Den Store mot de "Stora"
| ← Farbror Mårten mot Mamsell Lind |
|
Slutord → |
| Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 27 (5 April 1839) |
Den Store mot de "Stora".
Inledningen till den af Hr Grefve Adlersparre utgifna, i dessa dagar utkomna, ”Läsning i blandade ämnen” har å båda sidorna af den periodiska pressen gjort hvad man kallar furore, detta ord taget i dess tvåfaldiga betydelse. Svenska Minerva, som under hela tiden af hjertans grund sammanplockat den ena fliken efter den andra från den devuerade landsortspressens lösa hofmantel och sålunda fuller presenterat sig i den aldragodaste, ehuru något hoplappade, rustning, man kan tänka sig, lade först vantarna på den af Hr Biskopen och Kommendören Tegnér tillagade verkliga godbiten, med en hänryckning så stor, att hon ej gaf sig tid att tillägga mer, ån att ”följden af denna uppmaning (Hr Tegnérs) torda stå att afvakta,” Men att den ej kunde falla alla lika behagligt på läppen, torde vara lika naturligt. Dagligt Allehanda och Aftonbladet aftryckte samma dag Hr Tegnérs verser, seende deruti genast ett alfvarsamt anfall mot dem och tiden, hvars organer de naturligtvis tro sig vara. Hvad verkan hade nu den stores utslag öfver de ”stora?” De ”stora” se i honom idel symptomer af ”djupt själslidande”, ”mjeltsjukhet”, ”sanslös bitterhet”, med ett ord idel sinnessvaghet. Den store är ”missnöjd med lifvet”, säger Aftonbladet dessutom. När han nu så är, hvem kan väl då undra på, att han är missnöjd med de ”stora” lifsprinciperna? — Att han, så till sägandes, ställer sig på sitt ryktes ättestupa, för att derifrån störta ned i djupet? — Detta af Dagligt Allehanda och Aftonbladet mot den store skalden begagnade vapen förefaller oss emellertid snarlikt med det, hvilket, för några decennier sedan, af Fosforisterna svängdes mot samma skald. Med djerf och säker hand slet han masken från nyssberörde rimmareskolas orimliga systemer, och när denna skola ej var vuxen den väldige i en ärlig och öppen strid, sökte hon såra den för vanliga hugg oåtkomlige i hälen med lönliga vapen, hvaribland var diktandet och utspridandet af hans dryckesgillen och att sålunda den bachanaliska vinrankan allt mer och mer kringflätades och döfvade lyrans strängar. För att finna grundlösheten af den fosforistiska ”lögnen”, behöfde man i sanning icke tränga in i den store skaldens enskilta lif, helst när man kände källan, hvarutur desamma flutit. — Nu har Tegnér vågat bestraffa tidningspressen. Låt vara, att gisslet är glödhett och biter våldsamt och obarmhertigt in på föremålet; men den som tror att detta föremål är tiden, har aldrig uppfattat tidens mening; också har det ej varit oss möjligt att i ifrågavarande verser upptäcka någon så beskaffad utmaning. Men ett anfall på tidningspressen — si det år, Gudi vare lof! något helt annat; och enligt vår tro, höfves det mer ”gallsjukbet” eller ”sinnessvaghet” att försvara densamma, än att tadla och angripa dess lyten.
