Dedication
|
Personerna → |
Det är lika öfligt som behöfligt för en författare att dedicera sitt opus, antingen till någon utmärkt fysisk eller moralisk person; ty han vet då att det åtminstone finnes någon, under hvars rockskjört han kan gömma sig — någon, hvars tunga försvarar honom, när Recensenterne och opinionen sönderstycka hans verk. Dessutom ligger det något så utomordentligt skönt i att se ett belagradt och isynnerhet ett behjelmadt namn stråla på första bladet af en skrift. Kanhända är detta en svaghet; men ofta nog kan sjelfva skriftens svaghet döljas deruti. — Författaren till denna lilla teaterpjes ämnade i förstone dedicera den till Publiken; men då Publiken sjelf kom att deruti spela «en betydlig hufvudroll, öfvergaf han genast denna tanke. Sedermera funderade han på Publicisterne, för att derigenom kunna tillsmyga sig någon fördelaktig recension; men äfven denna fundering gick öfver ända, och hvarföre? — jo af alldeles motsatt skäl, det nemligen att Publicisterne deruti spelade för dåliga hufvudroller. — Författaren, som långt för detta öfvergifvit tanken på att blifva, om också blott Vaktmästare i de nios Kollegium, men aldrig förmått blifva qvitt drömmen om en plats ibland de Aderton, började nu spekulera på Svenska Akademien, för att åtkomma några dukater till tryckningskostnaderna; men då han, vid närmare skärskådande, fann att Svenska Akademien, oaktadt sin teatraliska fallenhet, likväl aldrig belönat andra än sina egna pjeser, gaf han äfven detta beslut på båten. Nu återstod visserligen för honom en väldig skara gubbar och gummor; men olyckligtvis hade han en och annan gång låtit peruker och andra lösa effekter framträda såsom hufvudsakliga attributer till sceneriet; hvarföre också denna hans plan tog ett snöpligt slut. Bekymret öfver alla dessa i luften försvunna spekulationer förmörkade för honom utsigten af en lycklig framgång — då hastigt ett stort ljus uppgick för hans ögon, och detta var — den Kongl. Stora Teatern. Van att på de senare åren aldrig behjerta dess angelägenheter, hade författaren äfven nu alldeles bortglömt dem. — Denna glömska kom honom väl till pass; ty i omvändt förhållande hade han äfven denna gången blifvit jäfvig. Då nu författaren icke vill hafva något att beställa med den egentliga teaterkroppen, som, tagen från hvilken sida som helst, — den artistiska eller ekonomiska — presenterar sig lika inskränkt och mager, vänder han sig derföre till sjelfva hufvudet, såsom varande mera vidlyftigt och mulligt — till Direktionen sjelf.
Vidtberömde och konstförfarne Direktion!
Då jag tager mig friheten till Direktionen dedicera detta lilla teaterstycke, är det visserligen icke i den tanken att se det framställas på Kongl. Stora Teatern. Jag skulle aldrig vilja utsätta Direktionen för den vanliga och obehagliga förlägenheten vid valet af spelande. I denna pjes förekomma tvenne stora Oppositionshjeltar, Aftonbladet och Dagligt Allehanda — men hvilken af de nuvarande Aktörerne, sedan Herr Torsslow bortgått, skulle väl med tillräcklig nerv kunna återgifva någon af deras roller? — Statstidningen har i andra akten en svår aria att sjunga — men hvilken af de nuvarande Aktriserna, sedan Mamsell Widerberg blifvit afskedad, skulie väl kunna utföra ett solo-parti, hvartill fordras så mycken fermetet i löpningarna och så mycken grace i pauserna? — Minervas roll är lika svår att fylla, sedan Herr Berg, som var en så utmärkt Iphigeni, blifvit trängd från scenen. Den enda roll, som möjligtvis ännu med framgång skulle kunna spelas, vore utan tvifvel Frejas; ty dertill passar Herr Springer, utmärkt såsom apa, förträffligt. — Direktionen finner derutaf att det icke kan vara min mening få pjesen uppförd; — jag har härmed endast velat uttrycka min tacksamhet för det Direktionen icke, genom någon förledande lockmat, förminskat min kassas tillgångar, utan tvertom befriat mig från den dyrbara teaterhågen.
Kanstens vårsol, som i flydda dagar så herrligt strålade öfver Thalia-borgen, har nu sjunkit ned bakom Vesterns strand. — Skuggor famla på den toma scenen och applåderas af skuggor i den toma salongen. Den glada trefnaden och den sorglösa belåtenheten hafva flytt från det Gustavianska templet till — Direktionens salar. — O! måtte Direktionen länge få trösta sig öfver de mörka och bedröfliga insigterna förmedelst de ljusa och glada utsigterna från våningarna vid Gustaf Adolfs Torg! Och när en dag Direktionen, genom sitt afträde, skiljer sig från sitt tryckande och maktpåliggande kall, måtte Den föra med sig minnet af hvad Den gjort och uppoffrat för Konsten, Publiken och — sig sjelf, såsom sin enda och högsta belöning!
Författaren framhärdar &c.
— — den 8 Januari 1838.
