skynda då, skynda!» avbröt Felton, »Ser ni inte, hur vartenda av edra ord bränner mig som smält bly?»
»Då», fortfor mylady, »uppbjöd jag alla mina krafter, jag påminde mig, att hämndens eller, rättare sagt, vedergällningens ögonblick var inne, jag ansåg mig för en ny Judith, jag. gjorde mig färdig till anfall, med kniven i handen, och då jag såg honom nära mig, sträckande ut händerna för att söka sitt offer, då stötte jag med ett smärtans och förtvivlans sista gälla utrop kniven mitt i bröstet på honom.
»Den eländige! Han hade förutsett allt, han bar en pansarskjorta innanför kläderna, och knivspetsen bröts av.
»’Aha’, utropade han, i det han fattade mig i armen och ryckte från mig vapnet, som så illa tjänat mig, ’ni vill åt mitt liv, min vackra puritanska! Men detta är ju mer än hat, det är otacksamhet! Seså, seså, lugna er, mitt vackra barn! Jag trodde, att ni hade blivit litet spakare. Jag tillhör inte dessa tyranner, som med våld hålla kvar en kvinna; ni älskar mig inte, fast jag med min vanliga inbilskhet hade svårt att tro det; men nu är jag övertygad om att ni inte gör det, och i morgon skall ni vara fri.’
»Jag hade bara en önskan, och det var, att han skulle döda mig.
»’Akta er’, sade jag till honom, ’ty min frihet är er vanära!’
»’Förklara er, min vackra sibylla!’
»’Jo, genast jag sluppit ut härifrån, skall jag omtala allt. jag skall avslöja det våld ni begått mot mig, den fångenskap jag fått lida! Jag skall angiva detta skammens palats! Ni står visserligen högt, mylord, men darra! Över er står konungen, över konungen står Gud!’
»Hur mycket han än syntes vara herre över sig själv, lät dock min förföljare nu undfalla sig en åtbörd av vrede; jag kunde inte se hans ansiktsuttryck, men jag kände en darrning i hans arm, på vilken jag lagt min hand.
»’Då slipper ni inte ut härifrån!’ sade han.
»’Det är bra’, utropade jag, ’då skall platsen för mitt grymma lidande även bli platsen för min grav! Välan jag skall dö här, men då skall ni även få se, om inte en vålnad, som anklagar, är ännu fruktansvärdare än en levande, som hotar.’
»’Man kommer inte att lämna er något vapen.’
»’Det finns ett, som förtvivlan'sätter i händerna på var och en som har mod att begagna det — jag skall dö av hunger!’
»’Seså’, sade den uslingen, ’är inte fred ändå bättre än ett sådant krig? Jag skänker er i så fall ögonblickligen friheten, jag förklarar er offentligt för ett mönster av dygd, jag utnämner er till Englands Lucretia.’
»’Och jag skall säga, att ni är dess Sextus; jag skall anklaga er inför människorna, liksom jag redan anklagar er inför Gud; och om jag, liksom Lucretia, måste underteckna min anklagelse med mitt blod, så skall jag göra det.
»’Åhå’, sade min fiende i gycklande ton, ’det var en annan sak! Sannerligen har ni det inte noga taget riktigt bra här, ingenting skall fattas er, och om ni dör av svält, så blir det ert. eget fel.’
»Med dessa ord avlägsnade han sig, jag hörde dörren öppnas och stängas, och jag stannade kvar tillintetgjord, mindre av smärta, det måste jag erkänna, än av skammen över att inte ha hämnats.
»Han höll ord. Hela följande dagen och natten gingo, utan att jag återsåg honom; men även jag höll ord, jag varken åt eller drack, jag var, som jag sagt honom, fast besluten att dö av hunger.
»Jag tillbragte både dag och natt under bön, ty jag hoppades, att Gud skulle förlåta mig mitt självmord.
»Den andra natten öppnades dörren; jag hade sjunkit ned på golvet, krafterna började överge mig.
»Vid bullret reste jag mig upp på ena armen.
»’Nåå’, sade en röst, som skar alltför ohyggligt i mina öron, för att jag inte skulle känt igen den, ’ha vi hunnit lugna oss litet och ha lust att köpa friheten endast mot löftet om tystnad? Seså, jag är en godhjärtad person’, tillade han, och fast jag inte tycker om puritanerna, gör jag dem ändå rättvisa och likaså puritanskorna, när de äro vackra. Seså, svär mig,nu en liten ed vid korset, jag begär ingenting mer av er.’
»’Vid korset!’ utropade jag och steg upp, ty vid ljudet av denna avskydda röst hade jag återvunnit all min styrka, vid korset svär jag, att intet löfte, ingen tortyr, ingen hotelse skall kunna täppa till munnen på mig! Vid korset svär jag att överallt anklaga er som en mördare, en äreskändare, en feg usling! Vid korset svär jag, att om jag någonsin slipper ut härifrån, skall jag anropa hela människosläktet om hämnd mot er!’
»’Akta er!’ utropade rösten i en hotfull ton, som jag hittills inte hade hört av den, ’jag har ett sista medel, som jag inte vill begagna annat än i högsta nödfall, för att tysta munnen på er eller åtminstone hindra, att man tror ett enda ord av vad ni kommer att’säga.’
»Jag uppbjöd alla mina krafter för att kunna svara honom med ett gapskratt. Han såg, att från och med nu var det en strid på liv och död mellan oss.
»’Hör på’, sade han, ’jag ger er ännu återstoden av denna natt och morgondagen för att tänka på saken. Lova att tiga, och ni skall se er omgiven av rikedom, anseende och till och med ärebetygelser; hota att tala, och jag dömer er till skam och vanära!’
»’Ni’, utropade jag, ’ni!’
»’Ja, till evig, outplånlig skam!’
»’Ni!’ utropade jag. — O, jag bedyrar er, Felton, att jag trodde honom vara vansinnig!
»’Ja, jag!’ svarade han.
»’Åh, lämna mig’, sade jag, ’gå er väg, om ni inte vill, att jag skall krossa mitt huvud mot muren!’
»’Det är bra’, sade han, ’ni har själv velat ha det'så! I morgon afton!’
»’I morgon afton!’ svarade jag, jag, i det jag åter sjönk till golvet och bet i mattån av raseri…»
Felton stod och stödde sig mot en lära och mylady såg med djävulsk glädje, att krafterna kanske skulle överge honom före berättelsens slut.