Farbror Mårten mot Mamsell Lind
| ← Början till en räfst med Kongl. Poliskammaren i Stockholm |
|
Den Store mot de "Stora" → |
| Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 26 (2 April 1839) |
Farbror Mårten mot Mamsell Lind.
I Göthen, en af Göteborgs tidningar, stod för den 20:de af nästlidne månad en lång ramsa af ovilja och tadel mot Mamsell Lind och beröm och smicker till Fru Enbom. Vi kände genast igen samma konstdomare, som sistlidne höst i Stockholmsbladet fäktade för samma sak, nemligen Farbror Mårten i lebensgrösse, denne väldige, d. v. s. icke oväldige, kämpe, som på samma gång han på politikens valplats kämpar för det nya mot det gamla, på konstens territorium söker höja det gamla med alla dess brister öfver det nyas hufvud, denne ovanlige karakteristiker, som icke en gång för sitt nya »Bidrag» kan glömma sitt gamla. Hör hur han i Göthen bedömmer Mamsell Lind och Fru Enbom.
Mamsell Lind »går icke längre ner, än till D och icke högre upp än till B, är ytterst svag i mellantonerna och har blott 3 rena, klara och vackra toner i höjden» — »att kunna göra fioriturer och konstigheter, har ingen mindre än hon uppfyllt, ty af alla vid Teatern anställda personer; äger hon i aldraminsta grad denna förmåga» — »dertill är hennes figur liten och hvarken ansigte eller hållning äger det aldraminsta inbjudande» — och hvad hennes känsla beträffar, så »gifvas många, som känna alldeles ingenting vid Mamsell Linds spel och sång mer än de ofvan uppgifna bristerna» — och att »publiken alls icke lockas af Mamsell Lind, ty om ej pjesen fyller huset, gör hon det aldrig, i trots af tidningarnas beröm &c-»
Fru Enbom är deremot »den största, bästa och fullständigaste röst, vår Teater äger, och troligen en af de bästa någon Europeisk skådeplats kan framvisa, och likväl, tillägger han, är hon ingenting emot det beprisade underverket.»
»Ingen vet bättre hvar skon eller toffeln klämmer än den som har honom», säger ett gammalt godt ordspråk, och så måtte äfven Farbror Mårten med sitt goda och ljusa hufvud hafva tänkt, när han framklämde ofvanstående försök att upphöja Fru Enbom på Mamsell Linds bekostnad. Att mot detta Farbrors mot den unga utmärkta artisten riktade insidiösa anfall göra några vederlägpningar, anse vi fullkomligt öfverflödigt här i Stockholm, och hvad Götheborg beträffar, hafva vi redan dragit försorg om, att Farbror Mårten derstädes fått sin tillbörliga näpst. Men i händelse det skulle roa läsaren att se, huruledes en, som vid »Mamsell Linds spel och sång känner alldeles ingenting mer än hennes brister», ser ut och bär sig åt, så vill jag framställa följande, äfven af oss i Götheborgs Handelstidning införda, scen:
Farbror Mårten sitter i salongen. Pjesen har börjat. Mamsell Lind inträder och sjunger. Publikens lika väl förtjenta, som stormande bifallsrop emottaga henne och följa henne från scenen. Farbror delar ej samma känslor. Han klappar ej, ty han sitter med händerna fastlimmade under hakan och funderar — förut på Stockholmsbladet, och nu på Göthen. Han stampar ej, ty han vet på hvilken fot han står. Hans blick är mörk, som Drottning Blankas, när hon blandade giftet i guldbägarn. Hans ansigte grått; som en uniformsfrack från Gustaf den IV:s tid. —
Men, »hast du mir geschen», Fru Enbom inträder.
Farbror rätar upp halsen, vrider den först omkring åt
alla håll med en lätthet, som om den vore lös, och sätter
sedan ett stort mikroskop för ögonen, för att ha sitt
ideal midt under näsan på sig. Hon sjunger; —
Farbrors öron utvidga sig till tvenne de väldigaste kuber.
Hon löper skalan uppåt; — Farbror löper med hufvudet
ända upp till ljuskronan. Hon löper skalan nedåt; —
Farbror stannar med blicken på hennes tåspetsar. Hon
sjunger finaln; — Farbror rustar sig i ordning, ty här
känner dess betydelse. Hon slutar — —
Han sätter kikarn mellan tänder
Och lyfter upp de blanka händer.
I början klappar han allen;
Se'n hjelpes han af sina ben.
De vidtbekanta »stöflor» röras,
Så att det vidt kring salu månad' höras.
Ett djuplagt »bravo!» nu tilltus,
Ty han har stor respekt för bas.
Hans panna, som i myrbad, lackar;
Hans stöflor mista sina klackar;
Hans hand, så filad och så nött,
Blir af det bultande ej trött,
Och i hans blick står ljuft i grönska:
»Hon lemnar öfrigt ej att önska.»
Så ungefär bär sig en Fru Enboms beundrare åt. Mot detta hafva vi visserligen icke så mycket att anmärka, tv hvar och en må hafva rättighet att vara svag för sitt och må gerna hafva sin smak; men att Farbror icke kan förena denna beundran för Fru Enbom med ett rättvist erkännande af Mamsell Linds talang, röjer först, att Teatern nu som alltid är hans svaga sida, och sedan att Farbror icke anser sig för god att befrämja den mindre konstnärns intrig mot den större, samt slutligen, att han, då tillfället dertill vägras honom här på orten, icke anser det oförenligt med sitt ridderliga sinne att göra det på ett ställe, der möjligtvis inga försvarare mot hans insidiösa anfall kunna finnas. Vi råda derföre Farbror, att taga sitt pick och pack med sig, och begifva sig ut kring Europa och göra en af dess bästa röster känd öfverallt, samt slutligen återkomma med det »beprisade underverket.»
