Den bergtagne/Elfte stycket
| ← Tionde stycket. |
|
Elfte Stycket.
I tre år var Jon vid skolan i utlandet. De fingo jemt bref från honom, och då vardt det helgdag i den lilla stugan ofvan för forsen. Jon skref om huruledes han många timmar på dagen måtte gnida på tonskalan upp och ned och inte fick lof till att spela annat än öfningar.
— Det hade inte jag haft tålamod till, sade Torger. Och så skref han om hur svåra folk voro med att dricka vin och öl, särdeles det sista, men han smakade det inte, utom till maten. — Det var nog bra, att jag inte kom dit ned, hvad menar du, Kari? Och så skref Jon om allt hvad fagert han såg och hörde, och när han kom till att tala om tonkonsten och hur herrligt det var att vara spelman, då ville det aldrig taga slut för honom. Och då såg Karin glad bort till Torger och märkte huru hans ögon fingo den gamla glansen.
Eljest lefde de två gamla nu liksom på väntan efter sonen. Då Torger kom hem den der gången från staden, hade det sports i förväg om hur det gått. Bladena hade varit fulla af loford öfver hans spel. Folket i bygden bligade också efter honom, och han kände sig en fot högre. Men presten talade Söndagen efter om det Sodom och Gomorra, som är i de stora städerna, och huruledes många enfaldiga menniskor bita på kroken med lockmaten. Folket tänkte på Torger.
Torger höll sig mera hemma än förr och var inte så tungsint af sig. De pengar de hade tjenat i staden gjorde så mycket, att de sluppo slita ut sig. Men ut och spela ville han inte mera. Fiolen hängde på en spik i väggen, och stundom tog han ned honom och gaf sig till att spela, när Karin bad honom om det, men det var inte ofta, för han var mest som rädd för det.
Då det led på slutet af tredje året, vardt Torger klen af sig. Han måtte ofta lägga sig, och då kom tyngden öfver honom. Han satt långa stunder och grunnade för sig sjelf, men sade icke något till Karin. Karin sporde om folket i bygden åter igen var efter honom, men han bara slog bort spörsmålet. Torger grunnade på om han inte snart skulle lägga sig och dö. Och då, när han i tanken stod på sin egen grafkulle, då steg prestens förbannelse åter fram för honom som en mörk, hotande sky; presten vardt till en straffande Guds engel, som med svärdet jagade honom bort från paradiset. Torger fick inte sofva om nätterna, han välte sig i oroliga drömmar. Prestens ord: „du är utspydd ur hans mun,“ satt som en mara på hans bröst. Han tordes icke taga mot den tröst, som Karin gaf honom. Hon menade honom väl, det visste han, men just det, att hon höll så af honom, gjorde henne blind i detta stycket. Och nu skulle han bära ansvaret för sin son, som han lockat på samma villostig, som han sjelf. I sin nöd tänkte Torger på att gå rakt till presten och skrifta för honom, men han kom inte längre än till forsen; det var också der han blifvit bergtagen. Då presten såg att det inte var någon vån att vinna Torger, så länge Karin stod jemte honom, hade han talat vid flera af sina vänner bland folket, att de skulle ha honom till att gå i kyrkan åtminstone. Då de nu sågo Torger bli skralare och vekare dag för dag, fingo de mod till att gå på honom. De sporde honom då hvarför de aldrig sågo honom i kyrkan. Han svarade att Karin inte tyckte om sig der, och då ville han inte gå ifrån henne. Men då togo de till att läsa lagen för honom och säga, att han som nu var så klenvuren skulle tänka på den stora räkenskapsdagen och i tid söka sig dit der Gud var att finna.
Söndagen efter gick Torger till kyrkan. Han hade icke varit hemma om natten, men legat på en af gårdarne der han var i arbete. Då han steg inom tröskeln, var det som om alla bilderna i kyrkan vände sig rundt ikring, och han tänkte på visan om Agneta och Necken[1]. Han som i hela sitt lif varit i berget och inte ville ut, för honom kunde de väl rädas. Och så sjöngo de psalmen:
I dag, om Herrans röst du hör,
Upp syndaträl! och bättring gör,
Vak upp ur syndens dvala!
Besinna, o besinna här,
Hvad du din Herra skyldig är,
Du kan det ej betala.
Men fall med bot
Till Herrans fot
Och längre ej förhala.
— — — — — — — — — — — — — —
I dag din våda öfverväg
Och slå dig för ditt bröst och säg:
O, Fader! dig misskunda!
Likt en förlorad son jag är;
Mig flärden lika insöft här;
Jag vill ock sammalunda
I tid stå opp
Och ej mitt hopp
På oviss framtid grunda[2].
Torger satt som om han skulle qväfvas; allt tog till att segla omkring. Raglande kom han hem och lade sig straxt ned. — Bränn upp min fiol, Kari, bränn upp honom, säger jag, annars kommer jag till att brinna i evig tid. Karin frestade att tala honom till rätta, men då sprang Torger upp ur sängen, ref fiolen ned från spiken och häfde honom på elden. Karin stod förfärad, det klang som klagande barnröster, då strängarne sprungo sönder i lågan, men Torger låg med ihopknäpta händer och såg på hur lågan slickade upp efter den torra veden. Då den sista röda glöden slocknat, vardt han lugnare. — Jag har varit en dåre, Kari, jag har lefvat ett spildt lif, månn’ tro det än är tid till att omvända sig?
Karin svarade icke, hon bara grät. Nu trodde hon också att Torger inte kunde ha långt igen. Hon bara längtade efter att det skulle komma bref från Jon, förr än Torger dog; han var den som nu hade största makt öfver Torger.
I flera dagar låg Torger still. Han stirrade framför sig som om han såg syner. Läpparne rörde sig, men Karin hörde inga ord. En dag sade han: månn’ tro, det kan vara rum i himmelriket för en, som har varit spelman?
— Der är rum för hvar syndare, som tror på Jesus Kristus, antingen han så är spelman eller prest, svarade Karin.
— Nej, säg inte det, säg inte det, Kari, ropade Torger rädd, du när det gamla tviflet i mig. Och lika väl äro synerna efter mig — jag hör polskor surra, det tjenade till intet att bränna fiolen, jag är ändå i berget och kommer aldrig ut ur det! Och Torger grof ned hufvudet i dynan. — Karin lade handen på honom och tröstade honom, så godt hon kunde, men han sköt trösten från sig. Du får springa efter presten, Kari, sade han till sist, han har så starkt målföre, han kan visst jaga svartdjeflarna på dörren. Karin reste sig. Skulle hon göra det? Hittills hade hon fört striden för hans lifs kall och haft öfvertaget. Skulle nu sista taget slå slint? skulle han dö med förbannelse öfver det bästa i sitt lif, med förbannelse öfver det som ätten uppbygt led efter led ända upp till honom?
Då knackade det så underligt starkt på dörren. Karin spratt till, gick åstad och skulle låta upp, men vardt stående handfallen i dörren och smatt så ut. En stund efter kom hon in med en ung, vän karl i handen. Han var stadsklädd, men fiollådan hade han på ryggen som Torger i gamla dagar. Han är så usel, far din, hviskade Karin, jag vet inte rätt om han känner oss nu — men sätt dig ned på pallen Jon och spela för honom det bästa du vet, så slocknar han i fred tör hända.
Och Jon satte sig stilla på pallen framme vid sängen och tog fiolen i hand. Han såg på det starka, bleka anletet, som låg i sängen, han mindes hvad fadern varit och hvad han var blifven. Och så tog han till att spela. Den sjuke öppnade ögonen. Var det en dröm? Luften vardt liksom mätt af toner, det var tonerna från Ole Bulls fiol, den gången de smälte allt det hårda och kalla, och allt som kunde gråta måtte till att gråta. Och der satt en på pallen? Hvem var det? Der kom „Strömkarlen“ fram och „Karipolskan.“ Åh, det kunde bara vara en, det var han — sonen — han kom till far sin i hans tyngsta stund och bar honom på toner in till ljus och fred. Ty det var hela hans lif, som sonen manade fram, icke hackande och rått och styggt, som Torger gjorde det i gamla dagar på sin fiol, — nej, det var toner så mjuka, så smältande, der gråt och låt och lek gingo i ett. Och Torger tänkte på sitt barndomshem, han såg far sin sitta på stabben med snuggan i mun och nicka till honom; han såg sig sjelf sitta på hösåten och spela, så de glömde räfsa; han såg alla de höjder och tufvor, der han sprang som gosse med sin fiol. Och han samlades med bygdens folk på lekvallen, och bygden var löst ur trollhamnen och var åter den samma goda och barnamilda, och han gick med Karin ibland dem, stolt och lycklig. Och så kom hela naturen vältande in på honom och bjöd sig till honom som idel toner — der var skogen och elfvens brus, der var geten och fölungen, der var hvitsippan och kärngtanden, och öfverst i forsen satt strömkarlen sjelf, och solen sken ännu på den gyllne kronan och det hvita skägget, och uppe på fjälltinnen kom Karin gående, inte gråhårig och arbetssliten som nu, nej, ung och lysande, och det grodde liksom blommor der hon satte foten, och det ringde kyrkklockor der hon gick, och han låg inte längre i berget — nej, han låg utmed qvarnhuset, midt i Guds strålande solsken, och allt som lefde kom och tackade honom, som burit det fram i visor. Men så togo tonerna till att stiga. De bröto sig mot hvarandra som böljor i skum, de kokade som bränningar och brottsjöar och gräto dess emellan som vågorna, när de sqvalpa mot stranden om månskensqvällarna. Åh, han kände det väl! Det var hans mandoms tunga år, striden, tviflet och synden, ångerns timmar med gråt och bön, ropet till Frälsaren om hjelp i hans stora nöd. Men nu tog sonen och samlade all hans tunga och sorg i en enda tonström och bar dem in i Guds eget sköte utan att spörja någon om lof. Det var psalmtoner, som nu ljödo, lofsånger till Guds ära, tack för allt han hade stridit och lidit. Och Torger tyckte att det susade som orgelklang inne i stugan; väggarne sprängdes, taket lyfte sig och han var i kyrkan. Englar i hvita kläder flögo genom rummet, han hörde suset af den långa kjorteln, som skar genom luften, öfver honom, och omkring honom döko fram små barnhufvuden. Och rummet fyldes med toner och sång, så han till sist icke visste om de kommo från sonen eller hvar de kommo ifrån. Men Gud ske lof och tack! Der var frälsning att finna för en syndare, som längtade efter Gud. Hans lif hade icke varit ett spildt lif, tonerna stodo i förbund med Gud och hans englar, de voro skapade till hans ära; det var bara han, som hade svikit sitt kall, som så svårt hade missbrukat den stora gåfva Gud hade nedlagt i hans ätt. Men nu var allt tillgifvet och glömdt i Jesu namn, och sonen skulle lyfta den sten han hade låtit ligga. Han räckte ut armarne fram för sig, som om han såg något; han log. Jesus Kristus! ropade han, och lifvet var slocknadt.
Men moder och son stodo utmed sängen, tryckte sig intill hvarandra och gräto af sorg och af glädje.